Om trauma

Äntligen börjar det dyka upp korrekta  beskrivningar av trauma. Som vidstående artikel, som tyvärr är på finska, vilket begränsar mina helsvenska läsares möjligheter att ta till sig informationen.

Men jag gör ett litet sammandrag här nedan.

Men först en liten reflektion gällande min egen situation.

Efter många års grubbel har jag kommit underfund med att mina terapeutiska relationer baserade sig på ett gigantiskt missförstånd.

Mina terapeuter hade inga relevanta kunskaper om trauma, men det förstod varken de själva eller jag.

Jag blev mycket bestört när jag inte fick någon hjälp och om möjligt olyckligare än jag hade varit tidigare och de blev irriterade och förvånade och kritiska när jag inte nöjde mig med att få sitta där och tala med en vägg.

Och som det är i alla vårdsituationer: patienten betalar på alla plan. Det blev riktigt farligt till slut när jag i förtvivlan började kräva kunskaper av dem som de inte hade. Då kände de sig angripna och då var det världens enklaste sak att krossa mig. Säkert gjorde de det inte med avsikt, säkert läste de med förtjusning Freuds åsikter om hur patienterna gör motstånd, smiter och ljuger, säkert nonchalerade de mig i förtvivlan över att jag inte uppskattade deras ansträngningar, säkert trodde de på riktigt att trauma inte krävde några särskilda kunskaper.

Kontentan av mina terapeutiska erfarenheter blev att jag blev grundligt bestraffad för att jag som elvaåring råkat ut för ett allvarligt trauma. Och det var säkert inte deras avsikt. Men även oavsiktlig misshandel skadar.

Först på 2000-talet började det komma relevant information om trauma.

Och i HELMI:s föreningstidskrift nr 4/2016 hittar jag en beskrivning på trauma som precis motsvarar mina erfarenheter:

  • att personligheten splittras i två delar, den ”normala” delen som fortsätter att leka, skratta, läsa läxor, umgås, sova och äta, och den ”dolda” delen som bär minnet av traumat, och som hela tiden är överansträngd och hotar att explodera i orimliga raseriutbrott eller gråtattacker och märkliga reaktioner utan synlig anledning. Vilket naturligtvis leder till höjda ögonbryn, förvånade frågor och arg kritik från omgivningen, ibland till mobbning och andra avvisanden.
  • att traumat är förenat med en skam som är svår att uthärda. Skammen kommer sig av att man har upplevt något som har överskridit ens toleransgräns och försatt en i ett tillstånd av total hjälplöshet.
  • att man inte kan annat än trots allt förlita sig på människor som sviker och överger en i ens yttersta nöd.
  • att man får en diagnos inom vården – en diagnos som baserar sig på symptombilden, inte på orsaken till symptomen.
  • att vården av traumapatienter kräver kunskap.

Rekommenderas varmt till alla dem som förstår finska. Här kommer länken till artikeln.

http://mielenterveyshelmi.fi/helmi-lehti/artikkeli/lapsuuden-traumoilla-kauaskantoiset-seuraamukset/

Om skammen

Ja, men nu ska jag väl ändå ge dem en chans, tänkte jag storsint om Svenska psykoanalytiska föreningen och tog mig an deras nyaste skrift Skam från 2012. Kan någonting vara nyare? Här måste de väl ändå visa sig på styva linan. Eftersom de alltid slår ifrån sig när jag tar upp nånting som hände på 1900-talet och försvarar sig med att sådär är det inte alls numera. NUFÖRTIDEN (tio år efteråt) vet vi mycket bättre. Det är lögn förstås, men vad gör man inte för att avvisa kritik?

Jodå, det var nog ganska bra i början av skriften. Robert J Rössel skrev vissa kloka saker, Else-Britt Kjellquist skrev mycket klokt. Marie Hauge är den första som medger att skammen inte har uppmärksammats förrän alldeles nyligen inom psykiatrin. Men vips talar hon om att patienten spelar ett spel som terapeuten inte ska gå med på. Att påstå att patienten spelar ett spel är ett synnerligen effektivt sätt att påstå att patienten inte har några verkliga problem att tala om. Patienten spelar spel. Men igen får vi ett medgivande: skammen är förbisedd i den kleinianska traditionen. Oj, what´s new?

Men sedan kommer Johan Beck-Friis med den verkliga bredsidan. Alla utsätts för förluster i livet. Det är när förlusterna är ”narcissistiskt laddade ” som det går illa. Försök inte ens komma dragande med oförklarliga dödsfall. Det är fel på patienten om de blir ett problem. Det är nämligen så att när modern fallerar och underlåter att ge barnet stöd och hjälp så prövas barnets styrka.

Om barnet inte har någon styrka så blir det skadat. Det påminner mig om terapeuten som försäkrade mig att om ett barn blir pryglat varje dag under sin uppväxt så är det ett tecken på svaghet om det skadas. (Diskussionen handlade om Alice Millers beskrivning av Adolf Hitlers barndom).

Beck-Friis framhåller också att orsaken till att barnet erfar narcissistiskt raseri är förlusten av omnipotensen

Det hör till de mera skrattretande bidragen inom psykoanalysen att man påstår att spädbarnet känner omnipotens. Och att insikten om att mamman inte kan fylla alla dess behov i alla lägen är en narcissistisk skada.

Så vitt jag vet finns det ingen människa som har insikter i spädbarnets känslor. Allt handlar om tro och människosyn. Jag har inte funnit någon anledning att tro att mitt lilla barn är omnipotent eller känner sig omnipotent. Inga tecken tyder på det.

Men verkligheten har ännu inte nämnvärt stört psykoanalytikerna.

Och när det gäller spädbarn så kan man påstå vad som helst. Det är precis som med Gud. Ingen vet.

Beck-Friis relaterar också ett autentiskt fall, Berit, och rycker loss henne helt från hennes omgivning. Hennes känslor gentemot uppväxten är väldigt aggressiva – det tar han ifrån henne. Och han lär henne också att hennes skuldkänslor gällande hennes raseri mot syskonen och föräldrarna och hennes självupptagenhet är helt relevanta.

Och så upplyser han oss alla om att det krävs mod att möta skammen.

Tack, vi vet.

Men det är deprimerande och fruktansvärt att varje gång vi kritiserar psykiatrin så får vi veta att vi saknar det mod som krävs.

Jag måste nog säga att jag är fräck nog att ifrågasätta de stämplar som slagits på mig.

Vem är det faktiskt som har saknat mod?

Om att söka lidandet

Ett av de allra säkraste sätten för mig att få mig själv på riktigt dåligt humör är att sätta mig och läsa psykoanalytisk litteratur.

Den högdragna tonen, de elaka tolkningarna, de långsökta pseudointellektuella associationerna, översitteriet och människosynen. Allt inom mig reser sig i protest och jag får ont i magen och nackspärr och huvudvärk.

– Haha, ropar nu psykoanalytikerna, det där är ett säkert tecken på att du gör motstånd mot vår vishet.

Huvudvärken och magontet ökar lavinartat.

Här är några exempel på psykoanalytikernas vishet:

”Så kommer till slut den allra svåraste situationen för terapeuten och det är när patienten från en avstängd del av sig själv för över erotiska affekter till terapeuten, samtidigt som hon på ett annat plan relaterar på ett vanligt och förväntat sätt.”

Vad sägs här? Jo i klartext sägs det att terapeuten upplever patienten erotiskt fast patienten talar om helt andra saker.

Men vad säger terapeuten att här sker? Jo terapeuten påstår att patienten ÖVERFÖR erotiska känslor till terapeuten från EN AVSTÄNGD del av sig själv.

Här handlar det om en infantil och primitiv människosyn. Terapeuten tar inte ansvar för sina egna känslor utan påstår att de härstammar från patienten.

Får lust att citera Veikko Tähkä som understryker att terapeutens känslor alltid är terapeutens känslor, ingen annans. (Veikko Tähkä, denna gigant inom finsk psykiatri och enkannerligen psykoanalys, begick nog en hel del dumheter själv, dumheter som han fick be om ursäkt för, och vissa som han säkert aldrig fattade. Trots detta är han en stor man i min vokabulär, för han har vissa grundläggande saker klara för sig. Så i den mån jag citerar honom med beundran så beror det på att han är den enda jag känner till som underströk att analytikern ska höra på patienten och att analytikern inte har rätt att såra – inte ens med de bästa avsikter. Och om han ändå sårar så måste han be om ursäkt, genast och utan krusiduller.)

Men åter till det aktuella citatet. Vad säger då denna psykoanalytiker själv? Hur ska terapeuten i detta läge agera?

”Jag tror att han får anlägga ett annat betraktelsesätt, nämligen att han är utsatt för ett makt- och dominansinflytande från patientens sida och att de erotiska utspelen är integrerade i denna dominanssträvan, hur avspaltade de än är, fenomenologiskst sett.” (Svenska psykoanalytikerförenings skriftserie nr 2 sid 22).

Paus för eftertanke. Jag vill gärna att mina läsare nu ska lämna anlytikern därhän, och koncentrera sig på patienten, det är trots allt patienten som är där för att få hjälp, hur ivrigt analytikern än försöker vända blickarna till sig själv.

Analytikern fortsätter: ”Jag tror vi får riskera att terapin avslutas utan att patienten uppnått den frihet hon eftersträvat. Det föreligger två avskilda världar utan inbördes kontakt med varandra och terapeuten förmår inte etablera kommunikationskanaler emellan dem. Dessutom får inte terapeutens tolkningar av maktförhållandena något gensvar.” (s 23)

Vidare. Ett annat fall:

”Under flera år låg denna kvinna alldeles tyst. I tystnaden fanns en ömsesidig illusion om en omedelbar ordlös förståelse. Detta var en tystnad och stillhet som representerade ett nödvändigt skydd så att hennes symbiotiska längtan på någon nivå blev bemött och hon kunde få syn på sin bristande tillit och bygga en tillit till analysen. Hon fick också kontakt med sin infantila omnipotens, och att störa illusionen om vår förening förknippades med en outhärdlig separationsångest.” (s 42)

Tja, i dessa nedskärningstider undrar man ju lite, kanske. Ska vi verkligen betala för att en anlytiker ska sitta och fantisera och skriva ut blodiga räkningar?

Vidare. Ett tredje fall, denna gång ett barn:

”Abstinens- och neutralitetsregeln sätts i barnterapin ofta på prov. Barn är pockande och intensiva i sina frågor. ”Har du barn?” ”Var bor du?” ”Varför kan du inte svara?” Ofta en rad av frågor som är förrädiska. Det är också oerhört svårt att inte falla för frestelsen att med gratifikationer försöka underlätta den ångestfyllda processen.” s 61.

Här påstår analytikern att barnet försöker snärja terapeuten och skaffa sig gratifikationer.

Jag får lust att citera Veikko Tähkä igen. Han säger att den terapeutiska neutraliteten ofta har lett till att renläriga anlytiker uppträder som stenstoder som inte ens tillåter sig vanlig artighet i rädsla för att störa den sterila miljön i mottagningsrummet (citerat ur minnet).

En vuxen patient har svårt att uthärda dessa stenstoder, som inte kan svara på en enkel fråga. Hur ska det då vara för ett barn?

Om någon nu kommer att tänka på vanliga tortyrmetoder tycker jag inte att det är långsökt. Det finns miljoner försvar för varför terapeuten ska tiga, samtliga handlar om att patientens problem då bättre kommer till synes. Det verkar inte som om någon hade tänkt på att om man ställs inför en tigande och ovänlig person då man söker hjälp för helt konkreta och mycket smärtsamma problem – ja, då blir man lätt både förvirrad och olycklig och får problem. Och så är dörren öppen för terapeuten: Patienten reagerar perverst.

Och vidare. Ännu ett fall:

En otroligt fientlig beskrivning av en kvinnlig patient och hennes många försummelser – bland annat kommer hon ständigt för sent och mumlar en ursäkt med bortvänt huvud – kulminerar i följande konstaterande: ”Analysanden upprätthöll på detta sätt sin egen ram, som hotades av den yttre ramens instabilitiet. Den egna ramen innehöll naturligtvis (min kurs.) en fantasi om omnipotent kontroll över objektet, i det här fallet mig, och därmed objektets icke-existens som subjekt, men även en övertygelse om att hennes eget liv, som fram till en viss punkt hade varit storartat, i analysen skulle återupprättas till sin storhet. Allt talade emot denna övertygelse, utom patientens fantasier.” (s 69)

Analytikern VET. Dessutom är patienten otrevlig. En patient grips av djup medkänsla. Jag skulle bli otroligt otrevlig om jag blev tvungen att gå hos denna analytiker.

Och vidare. Denna gång handlar det om analytikern:

”När mannen kom in i rummet satt hon /analytikern/ vänd mot honom, tittade honom i ögonen och följde honom med blicken fram till att han låg på divanen. Efter tre års analys (min kurs) inträffade det att analytikern, när analysanden inträdde i rummet, blev distraherad av en privat tanke och bröt mot den sedvanliga ramen genom att inte möta analysandens blick. Analytikern (min kurs) greps av en fruktansvärd ångest och blev övertygad om att nu var hela analysen förstörd och patienten skulle ta livet av sig. Detta var naturligtvis en abrupt introduktion av ”det tredje” i analysen. Analysanden uteblev ett par sessioner och analytikern gick till en kollega för att diskutera sin egen reaktion och oro. Analysanden återvände med ett intensivt hat mot analytikern. En tidigare dold sida av analysanden framträdde som nu kunde analyseras.” (s 69)

Det är inte utan att man förstår analysanden hat. Om ingenting annat hade inträffat än att hon hade tittat på honom när han kom in så var det inte alls för tidigt att bli rasande efter tre år.

Man börjar dessutom undra vem av dem som hade en skruv lös, den hysteriska analytikern, som tror att analysen står och faller med en blick, eller patienten, som ju bara så gott det går försöker anpassa sig efter ett helt vettlöst system.

Jag kan av personlig erfarenhet intyga att patienten har mycket svårt att fatta vad som är idén med terapeutens konstiga uppträdande. Det är inte ägnat att vara till hjälp, men då terapeuten verkar helt självbelåten så tror patienten lätt att det är hen själv som tänker fel på något sätt. Innan patienten fattar att ta sin mats ur skolan har mycket pengar runnit till ingen nytta.

Den som är intresserad kan fortsätta studera Svenska psykoanalytikerföreningens skriftserie 1998 – 2012.

Min slutsats är att psykiatrin – både den medicinska och den psykoterapeutiska – trampar i barnskorna och med det snaraste borde få ett vettigt och kurativt system att arbeta efter.

Om förväntningar och realiteter

Vad var det egentligen som hände?
På sjuttiotalet när jag började gå i terapi förekom det massor av reklamartiklar om psykoterapi. Man förstod naturligtvis inte att det handlade om reklam, för det var seriösa artiklar i seriösa medier. Terapeuter intervjuades, de fick redogöra för sina terapeutiska principer, målsättningar och resultat. Allting hållet i en positiv och oproblematisk anda. Terapeuterna försäkrade att de kunde hjälpa och att det var viktigt att man sökte hjälp. Ibland intervjuades lyckliga patienter som berättade hur de hade fått hjälp. Väldigt snart började det dyka upp artiklar om trauma. Det hette inte posttraumatisk stress då ännu, det kom senare, men läsarna upplystes om vilka sorters motgångar som kunde leda till psykiska problem. Det började förekomma listor över traumatiska händelser, som kunde påverka ens framtid.
Krig, våldsamma olyckor, naturkatastrofer, våld i hemmet, våldsamt och oväntat dödsfall i hemmet, misshandel, tortyr…
Ingenstans stod det att terapeuterna inte hade en aning om hur de skulle handskas med patienter som hade varit med om sådana händelser.
Ingenstans stod det att det som en patient kunde vänta sig var en tigande terapeut som inte sa eller gjorde någonting vad patienten än berättade. Eller i bästa fall ställde frågor som tydligt visade på en total okunnighet om vad saken gällde.
Ingenstans stod det att trauma hörde till de syndrom som terapeuterna grälade om. En del sa att man skulle undvika att tala om traumat med patienten, det var bäst att inte rota i det svåra och sålunda upprepa traumat, andra sa att man skulle tala om traumat, men HUR man skulle tala om det varierade kraftigt: en del gick in för att uppmana patienten att inse att traumat hörde till det förflutna, och att nuet är nuet och att man kunde börja på nytt varje ny dag, en del tyckte att man skulle påpeka för patienten att hen tiggde om medlidande. Många andra varianter fanns också, alla baserade på en total okunskap och på den ”jag-vet-bättre-än-du”-tradition som psykiatrin vilade på ända sedan Freud. Eller som finska psykiatrer skrev ännu på 90-talet: ”Alla blir inte sjuka av att vara med om ett krig.” Underförstått: Det är något fel på dem som blir sjuka och de ska upplysas om att det är något fel på dem. Garanterat hade inga undersökningar gjorts. Man bara ansåg och hittade på, fabulerade, drog ur ärmen, påstod. Alltsedan Freud har man gjort så inom psykiatrin. Och folk har gått på det, precis som de går på religioner i allmänhet.
Jag, som bevisligen hade varit med om ett svårt trauma, som jag aldrig hade fått tala med en enda människa om, trodde, när jag började i terapi, att jag äntligen skulle få tala med en kunnig människa. Det var vad jag behövde som första hjälp: att äntligen få tala med en enda människa och eftersom min tilltro till terapeuternas yrkeskunskap var stor så skulle jag äntligen få hjälp.
Det fanns bara en hake: Jag kunde inte tala. Jag hade tigit i 18 år och kunde bara viska fram vad som hade hänt, sedan föll jag i vanmakt och tystnad och behövde ovillkorligen någon som a) förstod vad händelsen potentiellt betydde i en 11-årings liv och någon som b)genom initierade frågor kunde hjälpa mig att långsamt långsamt klara av att tala, någon som kunde lyssna fast jag stammade och grät, någon som orkade stå fast vid att traumat är av den kalibern att det måste utredas grundligt (det som jag sedan måste göra på egen hand eftersom jag inte lyckades hitta någon terapeut som ville eller kunde hjälpa mig).
Men det tog mig många onödiga och bortkastade år innan jag begrep att de verkligen inte visste någonting om trauma. Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig att deras yrkeskunskap var så begränsad.
Det var som att gå med ett brutet ben till en somatisk läkare och denne skulle säga: ”Jaha, du har brutit benet?” – ”Jaa” – ”Ja, jag förstår att det är pinsamt” – ”Jo” – ”Stig upp nu och gå så ska vi se… aha, du kan inte gå… ja, nu gäller det bara att leva med det, det är klart att det är förödmjukande att erkänna, men nu är det så här att du inte kan gå, det får du anpassa dig till”. Jag talar nu om en attityd, och inte om något som sades ut.
Sen står det i alla möjliga skrifter att psykoterapi är ofarligt. Det är det verkligen inte. Jag blev fruktansvärt sjuk av att inte få någon hjälp. Det gick så långt att jag försökte tvinga min sjätte eller sjunde psykiater att behandla mitt trauma. Han slog ifrån sig: ”Hördu sånt där ska inte behöva behandlas, var och varannan har ju såna där händelser i sin bakgrund.” Då var jag på väg under tåget i förtvivlan, tills jag begrep att många många hade gjort den resan före mig. Jag måste leva och vittna om den bottenlösa okunskapen hos psykiatrins representanter.
Men det har inte varit lätt, för den vanligaste responsen är att mina terapeuter måste ha varit alldeles ovanligt dåliga. Nej, det var de inte. Flera blev rekommenderade mig. Av människor som borde veta. Samtliga hade en adekvat utbildning och ansågs inte vara dåliga.
En annan vanlig respons är att jag är en ovanligt otrevlig patient. Där är jag jävig. Jag förstår inte varför mina terapeuter skulle ha tyckt särskilt illa om mig, jag har en god uppfostran och en god utbildning och jag uppfattas i allmänhet inte som rysligt otrevlig. Ibland ÄR jag otrevlig, men det var jag inte hos mina terapeuter. Jag var i nöd och försökte så gott jag kunde förmedla min nöd.
Jag har svårt att vinna gehör för min åsikt att om terapeuterna var okunniga och om de tyckte förfärligt illa om mig så borde de ha vinnlagt sig om att remittera mig till någon terapeut som vet något om mina problem och som kan tänkas uthärda mig bättre. Ingen av mina terapeuter remitterade mig någonsin någonstans.
Det fanns alltså en gapande ravin mellan det jag behövde och det jag fick. Det är verkligen inte ofarligt och jag har beslutat att leva och vittna. Mot alla odds. För jag är övertygad om att jag omöjligt kan vara den enda personen i universum som har varit med om detta.

OM ATT INTE TA EMOT HJÄLP

Den nyaste flugan inom rapporteringen om psykiska bekymmer är att patienten a) inte har sökt hjälp eller b) inte har tagit emot hjälp. Min variant, dvs att patienten har sökt hjälp upprepade gånger och inte fått någonting, existerar inte i det allmänna medvetandet. Så effektiv är den psykiatriska propagandan. Om jag har sökt hjälp upprepade gånger och inte fått någonting så beror det på att jag inte har tagit emot hjälp, det är så det heter nuförtiden. På Freuds tid hette det att patienten gör motstånd. Men avsikten är densamma: ansvaret läggs på patienten, terapeuten tvår sina händer.

Den enda gren av psykiatrin som gemene man vågar kritisera är den biologiska – dvs den som delar ut piller. Där är det dock inte pillren som är problemet, problemet är att alla piller inte passar alla patienter.

Det finns i min erfarenhet ingen annan yrkesgrupp i världen som har så svårt att ta kritik som psykoterapeuterna. Det tog mig många många år att fatta att något var väldigt på tok med terapeutskrået. Visst borde de ju vara intresserade av sitt eget yrke och av att förkovra sig? Men nej, de flesta som jag träffade och som fick ta del av min kritik slog ifrån sig på ett ytterst destruktivt sätt. De märkte inte min förtvivlan och mina försök att göra mig förstådd, det enda de hörde var att jag kritiserade dem och då var de tvungna att slå. Min historia borde ha fått en stenstod att gråta, men terapeuterna nedlät sig aldrig till att ens beklaga att jag har så dåliga erfarenheter. En människa utrustad med den mest rudimentära empati skulle ju spontant säga något deltagande och vänligt. Till slut var jag helt övertygad om att jag måste vara osedvanligt motbjudande som människa. Det var bara konstigt att det bara var terapeuterna som tyckte det.

Många roar sig på min bekostnad genom att demonstrativt låta bli att höra vad jag säger. Det vanligaste är: ”Ja, men andra har fått hjälp!” Det verkar inte slå personen i fråga att det är grymt och okänsligt att säga så. Vad ska jag göra med informationen att andra har fått hjälp? På vilket sätt ska den informationen hjälpa mig? Är det så att eftersom andra har fått hjälp så ska jag vara tyst? Vore intressant att veta hur man tänker i detta fall.

Jag har blivit utkastad ur en diskussionsgrupp på nätet för att jag sa någonting om inkompetenta terapeuter. Denna diskussionsgrupp är till för patienter. Men det är inte tillåtet att kritisera terapeuterna på denna sajt.

Jag är också medlem i en förening som påstår sig vara patienternas förening. Där är det också förbjudet att kritisera terapeuterna. Det är kanske fåfängt att försöka gå mot strömmen.  Min tanke är dock att det är viktigt att jag talar. Det har tagit mig oändligt många långa år att själv förstå hur misshandlad och felbehandlad och okunnigt behandlad jag blev av mina terapeuter. Jag förstår att ingen vill höra det. Men jag är övertygad om att många av dem som kunde hålla med mig är döda. Jag var på väg under tåget ett antal gånger och är glad att jag lyckades undvika det. Jag måste tala för alla dem som inte själva orkar eller kan tala. Jag tror att de är många.

Om att inte få någon hjälp

Ofta tänker jag tillbaka på mina katastrofalt misslyckade försök att få hjälp av psykiatrin. Det känns som ett mysterium att jag inte fick någon hjälp – vilket tyvärr inte alls var ofarligt. Jag hade ett trauma när jag började i terapi och när jag slutade hade jag två, plus en inre övertygelse om att jag var värdelös och omöjlig som människa. Alla mina försök att göra mig hörd slutade med att jag blev dubbelt avvisad och ytterligare skuldbelagd. Endast ett fåtal mycket nära vänner stod mig bi och trodde på vad jag sa. De andra sa att jag hade missförstått mina terapeuter eller var missunnsam eller omöjlig i största allmänhet. Det tog mig lång tid att fatta det komiska i sådana påståenden. När det var som värst hade jag svårt med komik överhuvudtaget. Det är onekligen lite löjligt att det är patienten som ska förstå terapeuten och inte tvärtom. Men så är det bland psykiatrerna, en yrkeskår som tycks befolkas av människor som inte tål kritik eller ifrågasättande. De är verkligen på rätt plats i livet för det finns ingen som det är så lätt att krossa som den förhoppningsfulla och tillitsfulla patienten, som inte kan tro annat än att det finns hjälp att få och att allt terapeuten gör är ägnat att hjälpa. När den snarstuckna terapeuten förklarar, eller bara insinuerar, att patienten smiter, flyr, ljuger, flyttar skulden på andra osv, så tror patienten att det handlar om en yrkeskunnig specialists väl motiverade och avvägda utlåtande, inte om en skärrad terapeuts hastiga hämnd för utebliven uppskattning.

Jag har kanske sagt detta förr, men det tål att upprepas: I bok efter bok står det och har stått alltsedan urminnes tider, att svåra trauman kan ge psykiska besvär. Och ganska tidigt dök det upp listor på vad som kunde betraktas som svåra trauman. Krigsupplevelser. Misshandel. Incest. Svåra olyckor. Ögonvittne till svåra olyckor. Våld i hemmet. Våldsamma dödsfall i hemmet.

Å, jag platsade! Så bra! Kanske var det därför jag mådde så dåligt? Jag skulle säkert få hjälp, snabbt och insiktsfullt.

Dit gick jag och stjälpte ur mig mitt trauma, det första jag gjorde.

Reaktionen överraskade och förstummade mig. Det hade inte stått i någon av dessa böcker att ingen hade den minsta aning om vad de skulle ta sig till när det kom en patient med ett svårt trauma. De hade inte berättat att de tänkte tiga ihjäl patienten och tala om allt annat bara inte detta trauma.  Det framgick ingenstans att det enda terapeuten hade att tillgå var några fördomar och vanligt bondförstånd och dessa talade om för terapeuten att patienten sjåpade sig, försökte smita och skylla på andra och skulle läxas upp och förändras. Dessutom sa Freud att patienter av detta slag inte hade kunnat sörja, så det var bara att tala om för patienten att orsaken till svårigheterna var patientens egna tillkortakommanden. Alla andra kan sörja, så det så. Om patienten undrade varför hen inte fick tala om sin olycka så var det bara att upplysa om att andra klarar sådana där motgångar i livet. Vi har alla våra trauman. Patienten trodde sig vara unik och gjorde sig märkvärdig.

Om patienten riktigt satte hårt mot hårt så kunde man alltid hänvisa till den sjuka ursprungsfamiljen. Ingen talade om för mig att det inte fanns en enda ursprungsfamilj som ansågs tillräckligt bra. Och till slut – om inte ens det hjälpte – så hade man alltid arvet att tillgå.

Om patienten protesterade berodde det på narcissism eller andra karaktärslyten.

Jag är lycklig över att jag var så envis att jag inte lät dem krossa mig. Det var mycket nära att det hade lyckats.

Jag vet att många många har gått under. Idag – med alla mediciner – är det värre än någonsin. Jag är stolt och glad över att jag orkade slåss. Och jag är mycket glad för att det finns många som också orkar slåss.

WHY RESISTANCE? – VARFÖR MOTSTÅND?

To my great delight I see that my blog has readers as far away as the United States. Not many, of course, since I have been writing in Swedish. So now let´s try English and a bilingual blog. Because today I have something very important to say, something that is new even to myself, at least partly.

My first bilingual blog will dwell on the wellknown concept of resistance.

As long as I can remember all therapists of all times have excused their own failures by telling the world that the patient resists treatment.

Why on earth would the patient do that?

Sigmund Freud knew why. Because the patient doesn´t actually want to be cured. To be cured entails too much pain, too much effort, too much humiliation, to much adult responsibility. The patient CHOOSES not to grow up, the patient chooses to thwart the therapist´s ambitions, because the patient is jealous and envious and full of unconscious hatred. Modern ISTDP-therapists confirm this notion and talk extensively of ”treatment-resistant” patients.

http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Freachingthroughresistance.com%2Fwp-content%2Fuploads%2F2015%2F02%2F81excerpt.pdf&h=7AQFi28Mi

Who am I to dispute that?

Freud built a bulletproof system to protect his methods and explain his failures. If the patient didn´t improve – and most of his patients did not – it was because the patient resisted treatment, was scared to death of the truth about his shortcomings, felt guilt because of his oedipal hatred, and his oedipal defeat, did not want to confess to his murderous rage etc etc.

So when I a good hundred years later said that I got no help from psychiatry, anybody in the street could diagnose me with treatment resistance. With a sad, condescending, patronizing smile. If I showed how hurt I was by this it was further proof of my incompetence and unfitness for therapy of any higher order. ”Therapy is hard work,” one of my oldest friends sadly instructed me, which to me meant that she had swallowed the therapist saving ideology line, hook and sinker.

I read nine of the twelwe volumes of the complete works of Sigmund Freud when they came in Swedish in the 90´ in a new modern edition. To me it was blatantly clear that Freud never bothered to ask his patients, he just decided that they were afraid of getting well and that explained everything. The very thought that there could be something wrong with the treatment obviously never even occurred to him. He certainly strove to refine his methods, but that the core of the method could be wrong – of course not. The patients were scared of the truth, period.

And so it goes on and on until the modern day. Almost all schools of treatment repeat treatment resistance. Without asking the patients.

And I say: as long as they go on harping on the treatment resistance they will go nowhere. It is a dead end.

Treatment resistance exists. Of course. If the therapist asks you to put you finger in the candle flame and keep it there you will resist. He may tell you a hundred times that you´ll be fine. You won´t believe him. And you are right. And he is wrong.

When you leg is broken and he comes right up to you and gives you a sturdy kick on that leg you will scream with pain. He may smile and point his finger at you oversensitivity, it won´t help one bit.

And the more he tries to attack your ”treatment resistance” the more you will withdraw, much to his annoyance.

This is what treatment resistance is about. Brutal AND harmful AND ignorant treatment will produce an enormous and presistent resistance. At the patient`s expense, of course. In addition to his original trauma he will now have a second trauma – the treatment trauma.

And some people will find his sad appearance somewhat comical. And tell him all about how much better off he would be if he understood the therapist instead of putting up a fuss.

In the above linked excerpt the patients are subjected to interrogation of the third degree without any chance of giving the right answer. All is wrong with the patient, nothing is wrong with the heartless treatment.

VARFÖR MOTSTÅND?

Till min stora förtjusning ser jag att min blogg har läsare långt borta i USA. Inte många, förstås, eftersom jag har skrivit på svenska. Så låt oss pröva på engelska och en tvåspråkig blogg. För idag har jag nånting mycket viktigt att säga, någonting som är nytt till och med för mig själv, i alla fall delvis. Min första tvåspråkiga blogg kommer att dröja vid det välkända begreppet motstånd.

Så långt tillbaka jag kan minnas har alla terapeuter i alla tider ursäktat sina misslyckanden genom att berätta för världen att patienten gör motstånd mot behandlingen.

Varför i hela friden skulle en patient göra det?

Sigmund Freud visste varför. För att patienten egentligen inte vill bli botad. Att bli botad innefattar alldeles för mycket smärta, för mycket ansträngning, för mycket förödmjukelse, för mycket vuxenansvar. Patienten VÄLJER att inte växa upp, patienten väljer att motarbeta terapeutens ambitioner, för patienten är svartsjuk och avundsjuk och full av omedvetet hat. Moderna ISTDP-terapeuter bekräftar denna tanke och talar omständligt om ”behandlingsresistenta” patienter.

http://www.com/l.php?u=http%3A%2F%2Freachingthroughresistance.com%2Fwp-content%2Fuploads%2F2015%2F02%2F81excerpt.pdf&h=2AQEWOImA

Vem är jag att ifrågasätta det?

Freud byggde upp ett skottsäkert system för att skydda sina metoder och förklara sina misslyckanden. Om patienten inte blev bättre – och de flesta av hans patienter blev inte det – berodde det på att patienten gjorde motstånd mot behandlingen, var dödsrädd för sanningen om sina tillkortakommanden, kände skuld på grund av sitt oidipala hat, och sitt oidipala nederlag, vägrade att erkänna sitt mordiska hat, etc, etc.

Så när jag drygt hundra år senare sa att jag inte hade fått någon hjälp från psykiatrin så kunde vem som helst på gatan diagnosticera mig med motstånd mot behandlingen. Med ett sorgset, förklenande och nedlåtande leende. Om jag visade hur sårad jag blev så var det ytterligare ett bevis på min inkompetens och min olämplighet för någon kvalificerad terapi. ”Det är hårt jobb att gå i terapi,” tillrättavisade mig en av mina äldsta vänner med ett ledset leende, vilket för mig betydde att hon hade svalt hela den terapeutskyddande ideologin.

Jag läste nio av de tolv volymerna av Sigmund Freuds samlade verk när de kom på svenska på 90-talet i en ny modern upplaga. För mig var det helt uppenbart att Freud aldrig besvärade sig med att fråga sina patienter. Han bara beslöt att de var rädda för att bli friska och det förklarade allt. Själva tanken att det kunde vara något fel på behandlingen föll honom tydligen aldrig in. Visst, han strävade efter att förfina sina metoder, men att grunden för metoden kunde vara fel – naturligtvis inte. Patienterna var rädda för sanningen, punkt, slut. Och så fortsätter det än idag. Nästan alla terapeutiska skolor upprepar motståndet mot behandlingen.

Och jag säger: Så länge som dom fortsätter att tjata om motståndet mot behandlingen kommer de inte att komma någon vart. Det är en återvändsgränd.

Motstånd mot behandlingen finns. Naturligtvis. Om terapeuten ber dig att sätta fingret i en ljuslåga och hålla det där kommer du att göra motstånd. Han kan säga hundra gånger att det inte skadar dig. Du tror honom inte. Och du har rätt. Och han har fel.

När du har brutit benet och han kommer rakt fram till dig och ger dig en redig spark på detta ben då skriker du av smärta. Han kan le och peka finger åt din överkänslighet, det hjälper inte ett skvatt.

Och ju mera han försöker angripa ditt ”motstånd” desto mera kommer du att dra dig tillbaka, till hans förtret.

Det här är vad motstånd mot behandlingen handlar om. Brutal OCH skadlig OCH okunnig behandling åstadkommer ett enormt och ihållande motstånd. På patientens bekostnad, givetvis. I tillägg till hans ursprungliga trauma kommer han nu att ha ett andra trauma – behandlingstraumat.

En del människor kommer att tycka att hans trista uppenbarelse är något komisk. Och tala om för honom hur mycket bättre han skulle klara sig om han började samarbeta i stället.

I utdraget som jag länkade till här ovan utsätts patienterna för tredje gradens förhör utan en chans att komma med det rätta svaret. Allt är fel på patienten, ingenting på den hjärtlösa behandlingen.