Humanistiska terapiformer

”Gemensamt för de humanistiska terapiformerna är att de ser psykisk ohälsa som en följd av svårigheter att leva väl i en komplicerad värld. För att leva väl krävs nämligen att man kan relatera väl till andra, kan hantera besvikelser, göra rättvisa åt sina gåvor, vet vad man vill och kan finna meningsfulla sysslor och anknytningar. Detta bygger i sin tur på att man ser sina möjligheter och sina  frihetsgrader och, givet omständigheterna, kan och är beredd att ta ansvar för sina möjligheter. När livet förändras behöver man ha utvecklat tålighet och hållbarhet, behöver förmå lägga saker bakom sig, gå vidare och acceptera tidens gång och livets förgänglighet. Frågor om ”andlighet”, dvs djupa värden som styr klientens inriktning, val och anknytningsstilar är viktiga inslag i humanistisk terapi.”

Ur De humanistiska terapiernas kunskapsbas (evidensgrund) av D Stiwne 2014.

Än en gång en av dessa förföriska texter om hur vi bör vara som människor.

”Psykisk ohälsa som en följd av svårigheter att leva väl i en komplicerad värld”.

Och så följer en lång utläggning om hur man är när man kan leva i en komplicerad värld, med präktiga ideal som bl a innefattar att man kan lägga saker bakom sig och gå vidare med en ”andlighet” som styr ”klientens” inriktning.

Rörande grötmyndigt och storartat i sin naivitet.

Och redan i ett stycke lite längre fram får vi veta att fokus inte ska ligga på symptom och svårigheter, trots att de kan vara viktiga att bearbeta, utan på ”långa mål”, dvs på vad man ska göra sedan när symptomen inte är lika pressande. Klienten ska skapa sin tillvaro i stället för att vänta på att den ska ordnas av någon annan eller av ett gynnsamt öde.

På en enda sida har vi redan fått veta mycket om hur terapeuterna ser på sina ”klienter”.

Att behandla trauma är det tills vidare inte alls tal om, vilket tycks vara något som en del anhängare tror att det ska handla om.

Resten av denna skrift ägnas åt att berätta att de humanistiska terapierna har lika goda resultat som KBT och ett antal andra skolor. Jaha, och hur effektiva är då alla dessa terapier? Enligt siffror i slutet av artikeln avbryter 25%  påbörjad terapi och hela 35% får återfall inom ett år. Inte så bra, kan man tycka. I slutet av artikeln sägs tydligt att den psykiska hälsan i Sverige inte generellt förbättrats, trots stora insatser från samhällets sida. Jag dristar mig till att påstå att något är grundläggande fel i samtliga terapiriktningars grunder. Vad? Det brådskar att ta reda på det.

Vad beträffar den humanistiska inriktning som här är aktuell är det väldigt lätt att sätta fingret på de dubbla budskapen. Det sägs uttryckligen att klienten inte får klandras, men varje sida andas klander, som redan framgått av första sidan. Längre fram i artikeln poängteras ”terapeutens förmåga att få klienten att vara en aktiv part i samarbetet och inte bli passivt väntande på terapeutiska underverk.” Jaha, såna klienter tycks det också finnas.

Men sen kommer faktiskt en mycket viktig upplysning: terapeuternas effektivitet och kompetens varierar väldigt mycket enligt en stor studie från 2003. De mest effektiva terapeuterna klarade av att få goda resultat på 6-7 sessioner, medan de dåliga terapeuterna kunde behöva 97 sessioner för att uppnå samma resultat. I många fall försämrades klienternas tillstånd. I det ljuset är det mycket märkligt att all kritik från patienternas sida regelmässigt avvisas och påstås bero på patienternas tillkortakommanden.

PS. Resultat från Helsinki Psychotherapy Study ger vid handen att c 50 % av psykoterapipatienterna får dålig eller ingen hjälp. Detta gäller oavsett behandlingsform.

PS2. För att begripa vad humanistisk terapi går ut på ska man läsa standardverket Humanistic Psychotherapies. Handbook of Research and Practice (2001). Klienter inom psykoterapi blir med tiden studerat folk. Det har jag blivit, kunde ta en doktorsexamen, antar jag. Ämnet är svårt, förvisso, men fullt så svårt ska det inte vara att behöva hjälp med psykiska bekymmer, kan man tycka.

Charlotta Sjöstedt: Freuds sista suck

”När behandlingen inte har hjälpt har behandlarna en skyldighet att prova andra vägar. Kanske behöver man ompröva diagnosen och överväga annan psykologisk behandling eller annan medicinering.” (s 209)

”När kunskaperna inte tillämpas är det kanske fel på psykoterapin snarare än på patienten.

  • Nästan ingen har tittat på psykoterapi ur den här synvinkeln, säger Gerhard Andersson.” (s 209f)

Jag tror att alla de som har läst min bok Den omöjliga patienten (2019) förstår varför jag jublar när jag citerar dessa kloka ord.

Citaten är tagna ur en nyutkommen bok av Charlotta Sjöstedt: Freuds sista suck (2020). Boken studerar dagens svenska psykiatri, hur det är, varför det blev så här och vad vi kan göra för att förbättra situationen.

Huvudargumentet i Sjöstedts bok är att den freudianska psykoanalysen har fördröjt och fortfarande fördröjer utvecklingen inom psykiatrin/psykoterapin. En massa energi går åt till idéstrider mellan de olika skolorna, medan patienterna sköts lite hipp som happ med än den ena och än den andra metoden.

Freud blir utsatt för en grundlig kritisk genomgång, en genomgång som i allt väsentligt överensstämmer med den genomgång jag består honom med i min ovannämnda bok.

En nyhet för mig är informationen om undervisningen i psykoanalytisk teori vid Göteborgs universitet, med syfte att utbilda terapeuter. Tre andra universitet i Sverige ger tydligen liknande utbildning. Jag har haft kontakt med flera tongivande personer inom brukarrörelsen i Sverige och en av dessa personer skällde ut mig för att jag trodde att psykoanalysen och Freud hade något inflytande på psykiatrin i Sverige. ”Freud är helt ute,” försäkrade hen. Ojdå, jag började sväva på målet, men hade inte tid att forska så det fick vara. Hen måtte väl veta.  I ljuset av vad jag nu läser i Charlotta Sjöstedts bok så hade denna aggressiva representant för brukarrörelsen bara fel helt enkelt.

Charlotta Sjöstedt har en bakgrund som vetenskapsjournalist och har haft psykiatrin som ett av sina arbetsfält i flera decennier. Det syns på hennes texter. Hon verkar föredra KBT framom andra terapier och talar varmt för att de terapiformer som officiellt används ska vara evidensbaserade. Hur man får fram att en terapiform är evidensbaserad blir lite oklart, det är allmänt bekant att vetenskapliga studier inom psykiatri/psykoterapi är svåra att utföra och till dags datum inte så många som man vill tro. Dessutom ståtar varenda skola, inklusive psykoanalysen, med forskningsresultat som tycks göra dem evidensbaserade. Så det är en djungel, minst sagt.

I förbigående nämner hon att den evidensbaserade KBT-terapin lyckas i 50 % av fallen. 50 % av patienterna får alltså ingen hjälp. Dit hör det första citatet ovan. ”Behandlarna har en skyldighet att prova andra vägar” om terapin misslyckas.

Detta sägs i det sista kapitlet som handlar om framtidens psykiatri, så jag vet inte om det står på önskelistan eller om det redan nu är så att svenska terapeuter är skyldiga att hjälpa patienten vidare om terapin inte fungerar.

I min erfarenhet har det hänt bara en enda gång att en terapeut har gett mig förslag på vem jag kunde konsultera när vår relation brakade samman. Tyvärr var just den terapeuten så otrevlig och okunnig att jag helt enkelt struntade i hans förslag. Men jag noterade att han handlade korrekt – första gången under vår kontakt. Det borde alltså finnas en oberoende instans som patienten kunde gå till för att a) klaga och b) få råd om vidare behandling, en instans som skulle stå på patientens sida. En sådan instans finns veterligen inte ännu, inte heller i Sverige vad jag vet.

Hur är det möjligt att det inte finns en sådan instans? Det har att göra med psykiatriska patienters ställning i vården. De anses inte vara kompetenta att ha någon åsikt om vad de behöver, de anses inte veta vad de behöver, de anses försöka manipulera omvärlden att tycka synd om dem och de anses göra motstånd mot att bli friska och hjälpta… Listan kan göras lång. Och den som i första hand är skyldig till denna inställning är Sigmund Freud. Det är i allra högsta grad en klassfråga. Samma fenomen finns inom den somatiska vården, det ska vi inte glömma. Läkare anses veta bäst och den patient som protesterar får det inte lätt. Men till den somatiska vårdens försvar måste dock sägas att den är längre hunnen än psykiatrin. Vilket dels säkert har att göra med den enorma mängden stridande skolor inom psykiatrin och patienternas svagheter. En person som har brutit benet anses inte oförmögen att tänka, medan däremot en psykiatrisk patient är lättare att omyndigförklara, i alla fall lättare att skrämma till lydnad.

Charlotta Sjöstedts bok innehåller tre gripande fallstudier som mycket tydligt visar på förvirringen och rörigheten inom den psykiatriska vården. Man kan inte annat än beklaga patienternas förtvivlade belägenhet.

Boken innehåller också en något kursorisk genomgång av betydande influenser och pionjärer inom den psykiatriska historien. Och DÄR slås jag av en total förvåning. Alice Miller nämns överhuvudtaget inte. (Författarinnan är inte mer än tio år yngre än jag.) Det vore intressant att veta förklaringen till detta. Mitt intryck är att det var psykoanalytikerna som i Finland lyckades knuffa ut Alice Miller i marginalen. Det är begripligt att de tog till alla medel för att göra det, hon är den mest inflytelserika Freudkritikern från den tiden och måste bara fnysas åt, andra alternativ fanns inte för de tongivande inom psykoanalysen i Finland.

Men att en modern svensk Freudkritiker inte ens nämner henne är anmärkningsvärt. Sic transit gloria mundi.

En annan omständighet som också förvånar är att Charlotta Sjöstedt helt traskar i den moderna psykiatrins ledband. Det är sidvis med hjärnforskning och medicinacceptans och bara i en bisats nämns att något kan ha hänt patienten. Vad detta något kan tänkas vara nämns inte.

Nå, detta är förstås begripligt i historiskt ljus: det är inte alls länge sedan psykiatrerna påstod – utan att darra på manschetten – att autism berodde på ”kylskåpsmodern”, dvs att det vara mammans fel om barnet blev autistiskt. Och vi ska tacka försynen för att ingen tror på det nu längre. Men det finns saker ”som kan ha hänt” och det är en brist i boken att dessa faktorer inte nämns. Det pågår också där en livaktig forskning, som kan kasta ljus på psykiska bekymmer.

De frågor som ställs inom psykiatrin idag är fortfarande: ”Vad är det för fel på dig?” ”Vad måste du ändra på?” ”Hur ska vi få dig att förändra dig?”

Det är kanske rätta frågor för någon. Men för mig hade det gällt att fråga helt andra saker: ”Vad har hänt dig?” ”Hur kan vi hjälpa?” Förändringen kommer när rätt hjälp är given, inte när någon påtalar att du måste förändras. Dina symptom kan ses som en sund reaktion på en omöjlig situation. Det är ännu tydligen lång väg innan våra teoretiker kan tänka så.

Alltsomallt är jag inte lika optimistisk som Charlotta Sjöstedt, jag tror att psykiatrin ännu har en mycket lång väg att gå till förfång för patienterna, men jag vill ändå rekommendera hennes bok för alla dess förtjänster. Den är flyhänt skriven, den belyser sitt ämne rätt mångsidigt och ger information om viktiga delområden. Jag lärde mig massor och jag har ändå också sysslat med dessa frågor i decennier.

Bessel van der Kolk: The Body Keeps the Score

2014 kom den, boken som kan kallas Bessel van der Kolks samlade kunskap eller testamente.
Den handlar uteslutande om trauma, ett ämne som psykiatrin har väldigt dålig koll på trots försäkringar om motsatsen.
Det är fortfarande idag inte ovanligt att traumapatienter anklagas för att göra sig till och vilja ha extra uppmärksamhet, för att ha gjort sorgen till en god vän, som man inte vill skiljas från, för att hålla fast vid sina problem i stället för att släppa taget, för att vilja hämnas på omgivningen, etc etc.
Till traumats följder hör en föreställning om att den drabbade kunde ha gjort något för att förhindra olyckan, eller att det var något i den drabbades psykologi som gjorde att det gick så illa. Ytterst normalt är att traumafall anklagar sig själva för det som hände. Det var mitt fel, säger de till sig själva också i sådana fall där man omöjligt kan hitta ett enda samband.
Och när terapeuterna i sin okunnighet öser på i samma anda skapas ett oräkneligt antal tragedier.
Att patienterna överhuvudtaget lyckas överleva är en gåta och visar på människans enorma resiliens.
Boken är full av fallstudier, den ena värre än den andra, och så gott som samtliga får mig att känna mig som lillasyster än en gång. Mitt trauma var förvisso allvarligt, men det var ett trauma och i jämförelse med de flesta av fallen i boken väldigt hanterligt och enkelt, om man så får säga om något som så när förstörde mitt liv. Mitt misstag var att jag sökte hjälp. Terapeuterna skröt ivrigt i offentligheten med att de kunde hjälpa – det handlade förstås om att skaffa jobb och klienter så mycket som möjligt och då måste man ju lova för mycket – och det tog mig alldeles för länge att förstå att de inte visste just någonting om mina problem. Vid det laget hade jag tyvärr fått extra problem med deras okunnighet. Jag blev alltså definitivt sjuk av att söka hjälp. Det tog mig tyvärr många år att förstå att det var så. Jag fick absolut inget stöd av de terapeuter jag anlitade eller den litteratur jag läste.
I Bessel van der Kolks bok får jag äntligen den förståelse jag saknade hos mina terapeuter. Jag känner igen mig i allt han berättar om hur trauma fungerar. Allt. Ett trauma fungerar på samma sätt oavsett om det är litet eller stort, tydligen.
Och han är såtillvida unik bland psykiatriska författare att han fäster avseende vid samhälleliga faktorer och sociala omständigheter, fattigdom, sjukdom, ensamhet etc.
Jag har dock vissa invändningar som handlar om terapeuternas typiska förhållningssätt till trauma. Idén om att patienten ska braka samman ifall man går för hastigt fram. Jag vet inte hur det är för andra men jag förväntade mig en omedelbar reaktion från min terapeut när jag berättade om mitt trauma. Jag kunde aldrig förstå att de satt där och rullade tummarna och försökte låtsas som om de inte hade hört vad jag just hade sagt. Att de inte kommenterade på något sätt, att de bara lät tiden gå.
Sedermera har jag förstått att idén var att patienten måste lugna sig först, få förtroende för terapeuten etc etc innan man kunde ta itu med traumat. I mitt fall kunde man aldrig ta itu med traumat, jag var tydligen för skärrad hela tiden.
Hela idén är feltänkt. Patienten kommer krypande på alla fyra, kånkande på ett stort trauma. Terapeuten borde genast bekräfta a) att det handlar om ett svårt trauma och b) att det är det som ska behandlas, omedelbart. I stället får patienten gå hem och lugna sig. Det händer ju inte.
På sidan 125 finns en teckning gjord av en svårt traumatiserad patient med incestbakgrund. Man behöver inte vara psykologiskt särskilt välutbildad för att gissa att det handlar om incest. Men terapeuten undviker att beröra ämnet i över ett år för att patienten inte ska bli överväldigad. Till slut vågar pateineten xsäga: ”Jag tror att jag har blivit utsatt för incest”. Varpå terapeuten gapar av förvåning. VISSTE patienten inte att hon hade blivit utsatt för incest? Det var ju uppenbart från dag ett. För terapeuten. På basis av mina egna erfarenheter påstår jag att det naturligtvis också var uppenbart för patienten från dag ett – det var ju därför hon tecknade den bild hon tecknade. Men det faktum att terapeuten underlät att förstå vad hon förmedlade gjorde henne osäker. Kanske hon inte hade varit med om det hon trodde att hon hade varit med om…?
Detta är absolut grundläggande enligt min erfarenhet. Terapeuten får inte göra så. Det handlar om terapeutens rädsla. Patienten har levt med sitt trauma i hur många år som helst – patienten behöver inte skonas, patienten behöver genast få veta att hon är där av en relevant anledning.
Och sen detta att patienten ska lära sig att skilja mellan dåtid och nutid. En helt överflödig teoretisk tanke som inte hjälper patienten ett enda dugg. Omvärlden får kanske lite respit genom att utbrista: Jomen det där var ju så länge sedan. Kan du nu inte glömma det redan?
Nej, det är omöjligt. Ett trauma kan inte glömmas. Men man kan lära sig att leva med det. Och det lär man sig genom att få förstå att det handlar om ett svårt trauma och att man inte var tokig, galen, anspråksfull eller egoistisk när man reagerade som man gjorde.
Det räcker. Glömma kan man inte. Sluta bry sig kan man inte, hur skönt och bekvämt det än vore för omgivningen om man kunde det.
Det är iögonenfallande hur lite avseende författaren fäster vid kriget i avsnitten gällande krigsveteranernas PTSD. Psykiatrins roll är att lära den ”komma över” vad de har varit med om, lugna dem och rehabilitera dem. Jo, han säger på andra ställen att kriget har dessa förödande effekter, men han gör ingenting för att diskutera eventuella insatser för fredens sak, vilket för åtminstne en del av krigsveteranderna skulle kunna vara ett sätt att på något sätt leva med sina minnen.
Trots dessa invändningar är boken mycket läsvärd. Det är den första som jag har stött på som har beskrivit traumat in i minsta detalj korrekt. Det kändes fint att äntligen bli förstådd.

Om härskartekniker

Jag lärde mig mycket om subtil grymhet och dolt översitteri hos mina terapeuter. Bara det där att tiga. Vilket härligt vapen. Att göra allting tvärtom, att aldrig gå till mötes, att aldrig uppfylla förväntningar. Att bara småle mystiskt ifall man blir ställd mot väggen. Inte svara. Inte låta sig rubbas.
Tigandet är det mest effektiva. Vad motparten än säger så tiger man. Särskilt fruktbart om den andra berättar något positivt som skulle föranleda vem som helst att le och svara något uppmuntrande. Att då bara tiga är formidabelt. Att det är svartsjuka, missunnsamhet och avund som ligger bakom avslöjas inte. Varför skulle den som har det naturliga övertaget vara avundsjuk och missunnsam?
Jag talade nyss med en terapipatient som berättade att hen gick tre år i terapi, två gånger i veckan, hos en terapeut som aldrig sa ett enda ord. Aldrig. Helt billigt var det inte att gå där. Resultatet var också klent. Men att klaga på vårdfel var uteslutet. Patienten hade full frihet att gå därifrån. Alla misslyckanden i terapin beror på patienten. Om patienten inte har vett att förstå det är det bara att tiga och fortsätta att tiga.
Att alltid besvara frågor med en motfråga är också effektivt. Motparten blir uppenbart frustrerad och besviken och då kan man använda flera timmar till att analysera denna ovilja – och oförmåga – till samarbete.
”Detta är ett samarbete, förstår du inte det?” frågar den som totalt vägrat att på något sätt samarbeta.
Svara med ovidkommande detaljer: ”Du verkar nog hemskt arg nu!” eller ”Du verkar stolt över dina många vänner.” Jaha, vad svarar man på det? Ja, jag är arg. Eller ja, jag är stolt. Och? Den förväntade reaktionen är kanske att man ska förneka att man är arg eller stolt. Då blir det väldigt trassligt och många onödiga stunder förlöper. Varpå man kan påpeka att motparten undviker genom att hänga upp sig på detaljer.
Jag har under de senaste tiderna ganska ofta tittat på Göran Lambertz i olika intervjuprogram gällande Thomas Quick-skandalen i Sverige. Justitiekansler, och andra imponerade titlar har han. Och han är hal som en ål. Medger aldrig någonting. Hur övertygande bevis som än läggs framför näsan på honom så glider han undan och förnekar allt. Jag kan inte låta bli att tänka att den mannen måtte ha gått åratal i terapi för att lära sig en så total omedgörlighet. Eller så är han son till en terapeut. Trots bevisad inkompetens och okunnighet sitter han kvar på sin post och lyfter en av landets högsta löner. Han uthärdar vilka angrepp som helst och vilka invektiv som helst. Ler och svarar God morgon yxskaft vad det än gäller. Hans interlokutörer hoppar jämfota av frustration, han ler. Det är otvivelaktigt en bragd.
Samma otroliga oförmåga att förstå vanlig svenska var jag med om i en diskussion med en välrenommerad psykoanalytiker, som ihärdigt förnekade att psykoanalysen hade nånting att be om ursäkt för gällande homosexualitet och de homosexuella som blev skinnade in på bara benen med löfte om at bli ”botade”. – Skinnade in på bara benen? skrek han. Jag har aldrig blivit rik på min yrkesutövning. Men det var väl inte det jag sa? – Bota? skrek han, jag har aldrig lovat att bota någon. Men nog måste jag få ifrågasätta deras sexualitet. Det är ju ändå en perversion från psykoanalysens synvinkel. Detta naturligtvis sagt utan moraliska övertoner.
Det är omöjligt att diskutera med en sådan människa. Som inte kan se.
Det är samma dilemma som en patient i terapi ställs inför. Kunskap, rättvisa, omtanke, vård – vad är det? Det viktiga för terapeuten är att knäcka patienten. Men för patienten är det nästan omöjligt att begripa vad som försiggår. Patienten har blivit indoktrinerad med terapeuternas förklaringar om hur deras verksamhet hjälper patienten att gå till botten med problemen. Patienten står inför samma problem som barn till misshandlande föräldrar gör: ”Jag gör detta för ditt eget bästa. Om du inte förstår det så är det synd om dig.”
Härskartekniker brukar man kalla denna sorts kommunikation.
Många nu verksamma terapeuter hör till efterkrigsgenerationen. Deras föräldrar var krigsoffer, flyktingar eller krigsinvalider.
Terapeutens yrke ger dem ampla möjligheter att låta patienterna betala för den misshandel de själva utsattes för.
Vi måste förstå psykoterapiernas klena resultat utifrån deras historiska kontext. Mycket av det till synes vettlösa inom psykiatri och psykoterapi blir helt begripligt om vi går till källorna.

Vigdis Hjorth, Gustaf Molander och psykoterapi

Den har samma tema som din bok, sa min dotter och jag susade till biblioteket för att låna Vigdis Hjorths bok Arv och miljö. Den hade rekommenderats mig från många håll, men min dotters ord tog skruv.
Hastigt gick det upp för mig att Vigdis Hjorth skrev om incest. Va? Samma tema? Ingalunda.
Hastigt gick det upp för mig att det fanns ett annat övergripande tema, som faktiskt är detsamma som i min bok: att inte bli sedd, att inte bli trodd, att inte få tala.
Hon gör det i romanform och hon gör det mycket bra. Det finns lysande, ingående, klarsynta beskrivningar av hur människor undviker att förstå. Hur de får motparten att tveka, bli ledsen, bli förtvivlad och till slut uppföra sig otidigt så att man kan sucka och säga: Titta nu på den där, helt omöjlig.
Det är just den aspekten på boken som är helt lysande. Och otroligt viktig för alla oss som har hört dessa överslätande kommentarer till lust och leda och inte kunnat försvara oss.
Och förnekandet från gärningsmännen. Man kan till nöds förstå att en incestuös pappa måste förneka in i det sista. Men hustrun? Och syskonen? ”Nej, vi kan ju inte ta ställning, för vi VET ju inte,” flöjtar de oskyldigt medan de därmed tar ställning för pappan, vilket de ivrigt förnekar att de gör.
Vigdis Hjorth skriver ganska vackert om psykoanalysen, fast den tydligen inte hjälper stort. Mina tankar går till de senaste förvecklingarna på psykoanalytikerfältet här hos oss. Gustaf Molander krävde nyligen att psykoanalytikerna i Finland skulle be de homosexuella om ursäkt för att de i många år behandlade homosexualitet som en sjukdom utan att ha någon vetenskaplig grund för sjukdomsstämpeln.
Gustaf Molander har bevisligen rätt, det går inte att säga annat. Men vad tror ni att psykoanalytikerna gör? De blånekar. Nä, vi tänker inte be om ursäkt, det handlar om så få personer i Finland, och dessutom skulle det vara mycket illa om folk fick för sig att vi alltid har fel. Och sedan det riktigt fantastiska påståendet, som bara en som grundligt har studerat psykoanalysen känner till: Vi har aldrig lovat att bota någon!
Tänk er en somatisk läkare som har begått ett allvarligt vårdfel. ”Jag har inte lovat att bota någon,” säger han till sitt försvar. Då skrattar vi. Glädjelöst. Men vi skrattar.
Alla psykoanalytiker är inte läkare. Man kan bli psykoanalytiker också via studier i psykologi. Men de som är läkare är bundna av den hippokratiska eden: att inte skada.
Hur många homosexuella ska det till för att övertyga dem om att de har skadat?
Det handlar om ett smitande på hög nivå. Och vi är till synes försvarslösa.
Jag känner flera homosexuella som har gått i psykoanalys enkannerligen för att bli botade, bli hetero. Vad ska vi säga om en läkare som tar emot dem, klår dem på gängse taxa och förnekar att de har lovat någonting ifall de misslyckas, vilket de ju gör för att det inte handlar om en sjukdom.
En mycket välrenommerad psykoanalytiker skrev upprört på Facebook: ”Jag har förhoppningsvis aldrig misshandlat någon i någon ideologis namn, jag har aldrig lovat en homosexuell att bota honom, men jag har naturligtvis ifrågasatt hans inriktning på samma kön, eftersom jag själv är en heterosexuell man, och man måste också beakta att psykoanalysen anser att homosexualitet i viss mån är en perversion. Detta givetvis sagt utan moraliska aspekter.” Ungefär så. Ska vi skratta eller gråta?
Vigdis Hjorths bok är mycket mycket viktig i denna debatt. Synd bara att den är så krångligt skriven så det troligen bara är de invigda i högre litterär smak som orkar läsa den. Men för den som orkar är den en uppenbarelse.
Precis den mardrömslika upplevelse som huvudpersonen i boken har av att inte bli trodd, inte förstådd och inte tagen på allvar har varje människa som någon gång uppsöker en terapeut. Det har kanske blivit lite bättre nuförtiden, men jag skulle inte vara alltför säker på det med tanke på vad man varje dag läser om psykoterapi och psykiatri.
Terapeuternas heligaste princip är att få patienten att fatta sin egen andel i sin olycka. Det skulle bli för långt att breda ut sig över denna princip här, men jag uppmanar mina läsare att fästa sig vid denna aspekt.
Vad gjorde du? Fattade du inte att han var död? Tog du offerkoftan på dig för att få fördelar? Det är förstås bekvämt när det är synd om en.
Min bok handlar om att jag i min naivitet trodde att jag skulle få hjälp med ett svårt trauma, för det hade terapeuterna lovat i alla intervjuer i tidningarna, det var mycket viktigt att man bearbetade sina svåra erfarenheter. Ja, det trodde jag på och förväntade mig naturligtvis att mina terapeuter skulle veta något. Det tog mig många onödiga år att fatta att de inte visste någonting alls och att de inte heller hade några förpliktelser att till exempel remittera mig om de inte själva kunde hjälpa. Och det värsta: när det gick väldigt dåligt för mig och jag så småningom svävade i livsfara berodde det helt och hållet på mig. Jag var en så omöjlig patient så ingen kunde hjälpa mig och de kunde inte bry sig mindre. Och om jag ställde dem mot väggen blev jag avsnäst: ”vi kan inte hjälpa alla”.
Nej, vi vet det idag, men fler än 50 % borde vi väl ändå kunna kräva? Och vi borde väl ändå också kunna kräva att de där som inte får hjälp blir uppmärksammade på något sätt? Det kan väl inte vara rätt att avvisa dem med snorkiga kommentarer om att är de är vårdresistenta?
Helsinki Psychotherapy Study kom just i rätt ögonblick för mig. Plötsligt fanns det folk som ville veta vad det berodde på att jag inte hade fått hjälp. Folk som inte utan vidare trodde på att det var mitt fel. Folk som trodde att även terapeuter kan göra fel.
Bifogar här en artikel från Duodecim.
https://webmail.inet.fi/cp/applink/mail/Downloader?dhid=attachmentDownloader&messageId=248128&accountName=stenvi-15&folderPath=INBOX&contentDisposition=attachment&attachmentIndex=0&contentSeed=d3611&pct=47d10&contentType=application/octet-stream&contentDisposition=attachment&u=stenvi-15&d=mbox.inet.fi&t=86d12
Oj, den ser väldigt konstig ut, men hoppas att den funkar.

 

VARFÖR VISSTE INGEN NÅGONTING? VARFÖR FRÅGADE INGEN MIG?

Det är nu 43 år sedan jag började gå i terapi. Det var alltså 1976 och tidningarna var fulla av trosvissa artiklar om hur viktigt det var att gå i terapi och bearbeta sina svåra livserfarenheter. Då som nu försäkrade man att terapeuterna visste och kunde hjälpa.
För 43 år sedan hade jag ensam kånkat på ett svårt trauma i 18 år. Hemma var det omöjligt att tala om det, hela familjen var svårt drabbad. Vännerna undvek demonstrativt alla försök att tala. Lärarna i skolan uppmanade mig att vara tapper. Kuratorer och terapeuter fanns inte på den tiden.
Uppmuntrad av alla artiklar och böcker om terapi tänkte jag att det säkert skulle vara bra för mig att få lite extra hjälp.
Det tog mig många många år att fatta att mina terapeuter inte hade den blekaste aning om vad de skulle göra med mig. Det värsta var att de utan att blinka offrade mig för att slippa säga att de inte visste ett skvatt om vad jag talade om. De teg och lät mig tro att de förstod. Ja, de teg och lät förstå att det var rätt att göra så. Och jag pratade, och pratade, och pratade, och pratade. Det var väl skönt för dem så behövde de inte göra något. I efterskott skäms jag för att jag gick kvar. Hur kunde jag vara så dum att jag inte förstod att de var totalt inkompetenta?
Tyvärr är det inte egalt vad en terapeut gör. Jag blev sjuk av den behandling jag fick. Och sedan var det lätt att skylla allt på mig. Jag blev den omöjliga patienten.
Nu följer jag noga med allt som skrivs om trauma. Och fortfarande är det sällsynt att något av det som skrivs talar till mig.
Det mesta handlar om hur man ska bemästra sina känslor, reglera dem, lugna sig. Någon förståelse för traumat tycks inte finnas. Det gäller i princip att tysta patienten.
Idag är det mycket vanligt att terapeuterna tittar på något i fjärran och säger: ”Vi har alla våra motgångar i livet! Ingen kommer undan!” Eller så talar de lyriskt om resiliens, som är det nya modeordet. Du kan klara vilka kalamiteter som helst med resiliens. Man intervjuar människor som har förlorat hela familjen i tsunamin och förklarar att dessa människor utmärker sig genom sin resiliens. Bra, så behöver man inte hjälpa.
Om jag hade blivit intervjuad under de första 18 åren efter katastrofen så skulle jag också ha beskrivits som osedvanligt resilient. Jag hade gått ut skolan med toppbetyg, jag hade studerat i USA, jag hade skaffat mig ett högkvalificerat jobb, och jag hade vänner och pojkvänner. Att allt var mycket mödosamt för mig syntes inte utanpå. Mitt glada skratt smittade. Krukan går till brunnen tills den spricker.
Det var tur för mig att jag i början av 1990-talet hittade Konrad Stettbachers och Jean Jensons metoder. Utan dem vore jag antagligen inte längre vid liv. Ingendera av dem visste något om mitt trauma, men de tog mina svårigheter på allvar och uppmanade mig att lyssna och tro på mig själv. Det var en underbar lättnad att läsa deras böcker och tillämpa deras metod, som dag för dag lyfte av mer och mer av mina bördor. Det var tufft och hårt att äntligen ta sig själv på allvar, tårarna strittade, vrålet ekade, ibland tänkte jag att smärtan aldrig skulle ta slut. Men den tog slut, jag kom ut ur min tunnel, jag började uppleva känslor som jag inte hade haft sedan katastrofen, jag började se på livet med tillförsikt.
Jag har beskrivit allt i min bok Den omöjliga patienten, som jag måste skriva för att överleva mina terapeuter.
Idag vet vi att det är ungefär 50 % av alla psykoterapipatienter som får hjälp. Resterande 50% får dålig eller ingen hjälp. (Helsinki Psychotherapy Study, bl. a.) Ändå hör vi aldrig något om dessa patienter. De viftas bort med förklenande förklaringar som att de är terapiresistenta, gör motstånd mot att bli friska eller något annat bisarrt, som befriar terapeuterna från allt ansvar.
Eller så gör man som de medicinska skolorna, man tystar patienten med mediciner.
Så sorglig är situationen. Hoppas att jag får leva tillräckligt länge för att få se vinden vända! För den måste vända. Vi kan inte ha det så här.
Vad borde då mina terapeuter ha gjort? När jag läser om andra traumafall inser jag att jag var ett riktigt enkelt fall. Och också detta enkla fall lyckades terapeuterna kvadda. Ganska duktigt kan man säga.
Men vad borde de ha gjort? De borde ha bekräftat att jag hade varit med om en svår olycka. Och sedan borde de ha låtit mig berätta, från början, omständligt, om och om igen. Det skulle ju ha förutsatt att de klarade av ångest och tårar och förtvivlan, att de inte trodde att jag skulle bli galen om jag började tala om traumat, att de själva skulle ha uthärdat att höra, lyssna och bekräfta.
Denna enkla metod skulle förmodligen ha hjälpt mig på ett halvår.
Nu ber jag mina läsare begrunda att jag gick 20 år i terapi utspritt på sammanlagt 30 år, utan att någonsin få tala om ett svårt trauma. Varje gång jag försökte tala om mitt trauma måste jag ta sats och varje gång vek terapeuten undan. Jag klarade inte av att framhärda. Tvärtom var jag i skriande behov av hjälp, terapeuten borde ha uppmuntrat mig och hjälpt mig med insiktsfulla frågor och seriöst lyssnande. I stället satt jag där och talade till en död fisk som inte hade någonting att komma med. Det var jämförbart med mord.
Idag fattar jag inte att jag överlevde. Jag har ingen svårighet att förstå varför många helt enkelt går under.

ALLT SOM TERAPEUTERNA SA OM MIG VAR FEL

Ju längre jag lever desto mera förundras jag över den okunnighet som ådagaläggs av psykoterapeuter. (Inom parentes sagt är det betecknande att jag inte kan beskriva deras ämnesområde på något sätt, t ex kan jag inte skriva om den okunnighet som ådagaläggs av psykiatrin för psykiatrin är inte = psykoterapeuterna, psykiatrin är = medicinsk behandling idag. Psykoterapeuter utövar psykoterapi men psykoterapi är ingen enhetlig eller övergripande term. Det finns hundratals olika psykoterapeutiska skolor).
Nå, efter att jag har sagt detta får jag konstatera att jag sprang hos den ena skolan efter den andra utan att ha en aning om vad som skilde dem åt eller hurdana de var överhuvudtaget. Samtliga mina terapeuter var dock legitimerade i den meningen att deras ”vård” var officiellt godkänd och patienterna kunde få stöd av FPA. Jag fick också rekommendationer till dem från officiellt håll.
Jag själv var naturligtvis helt okunnig om hur systemet fungerade. Jag trodde naivt nog att det fungerade ungefär som på den somatiska sidan, dvs att terapeuterna visste en massa och om de inte visste så skulle de remittera till någon som visste. Dessutom trodde jag att det de visste var baserat på en gemensamt överenskommen människosyn. I mina värsta mardrömmar kunde jag inte föreställa mig det sammelsurium av privata filosofier, politiska käpphästar och religiösa villfarelser som jag nu ser när jag ser tillbaka. Terapeuterna hade verkligen ingen gemensam syn på patienternas bekymmer. Trauma hade de ingen som helst aning om och de ville inte veta någonting heller; typiskt för en psykoterapeut är att hen påstår, hen frågar inte. Detta är en tradition alltsedan Freud. Terapeuten lyssnar på patienten bara för att sedan påstå att problemet är det som terapeuten anser att det är. Om patienten protesterar så gör hen motstånd och är omöjlig att hjälpa.
När det gäller trauma så tror jag i efterskott att orsaken till att terapeuterna inte frågade någonting var så enkel som att de trodde att jag skulle bryta samman, börja skrika och gråta och i värsta fall bli psykotisk. Skräcken för känslor är så utbredd inom psykoterapin och framförallt inom psykiatrin, som har ett piller för varenda känsla. Känslor ska man inte behöva ha om man lyssnar på psykiatrin.
Inom psykoterapin varierar inställningen till känslor mycket, men de flesta är övertygade om att man kan retraumatiseras om man pratar om traumat. Och att patienten får bra hjälp av att tala med vänner och närmaste. Det stämde inte på mig. När mitt trauma var aktuellt var hela omvärlden förstenad av fasa och gjorde allt för att slippa tala om det. Familjen var också förstenad av fasa. Vårt enda sätt att hantera situationen var att tiga och uthärda. Så när mina terapeuter också undvek traumat så upprepade de omvärldens reaktion. DÅ retraumatiserades jag. Om och om igen. Det kunde ha slutat mycket illa. Och det har slutat mycket illa för massor av patienter. Minst 25 % av dem som begår självmord har haft kontakt med psykiatrin eller psykoterapin utan att få någon hjälp. (Enligt en undersökning i Sverige för många år sedan, jag kan inte tro att situationen är bättre nu, snarare tvärtom).
En annan idé inom psykoterapin är att traumapatienter kan retraumatiseras om man genast tar itu med traumat. Man ska alltså börja med att normalisera patienten, det heter något på fackspråk, som jag nu inte kommer ihåg, men idén är alltså att man måste skapa lugn och förtroende för den terapeutiska situationen innan man mycket försiktigt kan gå in på traumat. Det är ungefär som om läkaren skulle vänta ett par veckor med att ta itu med ett brutet ben. Patenten kommer krypande, kånkande på ett övermäktigt trauma och tror naturligtvis att terapeuten genast fattar galoppen och vet precis hur hen ska agera. Patienten retraumatiseras av att terapeuten rullar tummarna och pratar om ditt och datt när patienten just har berättat om en allvarlig livskatastrof. Så gick det i alla fall för mig. I varje terapeutiskt förhållande nämnde jag mitt trauma första timmen, för det hör ju till ritualerna att man tillfrågas om sin livshistoria. Terapeuternas sätt att konsekvent hoppa över mitt trauma höll på att knäcka mig. Det tog mig många år att samla så pass mycket mod att jag kunde fråga min terapeut (den femte) om det inte var meningen att behandla traumat. Vad mina sista terapeuter svarade finns grundligen redogjort för i min bok Den omöjliga patienten. Överhuvudtaget har jag i min bok så noga som möjligt redogjort för terapeuternas verksamhet, utan att nämna namn. Fast jag skulle ha kunnat göra det. ”Det ska inte finnas något att dölja i en psykiaters/psykoterapeuts verksamhet,” sa journalistförbundets jurist till mig när jag frågade. ”Det är terapeuten som har tystnadsplikt, patienten har det inte.” Ändå vill jag inte komma åt enskilda terapeuter, jag vill komma åt skevheter i deras yrkesutövning. Men det går att läsa min bok utan att förstå vad den handlar om. Särskilt yrkesverksamma terapeuter lyckas tycka att jag fick adekvat vård. De förstår inte vad det var för fel med att samtliga terapeuter hoppade över ett svårt trauma.
Jag tror att det var ännu en aspekt som gjorde att terapeuterna hoppade över mitt trauma och det var att jag nämnde det genast första timmen. Enligt den romantiska, traditionella synen på psykoterapi ska man ”upptäcka” patientens svårigheter efter åratal av detektivarbete. Det finns ingenting för terapeuten att göra ifall traumat genast läggs på bordet. Vilket förstås beror på att terapeuten inte vet hur trauma ska behandlas. Enligt den romantiska terapitraditionen har patienten flytt och smitit och sopat alla sina problem under mattan och kommer beväpnad med lögner, motstånd, självskryt och hemlagade teorier om varför hen har det så svårt, och då ska terapeuten visa sig ointresserad och framhärda i sin ”neutrala” position, angripa patienten för alla inkonsekvenser och inte tro på ett enda ord som patienten säger.
Jag skulle förmodligen ha klarat mig bättre om jag aldrig hade sökt hjälp. Utebliven hjälp är livsfarlig.
Till traumats följder för patienten hör vissa typiska reaktioner: 1. ilska frustration, kort stubin, 2. söka syndabockar för att förklara det som har hänt, 3. självanklagelser, 4. anklaga familjen, 5. bråkighet, stökighet, uppkäftighet, för ingen bryr sig, 6. promiskuitet, 7. svår ångest, 8. grubbel – för att nämna några.
Jag var i trettio år övertygad om att det var något förfärligt fel på min familj. Jag sökte med ljus och lykta och kritiserade allt som mina föräldrar gjorde. Minsta lilla mänskliga misstag var ett BEVIS på att det var deras fel. Detsamma gällde mig själv. Jag var en dålig människa.
Och terapeuterna öste på. Ingen kunde informera mig om att det var en följd av traumat. De hade ingen aning om varför olyckan hade skett utan de antog, som alla andra, att det var något förskräckligt fel på familjen. Och att jag sökte hjälp var tecken på att jag ”inte kunde sörja normalt” – som om en enda av dem visste hur man sörjde normalt.
Det tog mig trettio år att äntligen förstå att mina föräldrar var helt vanliga, hyggliga, rättskaffens medborgare som inte förtjänade det öde de fick. De hörde faktiskt till den bättre ändan om man nu ska jämföra. Bildade, optimistiska, vänliga, flitiga och ansvarskännande. Inget våld, vare sig mot barn eller vuxna, inget missbruk av något slag utom att pappa rökte cigarr… osv.
Och beträffande patientens mångomtalade smitande och lögnaktighet, så stämde det faktiskt inte på mig. Jag försökte upprepade gånger tala om det som hade hänt, med mina kamrater, med mina lärare, med nya bekantskaper. De nya bekantskaperna lade benen på ryggen, särskilt pojkarna. Brevvännerna slutade skriva. Mina lärare uppmanade mig att orka och mina kamrater ville helst tala om något trevligare. Det var inte jag som smet, det var omgivningen. Jag förstår det alldeles utmärkt. Men jag är fullständigt slagen med häpnad när det gäller mina terapeuters fattningsförmåga. Det fanns inte på kartan att allt inte var mitt fel.
”Jaa, man vill ju inte medge…” sa de och menade mig. Fast jag precis just hade medgett. ”Jaa, man vill ju smita undan det svåra…” fast jag precis just hade lyft det på bordet.
Ingenting som terapeuterna trodde och sa om mig stämde. Det var deras fördomar och deras idéer om hur psykoterapi ska bedrivas som stod i vägen för dem. Och höll på att få livet av mig.
Jag är så tacksam för att jag lyckades överleva att jag har beslutat att tala så länge jag kan.

Terapeuterna tror så mycket

Jag hörde en gång en terapeut berätta att hon nog inte klarade av att på något sätt bemöta eller hantera sorg, eftersom hon inte visste någonting, hon visste inte mer än vänner och närstående, som betydligt bättre kunde hjälpa.

Detta uppenbarar psykiatrins oerhörda okunnighet. Och deras oerhörda smitande från ansvar. Om de inte vet – vem ska då veta?

Vänner och närstående är drabbade på samma sätt som den närmast sörjande. De vet ingenting och kan ingenting och de försöker så gott de kan.

Jag hade absolut ingen hjälp av vare sig vänner eller närstående, de smet så mycket de vågade. Självklart. De hade inga som helst verktyg. De visste inte vad de skulle göra. Så de teg. Och lämnade mig ensam.

Det är fullkomligt försvarligt. Situationen var  nästan lika svår för dem som den var för mig.

Men det är inte försvarligt att professinella terapeuter ”tror” att jag nog fick hjälp av min familj eller av mina vänner. Professionella terapeuter måste VETA någonting.

 

 

När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös del 3

Nå, vad borde då terapeuten göra när hen får in ett flagrant traumafall?
Det första som bör göras är att terapeuten frågar sig: vet jag något om detta? Har jag kompetens att behandla trauma?
De flesta har ingen sådan kompetens och borde omedelbart remittera patienten till någon som vet något. Nuförtiden finns det kunskap om trauma, så det gäller att remittera patienten till rätt instans.
Men låt oss säga att ingen sådan instans finns att hitta på patientens hemort. Då gäller följande oomkullrunkeliga regler:

1. BEKRÄFTA. Bekräfta att det handlar om ett svårt trauma. Patienten har ensam kånkat på sitt trauma i många herrans år och alltid blivit avvisad eller tystad eller tillhållen att förstå att döden är en del av livet. Patienten har förmodligen aldrig fått berätta för en enda människa om de händelser som har föranlett hen att söka hjälp.
Så gick det för mig.
Jag gick från den ena terapeuten till den andra och varenda en upprepade omgivningens avvisande hållning strax efter traumat. Det var absolut livsfarligt att möta denna samma reaktion på nytt och på nytt och dessutom från professionella: ”Detta talar vi inte om”.

2. BE PATIENTEN BERÄTTA OCH LYSSNA SEDAN. Det kommer med säkerhet att bli en mödosam process, som kräver många frågor och mycket bekräftelse. Jag hade tigit i 18 år när jag kom i terapi. Inte för att jag inte ville tala utan för att jag tystades, konsekvent. Det är okunnigt och barnsligt att tro att jag genast ska kunna tala. Ingen hade någonsin frågat, ingen hade någonsin velat veta. Terapeuten måste våga lyssna, våga ledsaga patienten genom en händelsekedja som är mycket sorglig och mycket upprörande. Jag blev till slut tvungen att skriva en hel bok om mina upplevelser. Allt det som står i min bok Den omöjliga patienten (2019) måste jag skriva för att mina terapeuter inte ville veta någonting om saken. På det sättet räddade jag mitt liv, som på allvar var försatt i fara på grund av terapeuternas totala okunnighet.

3. SÄTT DIG PÅ SKOLBÄNKEN OCH PLUGGA TRAUMA. Det finns idag en hel del kunskap om trauma, så du har ingen ursäkt för att inte studera det som finns. Men undvik för allt i världen att skryta med dina kunskaper inför patienten. Använd dina kunskaper till att förstå patienten bättre.

4. VIKTIGAST 1: SMIT INTE IFRÅN UPPGIFTEN NÄR DET BLIR SVÅRT. Patienten är otroligt känslig för minsta skiftning i ditt sätt att vara. Går det fel så korrigera. Påstå inte att patienten har hört fel eller sett fel. Be om ursäkt ifall du har trampat i klaveret. Det är inte du som går i terapi.

5. VIKTIGAST 2: FLYG INTE PÅ PATIENTEN MED DINA TOLKNINGAR OCH ÅSIKTER. Om du inte fattar, fråga, och lyssna sedan. Försök dock att inte ställa ovidkommande frågor. Och inte för många frågor. Patienten är dödstrött efter att ensam ha kånkat på sitt trauma i många år, patienten måste få tala, berätta, känna efter. Om du har den åsikten att patienten har sörjt på fel sätt, remittera. Om du är rädd för att patienten inte ska klara av att möta sitt trauma är du på fel plats i livet. Logiken borde säga dig att patienten redan har klarat av att överleva. Du borde berömma patienten för hens uthållighet och energi, inte komma med hurtiga synpunkter ur din egen fatabur. Det viktiga är inte att du får tala.

6. UNDVIK SNUSFÖRNUFTIGHETER. Säg inte till patienten att du inte kan annullera dödsfallet. Säg inte att du inte kan göra det skedda oskett. Patienten är ingen idiot (även om du är det) patienten kommer inte till dig för att skruva tiden tillbaka. Patienten kommer för att få bekräftelse på sin situation. Sorgen kan man inte undvika. Den går aldrig heller över, men den kan bli lättare att bära om man får förståelse och lär sig att förstå sig själv bättre. Att ställa krav på att patienten helt ska kunna befria sig från sorgens verkningar är orealistiskt och skapar bara mera olycka.

Jag vet faktiskt inte hur jag bättre ska kunna förklara vad det handlar om.
Det bästa sättet att bli en bra terapeut, tror jag, är att ha skött om sina egna demoner. Det går inte att göra med gängse psykoterapiutbildning (uppenbarligen). Jag rekommenderar varmt J. Konrad Stettbacher: Om lidandet skall ha en mening och Jean Jenson: Att återerövra sitt liv. De visste heller ingenting om mitt trauma, men deras metod passar i alla väder, i alla fall för mig.