Charlotta Sjöstedt: Freuds sista suck

”När behandlingen inte har hjälpt har behandlarna en skyldighet att prova andra vägar. Kanske behöver man ompröva diagnosen och överväga annan psykologisk behandling eller annan medicinering.” (s 209)

”När kunskaperna inte tillämpas är det kanske fel på psykoterapin snarare än på patienten.

  • Nästan ingen har tittat på psykoterapi ur den här synvinkeln, säger Gerhard Andersson.” (s 209f)

Jag tror att alla de som har läst min bok Den omöjliga patienten (2019) förstår varför jag jublar när jag citerar dessa kloka ord.

Citaten är tagna ur en nyutkommen bok av Charlotta Sjöstedt: Freuds sista suck (2020). Boken studerar dagens svenska psykiatri, hur det är, varför det blev så här och vad vi kan göra för att förbättra situationen.

Huvudargumentet i Sjöstedts bok är att den freudianska psykoanalysen har fördröjt och fortfarande fördröjer utvecklingen inom psykiatrin/psykoterapin. En massa energi går åt till idéstrider mellan de olika skolorna, medan patienterna sköts lite hipp som happ med än den ena och än den andra metoden.

Freud blir utsatt för en grundlig kritisk genomgång, en genomgång som i allt väsentligt överensstämmer med den genomgång jag består honom med i min ovannämnda bok.

En nyhet för mig är informationen om undervisningen i psykoanalytisk teori vid Göteborgs universitet, med syfte att utbilda terapeuter. Tre andra universitet i Sverige ger tydligen liknande utbildning. Jag har haft kontakt med flera tongivande personer inom brukarrörelsen i Sverige och en av dessa personer skällde ut mig för att jag trodde att psykoanalysen och Freud hade något inflytande på psykiatrin i Sverige. ”Freud är helt ute,” försäkrade hen. Ojdå, jag började sväva på målet, men hade inte tid att forska så det fick vara. Hen måtte väl veta.  I ljuset av vad jag nu läser i Charlotta Sjöstedts bok så hade denna aggressiva representant för brukarrörelsen bara fel helt enkelt.

Charlotta Sjöstedt har en bakgrund som vetenskapsjournalist och har haft psykiatrin som ett av sina arbetsfält i flera decennier. Det syns på hennes texter. Hon verkar föredra KBT framom andra terapier och talar varmt för att de terapiformer som officiellt används ska vara evidensbaserade. Hur man får fram att en terapiform är evidensbaserad blir lite oklart, det är allmänt bekant att vetenskapliga studier inom psykiatri/psykoterapi är svåra att utföra och till dags datum inte så många som man vill tro. Dessutom ståtar varenda skola, inklusive psykoanalysen, med forskningsresultat som tycks göra dem evidensbaserade. Så det är en djungel, minst sagt.

I förbigående nämner hon att den evidensbaserade KBT-terapin lyckas i 50 % av fallen. 50 % av patienterna får alltså ingen hjälp. Dit hör det första citatet ovan. ”Behandlarna har en skyldighet att prova andra vägar” om terapin misslyckas.

Detta sägs i det sista kapitlet som handlar om framtidens psykiatri, så jag vet inte om det står på önskelistan eller om det redan nu är så att svenska terapeuter är skyldiga att hjälpa patienten vidare om terapin inte fungerar.

I min erfarenhet har det hänt bara en enda gång att en terapeut har gett mig förslag på vem jag kunde konsultera när vår relation brakade samman. Tyvärr var just den terapeuten så otrevlig och okunnig att jag helt enkelt struntade i hans förslag. Men jag noterade att han handlade korrekt – första gången under vår kontakt. Det borde alltså finnas en oberoende instans som patienten kunde gå till för att a) klaga och b) få råd om vidare behandling, en instans som skulle stå på patientens sida. En sådan instans finns veterligen inte ännu, inte heller i Sverige vad jag vet.

Hur är det möjligt att det inte finns en sådan instans? Det har att göra med psykiatriska patienters ställning i vården. De anses inte vara kompetenta att ha någon åsikt om vad de behöver, de anses inte veta vad de behöver, de anses försöka manipulera omvärlden att tycka synd om dem och de anses göra motstånd mot att bli friska och hjälpta… Listan kan göras lång. Och den som i första hand är skyldig till denna inställning är Sigmund Freud. Det är i allra högsta grad en klassfråga. Samma fenomen finns inom den somatiska vården, det ska vi inte glömma. Läkare anses veta bäst och den patient som protesterar får det inte lätt. Men till den somatiska vårdens försvar måste dock sägas att den är längre hunnen än psykiatrin. Vilket dels säkert har att göra med den enorma mängden stridande skolor inom psykiatrin och patienternas svagheter. En person som har brutit benet anses inte oförmögen att tänka, medan däremot en psykiatrisk patient är lättare att omyndigförklara, i alla fall lättare att skrämma till lydnad.

Charlotta Sjöstedts bok innehåller tre gripande fallstudier som mycket tydligt visar på förvirringen och rörigheten inom den psykiatriska vården. Man kan inte annat än beklaga patienternas förtvivlade belägenhet.

Boken innehåller också en något kursorisk genomgång av betydande influenser och pionjärer inom den psykiatriska historien. Och DÄR slås jag av en total förvåning. Alice Miller nämns överhuvudtaget inte. (Författarinnan är inte mer än tio år yngre än jag.) Det vore intressant att veta förklaringen till detta. Mitt intryck är att det var psykoanalytikerna som i Finland lyckades knuffa ut Alice Miller i marginalen. Det är begripligt att de tog till alla medel för att göra det, hon är den mest inflytelserika Freudkritikern från den tiden och måste bara fnysas åt, andra alternativ fanns inte för de tongivande inom psykoanalysen i Finland.

Men att en modern svensk Freudkritiker inte ens nämner henne är anmärkningsvärt. Sic transit gloria mundi.

En annan omständighet som också förvånar är att Charlotta Sjöstedt helt traskar i den moderna psykiatrins ledband. Det är sidvis med hjärnforskning och medicinacceptans och bara i en bisats nämns att något kan ha hänt patienten. Vad detta något kan tänkas vara nämns inte.

Nå, detta är förstås begripligt i historiskt ljus: det är inte alls länge sedan psykiatrerna påstod – utan att darra på manschetten – att autism berodde på ”kylskåpsmodern”, dvs att det vara mammans fel om barnet blev autistiskt. Och vi ska tacka försynen för att ingen tror på det nu längre. Men det finns saker ”som kan ha hänt” och det är en brist i boken att dessa faktorer inte nämns. Det pågår också där en livaktig forskning, som kan kasta ljus på psykiska bekymmer.

De frågor som ställs inom psykiatrin idag är fortfarande: ”Vad är det för fel på dig?” ”Vad måste du ändra på?” ”Hur ska vi få dig att förändra dig?”

Det är kanske rätta frågor för någon. Men för mig hade det gällt att fråga helt andra saker: ”Vad har hänt dig?” ”Hur kan vi hjälpa?” Förändringen kommer när rätt hjälp är given, inte när någon påtalar att du måste förändras. Dina symptom kan ses som en sund reaktion på en omöjlig situation. Det är ännu tydligen lång väg innan våra teoretiker kan tänka så.

Alltsomallt är jag inte lika optimistisk som Charlotta Sjöstedt, jag tror att psykiatrin ännu har en mycket lång väg att gå till förfång för patienterna, men jag vill ändå rekommendera hennes bok för alla dess förtjänster. Den är flyhänt skriven, den belyser sitt ämne rätt mångsidigt och ger information om viktiga delområden. Jag lärde mig massor och jag har ändå också sysslat med dessa frågor i decennier.

Om hur man hanterar ångest

Det finns en kategori patienter som har svårt att bli tagna på allvar. Det är de där som har ont någonstans, vanligtvis i huvudet eller i magen. Jo, de blir nog tagna på allvar såtillvida att undersökningar görs, prov tas och blanketter fylls i. Men om inga fel hittas är det stopp. Och ändå har de ont. Länge länge – och kanske fortfarande – betraktades de som psykiatriska fall.
Detta är ett exempel på den grymhet som ofta bestås människor som andra inte förstår sig på. En läkare har svårt att medge att hans kunskap är begränsad. Hittar han inte källan till patientens lidande tillämpande sina nuvarande kunskaper så måste det vara något fel på patienten. Att det kunde vara något fel på läkarens kunskaper tycks vara svårt att föreställa sig.
Vi har alla en tendens att skriva vår egen version av händelserna och i vår berättelse är det alltid vi själva som spelar hjältens roll. (Cf Will Storr: Selfie)
Inom psykiatrin är det etter värre, eftersom kunskap har så lite med psykiatri att göra. Det mesta är åsikter, filosofi, politik och spekulation. Den patient som inte går med på den ideologi som terapeuten representerar får det inte lätt. Skuldbeläggandet av patienten är regel snarare än undantag. Därvidlag har Freud lämnat avgörande bidrag till psykiatrin. Den som insisterar på att det dåliga rsultatet nog ändå måste ha med felaktigheter i vården att göra blir till slut avsnäst med ett irriterat: ”Jaja, vi kan inte hjälpa alla!” Nej, vi förstår det, men mer än 50% borde ni väl ändå kunna hjälpa? (Cf Helsinki Psychotherapy Study). Och vad ska vi ta oss till – vi som inte fick någon hjälp?
Om vi inte klarar det på något sätt måste vi bara försvinna. Självmord verkar ofta vara den enda utvägen ur ett kaos av smärta och oförmåga. Många har valt den vägen. Jag befann mig i många år frestande nära att välja det alternativet. Vad höll mig tillbaka? Mitt barn gjorde det. Mitt älskade barn skulle inte behöva leva med en död mamma. Jag är glad att jag klarade det. Men det gick inte utan väldiga ansträngningar.
Bland annat måste jag läsa hyllmeter med psykiatri för att på något sätt förstå vad mina terapeuter höll på med. Varför de trodde att deras tigande och deras bakvända interventioner skulle hjälpa mig. Varför de inte lyssnade på mina klagomål. Varför de inte remitterade mig när de märkte att de inte kunde hjälpa. Varför de verkade totalt oberörda av min nöd. Varför de uppträdde elakt mot mig. Varför de inte verkade veta någonting om trauma. Varför de uppfattade sgs alla mina reaktioner som sjuka. Varför de noga aktade sig för att säga att de förstod vad jag pratade om. Om jag direkt frågade: ”Förstår du mig?” så var svaret ”Nej!”
Jag blev faktiskt tokig av den behandlingen. Jag gav inte upp hoppet om att kunna göra mig förstådd, men jag började förklara allting så noga att en av mina vänner till slut frågade: ”Tror du inte att jag förstår med mindre?” Nej, efter många år i terapi hade jag förlorat förtröstan för att kunna göra mig förstådd.
För att jag idag skulle kunna skriva det jag här ovan har skrivit har jag varit tvungen att lägga ner åratal av hårt arbete på att förstå mig själv och hjälpa mig själv och befria mig från det trauma jag fick av att gå i terapi.
Det som hjälpte mig går stick i stäv med det mesta som psykiatrin står för.
En av de mest centrala frågorna handlar om ångest. Hur ska man bemästra den ångest som kommer sig av fysisk och/eller psykisk misshandel och trauman av olika slag?
”Ta ett piller och var tyst,” är den medicinska psykiatrins svar på den frågan. ”Din ångest beror på att din hjärna inte fungerar som den ska. Denna medicin återställer balansen,”
För mig har det alltid varit självklart att det där är en sanning med modifikation. Den tolkningen av verkligheten tror jag inte på. Men många år av studier har lärt mig att många människor tror att det förhåller sig just så. Man tar medicin mot ångest på samma sätt som man tar medicin mot huvudvärk. Och så är saken ur världen. Men så är det ju tyvärr inte. Jag har personligen åsett ett antal sorgliga människoöden som en direkt följd av tron på medicinernas förmåga att hela. Ångesten är visserligen borta, men livet är också borta. Så kan man inte leva.
Inom psykoterapin behandlas ångest på många olika sätt, men typiskt är att patienten ska lära sig att ångesten inte är fotad i realiteter i nuet. Och så lär man ut olika tekniker för att ”hantera” ångesten. Teknikerna går ut på att på olika sätt få ångesten att upplösas och försvinna. Man behandlar inte ångestens källa. Det kan hända att man pratar teoretiskt om de händelser i barndomen som eventuellt har bidragit till nuläget, men man vågar i allmänhet inte möta barnets verklighet.
Min erfarenhet är att det enda vettiga sättet att hantera ångest är att möta den, ta tag i den och hålla kvar den när den kommer, och följa den tills den avklingar. Men jag förstår att de flesta ryggar tillbaka inför metoden. Det gjorde jag också innan jag lärde mig hur befriande den var. Metoden finns beskriven i J Konrad Stettbachers bok Om lidandet skall ha en mening och i Jean Jensons bok Att återerövra sitt liv. Det som händer när man tillämpar metoden är att den för en tillbaka till ångestens källa, den ena efter den andra. Det är fruktansvärt skrämmande. Man tror att man ska dö eller bli tokig. Smärtan känns outhärdlig. Den ÄR outhärdlig. Det är den smärta som barnet inte kunde känna i den ursprungliga situationen, för barnet trodde att döden stod för dörren. Inför det hotet måste barnet stänga av sina känslor för att överleva. Barnet överlevde men såret blev kvar och det är det såret den vuxna patienten måste hela genom att gå tillbaka och uppleva den stumma smärtan en gång till. Metoden leder till insikt, förståelse och befrielse. Ångesten upplöses i intet. Känslan av befrielse är jublande. Sorgen över de många förlorade åren blir lättare att bära. För varje framgångsrikt genomlevd ångestattack blir livet roligare och lättare. Och hederligare. Varje session tar högst en timme, vanligtvis inte längre än en halv timme. Det handlar om en djupdykning i smärtan och så avklingar den och lämnar efter sig en oerhörd lättnad. Småningom behöver man inte dyka så djupt. Det räcker med att man får syn på smärtan så klarar man av att genast genomlysa den och lägga den åt sidan.
Livet blir naturligtvis inte lyckligt och problemfritt för det. Men det blir hederligt. Problemen blir riktiga och livet blir roligare.
Bättre än så kan jag inte beskriva det.

Ta ett piller och var tyst!

Ovanstående rubrik hade jag själv satt på min insändare till Hufvudstadsbladet, publicerad igår 24.3.2017. Den rubriken är visserligen ett plagiat: det finns en bok som heter så, skriven av Anne Manner. Hufvudstadsbladet brukar förbehålla sig rätten att sätta den rubrik de tycker passar på insändarsidan så min insändare fick den ganska braskande rubriken: Häpnadsväckande att så många läkare försvarar psykmediciner. Det finns stöd inne i texten för en sådan rubrik, men jag skulle själv inte ha satt en sådan rubrik. Den är i min mening mycket mer provocerande än mitt eget förslag.

Alltnog. Här publicerar jag texten som ingick på HBL:s debattsida igår:

Tack, Hbl, för den påpassliga, sakliga och välskrivna artikeln om Peter Goetzsche och hans forskning gällande läkemedelsindustrin och psykiatrin (10.3.). Peter Goetzsche är en av vår tids främsta läkemedelskritiker. Med en bakgrund inom läkemedelsindustrin och en framträdande ställning inom den danska läkarkåren och som ordförande för nordiska Cochrane-institutet och professor vid Köpenhamns universitet talar han med en viss auktoritet. Hans specialitet är inremedicin.

Det är förståeligt att de läkare som dagligen kämpar med en stor arbetsbörda och krävande psykiatriska patienter blir bekymrade och känner sig anklagade när Goetzsche uttalar sig. Då glömmer man lätt hela hans budskap. Han säger inte att vi ska klara oss utan psykmediciner, han säger att vi kan klara oss med 2 % av dem. Han säger inte att all medicinsk forskning är onödig, han säger att den inte ska utföras av kommersiella bolag, eftersom de bevisligen fuskar och förskönar sina forskningsresultat och gömmer undan information som kan vara negativ för dem själva. Jaja, säger psykiatrerna, inte är det ju rätt förstås, men medicinerna hjälper våra patienter, basta.

I denna pågående storm av motstridig information ska patienten orientera sig.

Man kan med visst fog tolka utvecklingen till sgs total medikalisering av psykiatrin som en följd av den sk pratkurens misslyckande. Ännu på 60- och 70-talet rekommenderades enbart psykoterapi och psykoanalys åt patienter med psykiska bekymmer. Man varnade för psykofarmaka. Men när det visade sig att psykoterapi var både dyrt och långsamt och ineffektivt och faktiskt också i vissa fall farligt och psykmedicinerna samtidigt blev mera sofistikerade så vände vinden.

Ett riktigt synligt resultat finns redovisat: självmorden har sjunkit med hälften på 20 år, dvs just under den tid då antidepressiva skrivits ut på löpande band. Men man borde kanske kolla siffrorna för förtidspensionering också. Vissa av medicinerna tar bort initiativförmågan. Både arbete och självmord blir kanske omöjliga? Vissa andra mediciner leder till ökad aggressivitet och ökad självmordsbenägenhet hos vissa människor. Vi vet helt enkelt alldeles för lite om dessa mediciner. Man häpnar över att så många läkare så livligt försvarar dem.

Men för den skull finns det ingen anledning till överdriven entusiasm för psykoterapi.

Just nu pågår en omfattande undersökning av olika terapiformers effekt och effektivitet vid Helsingfors universitet under rubriken Helsingin psykoterapiatutkimus. Därvid har tills vidare framkommit att närapå hälften av terapipatienterna inte får någon eller dålig hjälp och en del blir direkt sämre av att gå i psykoterapi.

Vad lär vi oss av detta? Jo, det är illa ställt för psykiatrins patienter. Det vore kanske äntligen dags att fråga patienterna och lyssna till vad de har att säga. Det försöker man nu göra genom Helsingin psykoterapiatutkimus  under ledning av Paul Knekt och Olavi Lindfors. Samma tanke har man i 20 år omhuldat vid Keropudas psykiatriska enhet i Torneå och lyckats minska medicineringen till ett minimum. Vi får minnas att psykiatrin är en ung vetenskap. För patienterna är det förstås inte så roligt. Därför är det uppfriskande med den rena och äkta förtrytelse som en Peter Goetzsche uppvisar, all sakkunskap till trots eller just därför.

 

Viveca Stenius

frivilligarbetare inom Psykosociala föreningarna Sympati och Ringen

 

Om Zero Suicides

Igår var jag på en föreläsning på Helsingfors Uni. Gamla Uni, huvudbyggnaden, tredje våningen, sal 13, en av de större föreläsningssalarna. Där satt jag från 1964 till 1972 – ofta just i de där gamla föreläsningssalarna, där det är högt till tak, och kyrkbänkar att sitta på.

Föreläsningen handlade om en ny global rörelse inom psykologin och psykiatrin. En rörelse med det provocerande namnet Zero Suicides. Man påstår att det är möjligt att förhindra alla självmord.

Jag gick dit i ett tillstånd av skepsis, måste medges. Jag är utled på alla nya undergörande skolor inom psykiatrin. De lovar runt och håller tunt, det är min erfarenhet. Och för det mesta undviker de sorgfälligt att hjälpa patienterna. Vilket beror på en mångtusenårig religiös tradition som säger att människan är syndig och ond och gör allt för att slippa se sanningen i vitögat. Alltså går ”vården” ut på att tvinga patienterna att inse att allt är deras eget fel och att de ska ta sig i kragen och sluta gnälla och om det inte lyckas så ska de acceptera att de är sjuka. Klassiskt är Freuds exempel på den puckelryggiga mannen som i åratal gick i psykoanalys och analysens resultat var att han insåg att han var puckelryggig. Postulatet är alltså att vi människor är så inpiskat inbilska att vi förnekar sanningen så långt det går. När vi har manglats till att förstå det uppenbara är vi friska. (Inom parentes sagt kan man här finna en delförklaring till att människor som har slösat åratal på psykoanalys ofta är arroganta och snorkiga med en iögonenfallande brist på medkänsla för andra).

Eftersom den sk pratkuren hade så otroligt dålig framgång och slösade otroliga mängder av allmänna medel utan synbar effekt, lyckades den biologisk/kemiska psykiatrin ta överhanden någon gång på 80-talet då tredje generationens psykofarmaka lanserades och påstods vara så mycket bättre än dunderkurerna från förr.

Idag erbjuds man inte psykoterapi, man erbjuds mediciner om man dristar sig till att viska att man känner sig lite vissen. Ingen frågar varför man är vissen, ingen vill veta någonting om bakgrunden till ens bekymmer. Man ska äta mediciner, basta. Detta förhållningssätt baserar sig också på en uråldrig föreställning inom psykiatrin: människan är feg, okunnig och lat och vill inte bekväma sig till att lösa sina futtiga problem själv, alltså är hon sjuk och ska fås att acceptera sitt usla tillstånd. En psykiatrisk patient idag är inte bara sjuk, hen är också fattig och ensam och utstött. Ett direkt resultat av den grundläggande ideologin inom psykiatrin.

Så inte att undra på att jag gick till Uni med ett skeptiskt leende på mina läppar.

Det jag fick höra ingav mig nytt hopp och gladde mig kopiöst. Man har faktiskt inom vården kommit underfund med att man tidigare har gjort fel! Oj! Aldrig trodde jag att jag skulle höra det ur en professionell mun! Och varför har man kommit underfund med att man har gjort fel? Jo, för man har inte lyckats förhindra självmord. Vad man än har gjort och hur man än har ansträngt sig så har folk fortsatt att begå självmord. 60 % av alla som begår självmord globalt sett har under det senaste året haft kontakt med ”vården”. Det måste vara något fel på vården när de inte har fått hjälp.

Detta är sannerligen en revolution inom psykiatrin. Hittills har man gladeligen skyllt på patienterna. De är hopplösa, omöjliga att hjälpa, de gör motstånd mot all hjälp, de omintetgör personalens bästa avsikter och tar livet av sig på pin kiv eller för att hämnas.

Kritik har regelmässigt bemötts med en axelryckning och en snorkig kommentar: ”Vi kan inte hjälpa alla” eller ”Terapi passar inte alla.”  Den senare kommentaren hörde jag senast från en psykoanalytiker, som inte klarade av att höra min kritik.

Jag hade bara en enda invändning gentemot den fina föreläsningen som hölls på engelska av en man vid namn John Henden, ett namn att lägga på minnet: Även här glömdes kunskapen bort. Att en terapeut behöver kunskap.

John Henden talade varmt för empati, medkänskla och vänlighet, underbara begrepp för en patient som nästan uteslutande varit utsatt för kritik, ovänlighet och i bästa fall tigande, som man ju till slut lär sig att tolka som avvisande, men han sa inte ett ord om att terapeuten måste veta något också, inte bara ha åsikter.

Under mina många många år i terapi träffade jag inte en enda terapeut som visste något om trauma. Eftersom mitt problem var ett svårt trauma fick jag ingen hjälp alls. Och att inte få någon hjälp alls när man söker hjälp hos professionella är inte bara meningslöst, det är direkt farligt. För att nu inte tala om att det är ett fruktansvärt slöseri med allmänna medel, eller med patientens resurser. Än idag hör man sägas att psykoterapi i alla fall inte skadar (i motsats till medicinering som kan ha svåra följder). Det är lögn. Patienten blir svårt skadad av att inte bli förstådd, att bli nonchalerad så till den grad att terapeuten sitter och tiger och rullar tummarna timme ut och timme in medan hen tar riktigt präktiga gager, osv. Det är misshandel, subtil men dock misshandel. Sådant kan inte passera utan följder. Det är patienten som bär de följderna. Och om patienten klagar så kan responsen vara: ”Oj, inte visste jag att du var så sjuk!” (citat av en av mina terapeuter).

Mina två sista terapeuter erkände sent omsider att de inte hade någon kunskap. De bad inte om ursäkt för att de hade tillåtit mig att gå kvar fast de inte förstod vad jag talade om. Jag kunde inte genomskåda deras attityder. Jag trodde förstås att de förstod. Det var först efter en lång tid av utebliven hjälp som jag började misstänka att de offrade mig för att slippa medge att de var inkompetenta.

Men vad borde de då ha gjort? Jo, de borde ha tagit modell av somatiska läkare: Om de inte vet vad som fattas patienten så måste de remittera. Till någon som har den rätta expertisen. En allmänläkare som inte kan sköta mig remitterar genast, han är skyldig att göra det.

Detta händer så gott som aldrig inom psykiatrin. Det beror på att terapeuterna inte vet vem som har den rätta expertisen. De remitterar nog sina hopplösa patienter till sina vänner för att slippa dem, men de vet faktiskt inte vad de borde göra. En patient som dristar sig till att be om en remiss anses vara narcissistiskt störd. Hen ska ”minsann ha det bästa som finns, det duger inte med vem som helst”. Ja? Och vad är det för fel på det? En allmänläkare tycker inte att jag är oförskämd om jag vill gå till en hjärtspecialist med mina hjärtproblem. Jag måste få förlita mig på hans kunskap och omdöme. Det kan jag inte göra om jag går till en psykiater.

Så ledsamt är det. Det var underbart att höra John Henden säga att det faktiskt är något fel på vården om patienten inte blir hjälpt!

Amen!

Om skillnaden mellan ett benbrott och lunginflammation

En läkare skulle säkert förklara detta på ett annat sätt, men för mig är den relevanta skillnaden den att lunginflammation är en sjukdom och ett benbrott är en skada.
Om jag kommer in på akuten med ett brutet ben så tänker läkaren inte genast att jag har medfödda störningar i benbyggnaden eller att jag lider av benskörhet. Han skickar mig visserligen på osteoporosprov, men han blir inte förvånad om provet visar att jag inte har någon osteoporos alls. Man kan bryta benet utan att det föreligger den minsta abnormitet. Ett ben i människokroppen bryts när trycket på benet överstiger benets kapacitet. Ingenting märkligt med det. Varje läkarstation har full beredskap att ta hand om frakturer.
Lunginflammation är en sjukdom. Främmande bakterier angriper vävnaderna i kroppen. Kroppen blir sjuk. Du behöver mediciner som tar kål på bakterierna.
Det är som alla förstår väldigt prekärt om läkaren tror att patienten har lunginflammation då hen har brutit benet och vice versa.
Det händer sällan.
När du har brutit benet har du ont och får smärtstillande och gips och kryckor. Du kan inte gå normalt, du måste följa noggranna direktiv. Du är inte sjuk, du är handikappad.
Ett benbrott motsvaras inom psykiatrin av ett svårt trauma. Men inom psykiatrin vet man inte hur man ska handskas med den brutna själen. Möjligen vet det lilla antalet traumaterapeuter, som på de senaste tjugo åren har börjat dyka upp, något om det. Men terapeuten i gemen har faktiskt ingen aning. Kanske har hen läst en bok om saken, kanske har hen åhört några föreläsningar. Kanske är hen en snäll människa, vilket är grundförutsättningen för en framgångsrik terapeutisk verksamhet. Men någon kunskap har hen inte och hen försvarar sig ampert om man påtalar det.
– Kunskap? Vadå kunskap? Det är så individuellt. Empati räcker. Det är ju påvisat att det inte har någon betydelse vilken skola terapeuten tillhör, det räcker med personkemi!
Så där låter det vid kaffeborden och ingen ingriper. Socialarbetare och alternativterapeuter tar emot svåra traumafall och ätstörningspatienter och försäkrar att patienterna är så tacksamma för att någon hör på dem och förhåller sig empatiskt. De verkar helt omedvetna om att en människa i nöd inte har råd att förhålla sig kritiskt eller ”otacksamt”.
Jag själv älskade min första terapeut. Hon var snäll. Jag jobbade på och var tacksam för allt hon sa och gjorde. Det tog mig många många år att inse att hon inte alls hade behandlat ett uppenbart trauma som legat framför henne på bordet i fem år. Hon tittade åt ett annat håll och uppmuntrade mig att tala om andra saker. Jag kom in med ett svårt trauma och när jag slutade tog jag med mig det intakt, tacksam för att några obetydliga andra svårigheter hade löst sig. Jag visste inte vad jag kunde kräva, jag förstod inte att denna snälla människa var inkompetent att handha mitt fall. Helt säkert förstod hon det inte själv. Av de experter jag har talat med har bara ett fåtal förstått vad jag talar om.
Och idag blir det piller. Enligt DSMV ska du inte sörja mer än två veckor, sen anses du sjuk och ska äta mediciner. Psykiatrin är för närvarande helt och hållet orkestrerad av läkemedelsindustrin och föreställningen om att alla psykiatriska tillstånd beror på olika ämnen i hjärnan.
Under mina sista år i terapi – i början av 2000-talet – hände det allt oftare att terapeuterna uttryckligen sa att de inte vet någonting om trauma, eller specifikt om dödens problematik. Vem jag i stället borde gå till visste de inte. Jag erbjöds mediciner, trots att det vid det laget fanns traumaterapi. De terapeuter och experter som jag anlitade kände inte till Traumaterapicentralen som hade grundats 1996. Det verkade inte som om de ens tyckte att de borde känna till den.
Överhuvudtaget är remiss ett ganska okänt begrepp inom psykiatrin. Det händer oftare att terapeuten bara kortfattat konstaterar att hen inte kan hjälpa. Man tänker sig att om man tydligt säger till att patienten är omöjlig så ska denna på något mirakulöst sätt ta sig i kragen och skärpa sig.
Eller åtminstone gå därifrån och sluta besvära terapeuten.
Det finns en attityd inom psykiatrin som går ut på att det är något fel på en patient som mår dåligt. Och då gäller det att få patienten att inse sina fel och tillkortakommanden, så att patienten förstår att en förändring hos hen själv är av nöden. Att hjälpa är direkt kontraindicerat. Man talar allmänt om ”oundvikliga motgångar”, sådant som ”vi alla” möter på livets stig. Den som ber om hjälp har inte klarat av normala motgångar, som alla andra klarar.
Tyvärr finns det – särskilt i litteraturen – den rakt motsatta attityden. ”Kom till oss så ska du få hjälp,” flöjtar de skrivande terapeuterna och breder ut sig över alla tänkbara orsaker till att man mår dåligt. Om mamma inte har varit snäll, om pappa har varit full mest hela tiden, om du har blivit slagen, om du har blivit sexuellt utnyttjad, om du har varit med om mobbning, om du har varit med om ett traumatiskt dödsfall i familjekretsen. Hepp. Det där sista gällde mig. Ingenting av allt det där andra.
Så jag kom till den ena terapeuten efter den andra och lade mitt trauma på bordet. Inte en enda av mina terapeuter reagerade på något sätt. De hoppade konsekvent över traumat och talade om vad som helst annat, bara inte det. Och de sista i den långa raden sa att de inte visste någonting om dödens problematik.
– Men borde du inte remittera mig? frågade jag en på slutrakan.
– Jag vet inte vem jag ska remittera dig till, sa han. Det är så få som är kompetenta. (1998)
Så då måste jag ju bara rädda livet på mig på något sätt. Min situation hade förvärrats avsevärt under mina långa och fruktlösa år i terapi och idag – när allt är över och jag står på mina ben – skäms jag fruktansvärt för att jag inte förstod vad som hände. Varför fortsatte jag att hoppas på hjälp? Varför gick jag till de där terapeuterna när det var uppenbart att de inte hade en aning om vad jag talade om? Hur dum får man bli?
Det enda jag kan säga till mitt klena försvar var att jag från början behövde hjälp med ett svårt problem. Ju längre tiden gick desto fler problem fick jag. Jag blev sjuk av att gå i terapi och få felaktig ”vård”. Min situation var helt jämförbar med att bli behandlad för lunginflammation när man har brutit benet. Man överlever med god tur men blir invalidiserad. Ju längre tiden led desto mera maktlös och arg blev jag. Och arg får man inte vara. Det är den absolut sista spiken i kistan. ”Herregud,” sa en bekant psykiater till sin fru om mig, ”hon är ARG!” Till mig sa han: ”Inte kan du vänta dig att terapi ska vara som en tvättinrättning där alla problem tvättas bort!” Som om jag hade väntat mig det! Min anspråkslösa önskan var att någon terapeut skulle ha vetat någonting och förstått vad jag talade om.
Här måste man tillägga att det är synd om terapeuterna också. De får inte de instrument de behöver under sin utbildning. Och när de väl är ute på arbetsmarknaden så gäller det att förtjäna sitt levebröd. Och då är det patienterna som får ta smällen. En bra strategi var förr i världen att kraftfullt förolämpa patienten första timmen. Då kunde man räkna med att patienten skulle lägga ut massor av pengar för att få upprättelse och få möjlighet att förklara för psykiatern hur det egentligen är. Det klassiska tigandet var också ett sätt att förlänga terapin. Jag vet inte i vilken utsträckning dessa strategier fortfarande används.
Det är skakande och fruktansvärt att lyssna på hur terapeuter talar om sina patienter, eller om människor med psykiska problem. Det dräller av hopplösa fall, som inte vill bli hjälpta, som motarbetar terapeuten, som överdriver sin situation, som är martyrer och gärna ikläder sig offerrollen (att de faktiskt är offer är uteslutet), som kräver att ”mamma ska blåsa” när ”det är pipi i fingret”.
Ibland tror man att man har hamnat mitt i ett kafferep med grälsjuka käringar.
I övrigt gäller mediciner. Man får ett recept och träffarna med psykiatern handlar om hur medicinen funkar.
Det som man tror är terapi är en diskussion om medicinens verkningar och biverkningar. En patient som dristar sig till att försöka tala om något annat blir fort tillsagd att hålla sig till saken.
”Jag märkte att psykiatern satt och nickade och höll på att somna,” berättade en patient. ”Och när jag tystnade så vaknade han till och påpekade att han inte var ´den sortens läkare´. Hos honom skulle vi bara tala om hur medicinen funkade.”
Det påminner mig om en gammal vits som gällde somatiska läkare på 50-talet i Sverige.
– Doktorn, doktorn, jag kan inte andas genom näsan!
– Jamen då kan ni väl andas genom munnen?
– Åh, jaha.
– 500 kronor, tack.
Det står illa till på psykiatrifronten. Det måtte vara trist för alla dem som gör ett bra jobb. De är alldeles för få.

http://www.askgrace.ca/psychiatrist-creates-bipolar…/