Terapi är bra. Får du ingen hjälp är det fel på dig.

Få terapeuter vill idag tacka Sigmund Freud. Det beror oftast på att de inte har läst särskilt mycket av honom. Därför ser de inte de otaliga spår han har lämnat inom psykiatrin. Framförallt ser de inte det massiva försvarssystem han byggde upp för att skydda terapeuterna mot kritik från patienternas sida. Omedvetna om källan använder de själva dagligen detta försvarssystem.

I stora drag går det ut på bl a följande:

Om patienten protesterar mot terapeutens tolkningar så beror det på att terapeuten har träffat rätt och att patienten inte tål ”sanningen”.

Ju starkare protester desto säkrare blir terapeuten på att patienten ”döljer någonting” Patienten döljer nämligen alltid någonting. Man ska aldrig tro på vad patienten säger utan leta efter de bakomliggande motiven och impulserna. Man ska ”genomskåda” patienten.

Om patienten envist sätter sig på tvären kan det också bero på att patienten är avundsjuk på terapeuten för att terapeuten äger mera kunskap än patienten.

Om patienten är missnöjd med terapin så beror det på att patienten vägrar att inse sin egen andel i sin olycka och därför gör allt för att skylla på terapeuten.

Men om patienten däremot avgudar sin terapeut och berömmer hen i alla tonarter är det viktigt att påpeka det barnsliga i sådana idealiserande känslor.

Alltså: Patienten kan aldrig göra någonting rätt.

Det är häpnadsväckande att det är så få som har märkt hur destruktivt och patogent detta tänkesätt är, ett tänkesätt som i hundra år har systematiserats av psykiatrin och skapat ett okänt antal hopplösa fall.

Jag som i tiotals år har försökt kritisera den ”vård” jag fick har ständigt blivit bemött med överseende småleenden: ”Jojo, vi vet ju precis att patienterna smiter och ljuger och försöker göra sig bättre än de är och framförallt gör de motstånd mot terapeutens ansträngningar att göra dem friska. Så var nu tyst du och försök inse att du har dig själv att skylla.”

När jag har försökt hävda att terapeuterna behöver KUNSKAP (ofta har jag skrikit ordet med stora bokstäver i min förtvivlan) för att ta hand om svåra psykiska sår så har jag blivit bemött med överlägsna fnysningar. Ofta drar man fram en mycket berömd undersökning som visar att det inte har någon betydelse vilken teoretisk skola terapeuten tillhör, det som är viktigt är att relationen mellan patient och terapeut fungerar. Personkemi! Det är vad som behövs.

Jag är tagen av att så få har ifrågsatt detta. Vad är det för en vetenskap som baserar sig på personkemi?

En psykoanalytiker förklarade varför man måste lägga ut tiotusentals euro på psykoanalys: ”Det som erbjuds är en personlig realtion till terapeuten, den går inte att bygga upp på kort tid.” Jag kände mig som ett svin när jag svarade. ”Jag behöver inte en personlig relation, jag behöver hjälp med ett specifikt psykiatriskt problem. Jag behöver en expert som VET något, inte en personlig relation. Sådana har jag utanför terapin.” ”Jo, men det finns nog många som inte har några personliga relationer.” ”Knappast.” Käbblet ledde naturligtvis ingenstans.

En bekant psykiater var mycket upprörd över att bägge hans incestfall begick självmord.

”De klarade inte av att svara på mina frågor,” sa han, ”och jag måste ju få fråga.” Den gången bråkade jag inte om kunskap, det var uppenbart att han inte hade ens den mest rudimentära.

Idag kritiserar man med all rätt den medicinska psykiatrin. Allt ska skötas kemiskt.

Men man frågar inte hur det kommer sig att den medicinska psykiatrin har lyckats vinna över psykoterapin. Jag minns mycket väl de där optimistiska åren på 60- och 70- och 80-talet då det satsades friskt på psykoterapi, ja, till och med på den otroligt dyra psykoanalysen. Mediciner skulle man absolut inte äta, man skulle förlita sig på pratkuren.

Och så plötsligt vände vinden. Plötsligt fanns det så bra mediciner så man kunde använda dem i stället för dyr samtalsterapi.

Ett ramaskri hördes från psykoterapilägret. Och för varje år växte sig kritiken mot medicinerna allt starkare. Den ena larmrapporten efter den andra publicerades. ”Vi VET ju att psykoterapi är mycket bättre och har varaktiga resultat!” ropade den ena experten efter den andra. Lögnaktigt, tyvärr.

Från min horisont sett var denna utveckling synnerligen naturlig med tanke på att psykoterapin inte hade just nånting att komma med. Psykoanalysen lämpade sig endast för neuroser eller de fall som brukar kallas ”the well-to-do-worried”, och också i sådana fall krävde den enorma resurser och flera års analys med osäker utgång. Andra psykoterapeutiska skolor uppvisade lika klena resultat och de svåra fallen hamnade i alla fall på sjukhus och medicinerades.

Jag har tagit som min uppgift att varna för ideliseringen av psykoterapin. Självklart finns det bra terapeuter som faktiskt hjälper sina patienter, men jag har personligen aldrig träffat någon sådan. De bästa som jag träffade lyckades hålla mig vid liv. Vackert så, jag är otroligt tacksam. Men någon hjälp med det jag behövde hjälp med fick jag inte. Vilket inte är ofarligt. Psyket känner inget status quo. Om det inte går framåt så går det bakåt. Och går det väldigt mycket bakåt blir det farligt. Risken för självmord blev i mitt fall till slut så överhängande att jag måste söka hjälp i litteraturen och i självhjälpsmetoder. Jag hittade Stettbacher/Jenson och lyckades hela de helt onödiga iatrogena sår jag hade.

Vi måste börja prata om dessa frågor. Vi måste säga som det är: att psykiatrin har en väldigt lång väg att gå för att uppnå acceptabla resultat. Och det som behövs är kunskap.

I det senaste numret av Allers (nr 9 2017) läser vi ett reportage om den unga mannen som blev utsatt för sexuella övergrepp från när han var åtta år gammal. En familjebekant utnyttjade pojkens utsatta situation och lyckades göra det i godan ro ett tag, för föräldrarna var upptagna med att skiljas. När mamman äntligen hade kraft att ta itu med saken hade mycken skada hunnit komma till stånd. Förövaren fick fängelse omgående och pojken fick börja gå i terapi på BUP, Barn och ungdomspsykiatrin.

”Vården” pågick ett halvår och mamman åsåg hur hennes pojke bara blev sämre och trasigare. Denna modiga mamma kämpade för att hitta annan vård och hittade Rädda Barnens Pojkmottagning i Stockholm. Där hade man den kunskap som behövdes för att ta hand om sexuellt utnyttjade barn. Den kunskapen hade man inte på BUP. I början av 2000-talet. Man hade inte ens så mycket kunskap att man kunde ha remitterat pojken.

Så fruktansvärt svag är situationen i vårt rika grannland Sverige. Kanske borde vi öppna ögonen och se att ett sådant läge inte kan vara utan konsekvenser. Och äntligen börja höra på patienterna. Man ska inte bli sjuk av att gå i terapi. Man ska inte begå självmord om man får hjälp. Man ska inte bli kroniker av att söka hjälp. Något måste vara fel. Att skylla på patienten duger inte längre.

Om trauma

Äntligen börjar det dyka upp korrekta  beskrivningar av trauma. Som vidstående artikel, som tyvärr är på finska, vilket begränsar mina helsvenska läsares möjligheter att ta till sig informationen.

Men jag gör ett litet sammandrag här nedan.

Men först en liten reflektion gällande min egen situation.

Efter många års grubbel har jag kommit underfund med att mina terapeutiska relationer baserade sig på ett gigantiskt missförstånd.

Mina terapeuter hade inga relevanta kunskaper om trauma, men det förstod varken de själva eller jag.

Jag blev mycket bestört när jag inte fick någon hjälp och om möjligt olyckligare än jag hade varit tidigare och de blev irriterade och förvånade och kritiska när jag inte nöjde mig med att få sitta där och tala med en vägg.

Och som det är i alla vårdsituationer: patienten betalar på alla plan. Det blev riktigt farligt till slut när jag i förtvivlan började kräva kunskaper av dem som de inte hade. Då kände de sig angripna och då var det världens enklaste sak att krossa mig. Säkert gjorde de det inte med avsikt, säkert läste de med förtjusning Freuds åsikter om hur patienterna gör motstånd, smiter och ljuger, säkert nonchalerade de mig i förtvivlan över att jag inte uppskattade deras ansträngningar, säkert trodde de på riktigt att trauma inte krävde några särskilda kunskaper.

Kontentan av mina terapeutiska erfarenheter blev att jag blev grundligt bestraffad för att jag som elvaåring råkat ut för ett allvarligt trauma. Och det var säkert inte deras avsikt. Men även oavsiktlig misshandel skadar.

Först på 2000-talet började det komma relevant information om trauma.

Och i HELMI:s föreningstidskrift nr 4/2016 hittar jag en beskrivning på trauma som precis motsvarar mina erfarenheter:

  • att personligheten splittras i två delar, den ”normala” delen som fortsätter att leka, skratta, läsa läxor, umgås, sova och äta, och den ”dolda” delen som bär minnet av traumat, och som hela tiden är överansträngd och hotar att explodera i orimliga raseriutbrott eller gråtattacker och märkliga reaktioner utan synlig anledning. Vilket naturligtvis leder till höjda ögonbryn, förvånade frågor och arg kritik från omgivningen, ibland till mobbning och andra avvisanden.
  • att traumat är förenat med en skam som är svår att uthärda. Skammen kommer sig av att man har upplevt något som har överskridit ens toleransgräns och försatt en i ett tillstånd av total hjälplöshet.
  • att man inte kan annat än trots allt förlita sig på människor som sviker och överger en i ens yttersta nöd.
  • att man får en diagnos inom vården – en diagnos som baserar sig på symptombilden, inte på orsaken till symptomen.
  • att vården av traumapatienter kräver kunskap.

Rekommenderas varmt till alla dem som förstår finska. Här kommer länken till artikeln.

http://mielenterveyshelmi.fi/helmi-lehti/artikkeli/lapsuuden-traumoilla-kauaskantoiset-seuraamukset/

Om att inte få någon hjälp

Ofta tänker jag tillbaka på mina katastrofalt misslyckade försök att få hjälp av psykiatrin. Det känns som ett mysterium att jag inte fick någon hjälp – vilket tyvärr inte alls var ofarligt. Jag hade ett trauma när jag började i terapi och när jag slutade hade jag två, plus en inre övertygelse om att jag var värdelös och omöjlig som människa. Alla mina försök att göra mig hörd slutade med att jag blev dubbelt avvisad och ytterligare skuldbelagd. Endast ett fåtal mycket nära vänner stod mig bi och trodde på vad jag sa. De andra sa att jag hade missförstått mina terapeuter eller var missunnsam eller omöjlig i största allmänhet. Det tog mig lång tid att fatta det komiska i sådana påståenden. När det var som värst hade jag svårt med komik överhuvudtaget. Det är onekligen lite löjligt att det är patienten som ska förstå terapeuten och inte tvärtom. Men så är det bland psykiatrerna, en yrkeskår som tycks befolkas av människor som inte tål kritik eller ifrågasättande. De är verkligen på rätt plats i livet för det finns ingen som det är så lätt att krossa som den förhoppningsfulla och tillitsfulla patienten, som inte kan tro annat än att det finns hjälp att få och att allt terapeuten gör är ägnat att hjälpa. När den snarstuckna terapeuten förklarar, eller bara insinuerar, att patienten smiter, flyr, ljuger, flyttar skulden på andra osv, så tror patienten att det handlar om en yrkeskunnig specialists väl motiverade och avvägda utlåtande, inte om en skärrad terapeuts hastiga hämnd för utebliven uppskattning.

Jag har kanske sagt detta förr, men det tål att upprepas: I bok efter bok står det och har stått alltsedan urminnes tider, att svåra trauman kan ge psykiska besvär. Och ganska tidigt dök det upp listor på vad som kunde betraktas som svåra trauman. Krigsupplevelser. Misshandel. Incest. Svåra olyckor. Ögonvittne till svåra olyckor. Våld i hemmet. Våldsamma dödsfall i hemmet.

Å, jag platsade! Så bra! Kanske var det därför jag mådde så dåligt? Jag skulle säkert få hjälp, snabbt och insiktsfullt.

Dit gick jag och stjälpte ur mig mitt trauma, det första jag gjorde.

Reaktionen överraskade och förstummade mig. Det hade inte stått i någon av dessa böcker att ingen hade den minsta aning om vad de skulle ta sig till när det kom en patient med ett svårt trauma. De hade inte berättat att de tänkte tiga ihjäl patienten och tala om allt annat bara inte detta trauma.  Det framgick ingenstans att det enda terapeuten hade att tillgå var några fördomar och vanligt bondförstånd och dessa talade om för terapeuten att patienten sjåpade sig, försökte smita och skylla på andra och skulle läxas upp och förändras. Dessutom sa Freud att patienter av detta slag inte hade kunnat sörja, så det var bara att tala om för patienten att orsaken till svårigheterna var patientens egna tillkortakommanden. Alla andra kan sörja, så det så. Om patienten undrade varför hen inte fick tala om sin olycka så var det bara att upplysa om att andra klarar sådana där motgångar i livet. Vi har alla våra trauman. Patienten trodde sig vara unik och gjorde sig märkvärdig.

Om patienten riktigt satte hårt mot hårt så kunde man alltid hänvisa till den sjuka ursprungsfamiljen. Ingen talade om för mig att det inte fanns en enda ursprungsfamilj som ansågs tillräckligt bra. Och till slut – om inte ens det hjälpte – så hade man alltid arvet att tillgå.

Om patienten protesterade berodde det på narcissism eller andra karaktärslyten.

Jag är lycklig över att jag var så envis att jag inte lät dem krossa mig. Det var mycket nära att det hade lyckats.

Jag vet att många många har gått under. Idag – med alla mediciner – är det värre än någonsin. Jag är stolt och glad över att jag orkade slåss. Och jag är mycket glad för att det finns många som också orkar slåss.

Om vad en terapeut bör veta om trauma

Med anledning av en diskussion på sajten Bättre vård för psykisk ohälsa.

  1. Tiden läker inga sår. Traumat kvarstår i oförändrad form hela livet. Man lär sig att leva med det och man glömmer det till och med, men såret läks aldrig. Det som hjälper är att man får dela sin erfarenhet med någon som vet hur ont det gör.
  2. Om traumat är offentligt, om det alltså handlar om ond bråd död, så är det vanligt att omgivningen reagerar med 1. övergivande eller 2. överdriven omsorg. Bägge är outhärdliga för den drabbade. Men särskilt övergivandet är svårt att förstå. Om en populär familj plötsligt blir undviken och det tisslas och tasslas bakom ryggen och kastas menande blickar så fort någon av familjemedlemmarna visar sig – vilket är mycket vanligt – så har familjen svårt att förstå förändringen.
  3. Traumat i sig är förlamande och skapar en känsla av inkompetens inför livets vanliga krav. Att veta hur man ska klara av att stiga upp ur sängen, vad man ska ta på sig, att laga mat och äta blir plötsligt oöverstigligt svårt. Man tror att man plötsligt har blivit en ny och mycket sämre människa. Man tappar saker, man skrattar plötsligt och utan anledning, man snubblar, man glömmer, man stöter mot dörrposter och stolar och bord, man blir orimligt sårad för ingenting… Och sen när folk börjar anmärka på detta och kritiserar en för att man är slarvig och inkompetent – ja, då blir det cementerat. Man ÄR en dålig människa. För resten av livet.
  4. Konstellationerna i kamratkretsen förändras drastiskt. Det är vanligt att en sörjande blir utsatt för mobbning, ofta subtil och omärklig, men dock mobbning. Undvikande, kritik, elaka kommentarer. Och tvärtom: kamrater som aldrig har hört till umgänget börjar plötsligt närma sig, föreslår träffar och vill ses i olika sammanhang. Och blir väldigt sårade när den sörjande inte orkar inleda nya kontakter.
  5. Ingen vill höra talas om traumat. Genast som den sörjande försöker tala om vad som har hänt tystas hen ner. ”Tänk inte på det!” ”Nej, vi ska inte tala om det där” ”Nu måste du glömma” – det är ingen hejd på vad folk hittar på för att slippa ha någonting att göra med saken. Alla andra kan smita och fega ut, den drabbade kan inte göra det. Den drabbade måste leva med det som har hänt. Och dessutom – för omgivningens skull – låtsas att det inte har hänt. Om terapeuten då är precis lika okunnig och undvikande som hela omgivningen alltid har varit är det en upprepning av det ursprungliga traumat och om patienten dittills har orkat bära allt för sig själv så är det inte säkert att hen orkar bära också en professionell okunnighet. Det kan gå mycket illa.
  6. Det dummaste en drabbad kan göra är att försöka konfrontera omgivningen med de attityder som håller på att ta livet av hen. Omgivningen blånekar, omedelbart och häftigt. NEJDÅ, det är inte alls så där som du säger, det är DU som har blivit underlig. Och skammen ökar.
  7. När den drabbade kommer i terapi är det vanligt att terapeuten börjar försvara och förklara de där som övergav patienten från början. ”Ja, men förstås gick han över gatan, han var ju rädd för döden!” Jaha, är det han som går i terapi och får förståelse och stöd? Är det hans rädslor och oförmåga vi ska behandla? Klarar terapeuten inte av att se patientens situation? Patienten har vanligtvis från början begripit precis det som terapeuten förklarar. Patienten behöver reda ut SIN situation.
  8. Maktlöshet, och den drabbade är i grunden totalt maktlös, leder till förtvivlan, utmattning, ilska, vrede och allmän irritation. Vilket leder till problem med omgivningen. Om terapeuten inte tål vredesutbrott måste hen ovillkorligen remittera patienten. Det är ren misshandel att bestraffa patienten för följderna av traumat. Vreden avklingar när man har fått känna den fullt ut och fått dela den med en människa som fattar hur fruktansvärt ont det gör och att vreden är helt berättigad.
  9. Ofta hör man både terapeuter och lekmän säga att den drabbade inte har kunnat gråta och inte har kunnat sörja det som har hänt. Det är att flytta skulden på den sörjande. I min erfarenhet var det omgivningen som inte tålde vare sig sorg, tårar eller ledsenhet. Jag fick vara med precis som förut ifall jag inte sa ett enda ord om det som hade hänt. Jag minns den panik jag kände. Hur skulle jag någonsin orka vara tyst om det som tyngde mig varenda dag? Men situationen var sådan i all sin brutala grymhet. Endera teg jag eller så skulle jag uteslutas ur gemenskapen. Och när jag säger detta så hör jag kören av förnekanden. NEJDÅ, det var bara någonting jag inbillade mig. Självklart fick jag sörja… Här borde terapeuten veta att det är jag som har rätt. Här borde terapeuten ställa upp för MIG, inte för dem som övergav mig, men det är för mycket begärt av en terapeut som blir rysligt sårad av att jag understår mig att kritisera min omgivning som ju fick väldiga bekymmer av den olycka som hade drabbat mig.
  10. Utvecklingen avstannar på vissa väsentliga punkter hos den drabbade. Jag själv blev på vissa sätt inte äldre än 11 år. Det är pinsamt och plågsamt och kan inte åtgärdas förrän man förstår att det är det som har hänt. Jag fick kämpa i åratal med självhjälpsmetoder för att förstå det. Och sen var det Lena Olin som sa precis just det i sitt sommarprat 2013. Hon förlorade sin två år äldre bror när hon var fem år. ”Jag blev inte äldre än fem år på vissa punkter,” sa hon. Just så är det. Det måste en terapeut veta. Och inte ”konfrontera” patienten med det, som om patienten hade begått ett brott eller borde bli utskrattad…. Jag själv kände en kvinna som aldrig blev äldre än tre år på vissa punkter. Hela omgivningen, inklusive terapeuter och sakkunniga, var otroligt irriterade på henne och hade inga insikter i hennes predikament.

Det är tyvärr mycket som en terapeut måste veta och förstå när det gäller ett barndomstrauma. Det som jag här har framfört har jag sagt tusen gånger. Men vet man ingenting om trauma så förnekar man vad jag säger. Och irriterar sig på att jag ”anklagar” mina medmänniskor.

Nej, jag anklagar inte mina kamrater, inte mina föräldrar, absolut inte mina syskon, inte ens mina lärare för att de inte kunde annat än överge mig i nödens stund.

Men jag anklagar mina terapeuter för det är inte acceptabelt att en professionell person inte har en aning om trauma. Så ledsamt är det.