VARFÖR VISSTE INGEN NÅGONTING? VARFÖR FRÅGADE INGEN MIG?

Det är nu 43 år sedan jag började gå i terapi. Det var alltså 1976 och tidningarna var fulla av trosvissa artiklar om hur viktigt det var att gå i terapi och bearbeta sina svåra livserfarenheter. Då som nu försäkrade man att terapeuterna visste och kunde hjälpa.
För 43 år sedan hade jag ensam kånkat på ett svårt trauma i 18 år. Hemma var det omöjligt att tala om det, hela familjen var svårt drabbad. Vännerna undvek demonstrativt alla försök att tala. Lärarna i skolan uppmanade mig att vara tapper. Kuratorer och terapeuter fanns inte på den tiden.
Uppmuntrad av alla artiklar och böcker om terapi tänkte jag att det säkert skulle vara bra för mig att få lite extra hjälp.
Det tog mig många många år att fatta att mina terapeuter inte hade den blekaste aning om vad de skulle göra med mig. Det värsta var att de utan att blinka offrade mig för att slippa säga att de inte visste ett skvatt om vad jag talade om. De teg och lät mig tro att de förstod. Ja, de teg och lät förstå att det var rätt att göra så. Och jag pratade, och pratade, och pratade, och pratade. Det var väl skönt för dem så behövde de inte göra något. I efterskott skäms jag för att jag gick kvar. Hur kunde jag vara så dum att jag inte förstod att de var totalt inkompetenta?
Tyvärr är det inte egalt vad en terapeut gör. Jag blev sjuk av den behandling jag fick. Och sedan var det lätt att skylla allt på mig. Jag blev den omöjliga patienten.
Nu följer jag noga med allt som skrivs om trauma. Och fortfarande är det sällsynt att något av det som skrivs talar till mig.
Det mesta handlar om hur man ska bemästra sina känslor, reglera dem, lugna sig. Någon förståelse för traumat tycks inte finnas. Det gäller i princip att tysta patienten.
Idag är det mycket vanligt att terapeuterna tittar på något i fjärran och säger: ”Vi har alla våra motgångar i livet! Ingen kommer undan!” Eller så talar de lyriskt om resiliens, som är det nya modeordet. Du kan klara vilka kalamiteter som helst med resiliens. Man intervjuar människor som har förlorat hela familjen i tsunamin och förklarar att dessa människor utmärker sig genom sin resiliens. Bra, så behöver man inte hjälpa.
Om jag hade blivit intervjuad under de första 18 åren efter katastrofen så skulle jag också ha beskrivits som osedvanligt resilient. Jag hade gått ut skolan med toppbetyg, jag hade studerat i USA, jag hade skaffat mig ett högkvalificerat jobb, och jag hade vänner och pojkvänner. Att allt var mycket mödosamt för mig syntes inte utanpå. Mitt glada skratt smittade. Krukan går till brunnen tills den spricker.
Det var tur för mig att jag i början av 1990-talet hittade Konrad Stettbachers och Jean Jensons metoder. Utan dem vore jag antagligen inte längre vid liv. Ingendera av dem visste något om mitt trauma, men de tog mina svårigheter på allvar och uppmanade mig att lyssna och tro på mig själv. Det var en underbar lättnad att läsa deras böcker och tillämpa deras metod, som dag för dag lyfte av mer och mer av mina bördor. Det var tufft och hårt att äntligen ta sig själv på allvar, tårarna strittade, vrålet ekade, ibland tänkte jag att smärtan aldrig skulle ta slut. Men den tog slut, jag kom ut ur min tunnel, jag började uppleva känslor som jag inte hade haft sedan katastrofen, jag började se på livet med tillförsikt.
Jag har beskrivit allt i min bok Den omöjliga patienten, som jag måste skriva för att överleva mina terapeuter.
Idag vet vi att det är ungefär 50 % av alla psykoterapipatienter som får hjälp. Resterande 50% får dålig eller ingen hjälp. (Helsinki Psychotherapy Study, bl. a.) Ändå hör vi aldrig något om dessa patienter. De viftas bort med förklenande förklaringar som att de är terapiresistenta, gör motstånd mot att bli friska eller något annat bisarrt, som befriar terapeuterna från allt ansvar.
Eller så gör man som de medicinska skolorna, man tystar patienten med mediciner.
Så sorglig är situationen. Hoppas att jag får leva tillräckligt länge för att få se vinden vända! För den måste vända. Vi kan inte ha det så här.
Vad borde då mina terapeuter ha gjort? När jag läser om andra traumafall inser jag att jag var ett riktigt enkelt fall. Och också detta enkla fall lyckades terapeuterna kvadda. Ganska duktigt kan man säga.
Men vad borde de ha gjort? De borde ha bekräftat att jag hade varit med om en svår olycka. Och sedan borde de ha låtit mig berätta, från början, omständligt, om och om igen. Det skulle ju ha förutsatt att de klarade av ångest och tårar och förtvivlan, att de inte trodde att jag skulle bli galen om jag började tala om traumat, att de själva skulle ha uthärdat att höra, lyssna och bekräfta.
Denna enkla metod skulle förmodligen ha hjälpt mig på ett halvår.
Nu ber jag mina läsare begrunda att jag gick 20 år i terapi utspritt på sammanlagt 30 år, utan att någonsin få tala om ett svårt trauma. Varje gång jag försökte tala om mitt trauma måste jag ta sats och varje gång vek terapeuten undan. Jag klarade inte av att framhärda. Tvärtom var jag i skriande behov av hjälp, terapeuten borde ha uppmuntrat mig och hjälpt mig med insiktsfulla frågor och seriöst lyssnande. I stället satt jag där och talade till en död fisk som inte hade någonting att komma med. Det var jämförbart med mord.
Idag fattar jag inte att jag överlevde. Jag har ingen svårighet att förstå varför många helt enkelt går under.

ALLT SOM TERAPEUTERNA SA OM MIG VAR FEL

Ju längre jag lever desto mera förundras jag över den okunnighet som ådagaläggs av psykoterapeuter. (Inom parentes sagt är det betecknande att jag inte kan beskriva deras ämnesområde på något sätt, t ex kan jag inte skriva om den okunnighet som ådagaläggs av psykiatrin för psykiatrin är inte = psykoterapeuterna, psykiatrin är = medicinsk behandling idag. Psykoterapeuter utövar psykoterapi men psykoterapi är ingen enhetlig eller övergripande term. Det finns hundratals olika psykoterapeutiska skolor).
Nå, efter att jag har sagt detta får jag konstatera att jag sprang hos den ena skolan efter den andra utan att ha en aning om vad som skilde dem åt eller hurdana de var överhuvudtaget. Samtliga mina terapeuter var dock legitimerade i den meningen att deras ”vård” var officiellt godkänd och patienterna kunde få stöd av FPA. Jag fick också rekommendationer till dem från officiellt håll.
Jag själv var naturligtvis helt okunnig om hur systemet fungerade. Jag trodde naivt nog att det fungerade ungefär som på den somatiska sidan, dvs att terapeuterna visste en massa och om de inte visste så skulle de remittera till någon som visste. Dessutom trodde jag att det de visste var baserat på en gemensamt överenskommen människosyn. I mina värsta mardrömmar kunde jag inte föreställa mig det sammelsurium av privata filosofier, politiska käpphästar och religiösa villfarelser som jag nu ser när jag ser tillbaka. Terapeuterna hade verkligen ingen gemensam syn på patienternas bekymmer. Trauma hade de ingen som helst aning om och de ville inte veta någonting heller; typiskt för en psykoterapeut är att hen påstår, hen frågar inte. Detta är en tradition alltsedan Freud. Terapeuten lyssnar på patienten bara för att sedan påstå att problemet är det som terapeuten anser att det är. Om patienten protesterar så gör hen motstånd och är omöjlig att hjälpa.
När det gäller trauma så tror jag i efterskott att orsaken till att terapeuterna inte frågade någonting var så enkel som att de trodde att jag skulle bryta samman, börja skrika och gråta och i värsta fall bli psykotisk. Skräcken för känslor är så utbredd inom psykoterapin och framförallt inom psykiatrin, som har ett piller för varenda känsla. Känslor ska man inte behöva ha om man lyssnar på psykiatrin.
Inom psykoterapin varierar inställningen till känslor mycket, men de flesta är övertygade om att man kan retraumatiseras om man pratar om traumat. Och att patienten får bra hjälp av att tala med vänner och närmaste. Det stämde inte på mig. När mitt trauma var aktuellt var hela omvärlden förstenad av fasa och gjorde allt för att slippa tala om det. Familjen var också förstenad av fasa. Vårt enda sätt att hantera situationen var att tiga och uthärda. Så när mina terapeuter också undvek traumat så upprepade de omvärldens reaktion. DÅ retraumatiserades jag. Om och om igen. Det kunde ha slutat mycket illa. Och det har slutat mycket illa för massor av patienter. Minst 25 % av dem som begår självmord har haft kontakt med psykiatrin eller psykoterapin utan att få någon hjälp. (Enligt en undersökning i Sverige för många år sedan, jag kan inte tro att situationen är bättre nu, snarare tvärtom).
En annan idé inom psykoterapin är att traumapatienter kan retraumatiseras om man genast tar itu med traumat. Man ska alltså börja med att normalisera patienten, det heter något på fackspråk, som jag nu inte kommer ihåg, men idén är alltså att man måste skapa lugn och förtroende för den terapeutiska situationen innan man mycket försiktigt kan gå in på traumat. Det är ungefär som om läkaren skulle vänta ett par veckor med att ta itu med ett brutet ben. Patenten kommer krypande, kånkande på ett övermäktigt trauma och tror naturligtvis att terapeuten genast fattar galoppen och vet precis hur hen ska agera. Patienten retraumatiseras av att terapeuten rullar tummarna och pratar om ditt och datt när patienten just har berättat om en allvarlig livskatastrof. Så gick det i alla fall för mig. I varje terapeutiskt förhållande nämnde jag mitt trauma första timmen, för det hör ju till ritualerna att man tillfrågas om sin livshistoria. Terapeuternas sätt att konsekvent hoppa över mitt trauma höll på att knäcka mig. Det tog mig många år att samla så pass mycket mod att jag kunde fråga min terapeut (den femte) om det inte var meningen att behandla traumat. Vad mina sista terapeuter svarade finns grundligen redogjort för i min bok Den omöjliga patienten. Överhuvudtaget har jag i min bok så noga som möjligt redogjort för terapeuternas verksamhet, utan att nämna namn. Fast jag skulle ha kunnat göra det. ”Det ska inte finnas något att dölja i en psykiaters/psykoterapeuts verksamhet,” sa journalistförbundets jurist till mig när jag frågade. ”Det är terapeuten som har tystnadsplikt, patienten har det inte.” Ändå vill jag inte komma åt enskilda terapeuter, jag vill komma åt skevheter i deras yrkesutövning. Men det går att läsa min bok utan att förstå vad den handlar om. Särskilt yrkesverksamma terapeuter lyckas tycka att jag fick adekvat vård. De förstår inte vad det var för fel med att samtliga terapeuter hoppade över ett svårt trauma.
Jag tror att det var ännu en aspekt som gjorde att terapeuterna hoppade över mitt trauma och det var att jag nämnde det genast första timmen. Enligt den romantiska, traditionella synen på psykoterapi ska man ”upptäcka” patientens svårigheter efter åratal av detektivarbete. Det finns ingenting för terapeuten att göra ifall traumat genast läggs på bordet. Vilket förstås beror på att terapeuten inte vet hur trauma ska behandlas. Enligt den romantiska terapitraditionen har patienten flytt och smitit och sopat alla sina problem under mattan och kommer beväpnad med lögner, motstånd, självskryt och hemlagade teorier om varför hen har det så svårt, och då ska terapeuten visa sig ointresserad och framhärda i sin ”neutrala” position, angripa patienten för alla inkonsekvenser och inte tro på ett enda ord som patienten säger.
Jag skulle förmodligen ha klarat mig bättre om jag aldrig hade sökt hjälp. Utebliven hjälp är livsfarlig.
Till traumats följder för patienten hör vissa typiska reaktioner: 1. ilska frustration, kort stubin, 2. söka syndabockar för att förklara det som har hänt, 3. självanklagelser, 4. anklaga familjen, 5. bråkighet, stökighet, uppkäftighet, för ingen bryr sig, 6. promiskuitet, 7. svår ångest, 8. grubbel – för att nämna några.
Jag var i trettio år övertygad om att det var något förfärligt fel på min familj. Jag sökte med ljus och lykta och kritiserade allt som mina föräldrar gjorde. Minsta lilla mänskliga misstag var ett BEVIS på att det var deras fel. Detsamma gällde mig själv. Jag var en dålig människa.
Och terapeuterna öste på. Ingen kunde informera mig om att det var en följd av traumat. De hade ingen aning om varför olyckan hade skett utan de antog, som alla andra, att det var något förskräckligt fel på familjen. Och att jag sökte hjälp var tecken på att jag ”inte kunde sörja normalt” – som om en enda av dem visste hur man sörjde normalt.
Det tog mig trettio år att äntligen förstå att mina föräldrar var helt vanliga, hyggliga, rättskaffens medborgare som inte förtjänade det öde de fick. De hörde faktiskt till den bättre ändan om man nu ska jämföra. Bildade, optimistiska, vänliga, flitiga och ansvarskännande. Inget våld, vare sig mot barn eller vuxna, inget missbruk av något slag utom att pappa rökte cigarr… osv.
Och beträffande patientens mångomtalade smitande och lögnaktighet, så stämde det faktiskt inte på mig. Jag försökte upprepade gånger tala om det som hade hänt, med mina kamrater, med mina lärare, med nya bekantskaper. De nya bekantskaperna lade benen på ryggen, särskilt pojkarna. Brevvännerna slutade skriva. Mina lärare uppmanade mig att orka och mina kamrater ville helst tala om något trevligare. Det var inte jag som smet, det var omgivningen. Jag förstår det alldeles utmärkt. Men jag är fullständigt slagen med häpnad när det gäller mina terapeuters fattningsförmåga. Det fanns inte på kartan att allt inte var mitt fel.
”Jaa, man vill ju inte medge…” sa de och menade mig. Fast jag precis just hade medgett. ”Jaa, man vill ju smita undan det svåra…” fast jag precis just hade lyft det på bordet.
Ingenting som terapeuterna trodde och sa om mig stämde. Det var deras fördomar och deras idéer om hur psykoterapi ska bedrivas som stod i vägen för dem. Och höll på att få livet av mig.
Jag är så tacksam för att jag lyckades överleva att jag har beslutat att tala så länge jag kan.

Terapeuterna tror så mycket

Jag hörde en gång en terapeut berätta att hon nog inte klarade av att på något sätt bemöta eller hantera sorg, eftersom hon inte visste någonting, hon visste inte mer än vänner och närstående, som betydligt bättre kunde hjälpa.

Detta uppenbarar psykiatrins oerhörda okunnighet. Och deras oerhörda smitande från ansvar. Om de inte vet – vem ska då veta?

Vänner och närstående är drabbade på samma sätt som den närmast sörjande. De vet ingenting och kan ingenting och de försöker så gott de kan.

Jag hade absolut ingen hjälp av vare sig vänner eller närstående, de smet så mycket de vågade. Självklart. De hade inga som helst verktyg. De visste inte vad de skulle göra. Så de teg. Och lämnade mig ensam.

Det är fullkomligt försvarligt. Situationen var  nästan lika svår för dem som den var för mig.

Men det är inte försvarligt att professinella terapeuter ”tror” att jag nog fick hjälp av min familj eller av mina vänner. Professionella terapeuter måste VETA någonting.

 

 

När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös del 3

Nå, vad borde då terapeuten göra när hen får in ett flagrant traumafall?
Det första som bör göras är att terapeuten frågar sig: vet jag något om detta? Har jag kompetens att behandla trauma?
De flesta har ingen sådan kompetens och borde omedelbart remittera patienten till någon som vet något. Nuförtiden finns det kunskap om trauma, så det gäller att remittera patienten till rätt instans.
Men låt oss säga att ingen sådan instans finns att hitta på patientens hemort. Då gäller följande oomkullrunkeliga regler:

1. BEKRÄFTA. Bekräfta att det handlar om ett svårt trauma. Patienten har ensam kånkat på sitt trauma i många herrans år och alltid blivit avvisad eller tystad eller tillhållen att förstå att döden är en del av livet. Patienten har förmodligen aldrig fått berätta för en enda människa om de händelser som har föranlett hen att söka hjälp.
Så gick det för mig.
Jag gick från den ena terapeuten till den andra och varenda en upprepade omgivningens avvisande hållning strax efter traumat. Det var absolut livsfarligt att möta denna samma reaktion på nytt och på nytt och dessutom från professionella: ”Detta talar vi inte om”.

2. BE PATIENTEN BERÄTTA OCH LYSSNA SEDAN. Det kommer med säkerhet att bli en mödosam process, som kräver många frågor och mycket bekräftelse. Jag hade tigit i 18 år när jag kom i terapi. Inte för att jag inte ville tala utan för att jag tystades, konsekvent. Det är okunnigt och barnsligt att tro att jag genast ska kunna tala. Ingen hade någonsin frågat, ingen hade någonsin velat veta. Terapeuten måste våga lyssna, våga ledsaga patienten genom en händelsekedja som är mycket sorglig och mycket upprörande. Jag blev till slut tvungen att skriva en hel bok om mina upplevelser. Allt det som står i min bok Den omöjliga patienten (2019) måste jag skriva för att mina terapeuter inte ville veta någonting om saken. På det sättet räddade jag mitt liv, som på allvar var försatt i fara på grund av terapeuternas totala okunnighet.

3. SÄTT DIG PÅ SKOLBÄNKEN OCH PLUGGA TRAUMA. Det finns idag en hel del kunskap om trauma, så du har ingen ursäkt för att inte studera det som finns. Men undvik för allt i världen att skryta med dina kunskaper inför patienten. Använd dina kunskaper till att förstå patienten bättre.

4. VIKTIGAST 1: SMIT INTE IFRÅN UPPGIFTEN NÄR DET BLIR SVÅRT. Patienten är otroligt känslig för minsta skiftning i ditt sätt att vara. Går det fel så korrigera. Påstå inte att patienten har hört fel eller sett fel. Be om ursäkt ifall du har trampat i klaveret. Det är inte du som går i terapi.

5. VIKTIGAST 2: FLYG INTE PÅ PATIENTEN MED DINA TOLKNINGAR OCH ÅSIKTER. Om du inte fattar, fråga, och lyssna sedan. Försök dock att inte ställa ovidkommande frågor. Och inte för många frågor. Patienten är dödstrött efter att ensam ha kånkat på sitt trauma i många år, patienten måste få tala, berätta, känna efter. Om du har den åsikten att patienten har sörjt på fel sätt, remittera. Om du är rädd för att patienten inte ska klara av att möta sitt trauma är du på fel plats i livet. Logiken borde säga dig att patienten redan har klarat av att överleva. Du borde berömma patienten för hens uthållighet och energi, inte komma med hurtiga synpunkter ur din egen fatabur. Det viktiga är inte att du får tala.

6. UNDVIK SNUSFÖRNUFTIGHETER. Säg inte till patienten att du inte kan annullera dödsfallet. Säg inte att du inte kan göra det skedda oskett. Patienten är ingen idiot (även om du är det) patienten kommer inte till dig för att skruva tiden tillbaka. Patienten kommer för att få bekräftelse på sin situation. Sorgen kan man inte undvika. Den går aldrig heller över, men den kan bli lättare att bära om man får förståelse och lär sig att förstå sig själv bättre. Att ställa krav på att patienten helt ska kunna befria sig från sorgens verkningar är orealistiskt och skapar bara mera olycka.

Jag vet faktiskt inte hur jag bättre ska kunna förklara vad det handlar om.
Det bästa sättet att bli en bra terapeut, tror jag, är att ha skött om sina egna demoner. Det går inte att göra med gängse psykoterapiutbildning (uppenbarligen). Jag rekommenderar varmt J. Konrad Stettbacher: Om lidandet skall ha en mening och Jean Jenson: Att återerövra sitt liv. De visste heller ingenting om mitt trauma, men deras metod passar i alla väder, i alla fall för mig.

När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös del 2

När jag nu ser tillbaka på mina trettio år i terapi är det en princip som stiger fram som den ledande: Ingenting intresserade mina terapeuter så mycket som att ta reda på vad det var för fel på mig. Ibland kunde man förledas att tro att de spelade spelet Finn Fem Fel. Det blev väldigt exalterade varje gång de hittade ett nytt fel på mig.
Det märkliga var att de precis visste hur man borde reagera när ens bror hoppar ut genom fönstret och dör. Hur de kunde veta det var en gåta, men de lät förstå att de visste allt. Domen över mig var hård. Jag hade gjort allt fel: jag sörjde fel, jag anklagade folk helt utan skäl, jag behövde hjälp med saker som man inte ska behöva hjälp med, jag vältrade mig i min olycka, jag smet undan sanningen, jag var negativ och klagade hela tiden, jag vägrade att förstå hur svårt alla andra hade det. Det var ingen ände på mina fel och brister.
Det är inte svårt att hitta upprinnelsen till denna attityd i den psykiatriska litteraturen eller i gängse terapeutsnack. Det handlar så gott som aldrig om att förstå patienten, eller hjälpa hen, eller veta något om hur svåra trauman påverkar en människa, nej, det handlar sgs uteslutande om att korrigera patientens reaktioner.
Det började med Freud. Hela hans verksamhet gick ut på att lyssna på patienten enbart för att sedan flyga på och berätta vad som var felet. Och felet kunde vara vilket fantasifullt påhitt som helst. Dora, en fjortonårig flicka, borde ha blivit upphetsad av att hennes pappas fylsiga och cigarrökande blekfeta vän trängde in henne i ett hörn och försökte kyssa henne. Tänk att hon täcktes komma till Freud och beklaga sig!
Så har det fortsatt genom hela den psykiatriska historien. Vilken inkompetent liten fritänkare till terapeut som helst anser att det är helt i sin ordning att flyga på patienten med ”sanningar” ur hens egen fatabur. Ifall patienten protesterar beror det på att hen inte tål kritik.
Man kan inte utan vidare anklaga terapeuterna: de har en usel utbildning, de har blivit lärda att leta efter felen. Och det är få som vågar avvika. Och det är få som inser att det handlar om politik mera än om kunskap och vetenskap.
Som helt nyligen – en uppenbarligen mycket uppburen terapeut beklagade sig högljutt – och offentligt – över sina hopplösa patienter. De hade ingen humor, de var inte villiga att se sina egna fel, de ville inte växa, man undrar varför de överhuvudtaget hade sökt hjälp.
Jag vet varför de hade sökt hjälp: de hade varit dumma nog att tro att terapeuten kunde hjälpa dem. De ville garanterat växa, de ville garanterat förstå sina egna reaktioner. Men inför terapeutens skriande fördomar och okunnighet satte de sig på tvären. Det måste man göra när man möter en terapeut som inte kan och inte vill befatta sig med andra problem än de välbekanta från sin egen intressesfär.
Utgången var den gamla vanliga: skurken var patienten, inte den inkompetenta terapeuten.
Och som man kunde förutse: andra terapeuter rusade till och förklarade att terapeuten var otroligt kunnig och orädd. Det finns bara såna hopplösa patienter!
Ja, på basis av min mångåriga erfarenhet kan jag konstatera att det inte råder någon brist på hopplösa terapeuter heller.

När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös

När jag tittar tillbaka på mina trettio år i terapi blir jag lätt tagen vid tanken på att jag gick från den ena terapeuten till den andra med ett svårt trauma och ingen enda hade den minsta lilla aning om vad som borde göras.
I det läget är det hur lätt som helst att peka ut patienten som hopplös och omöjlig.
Under dessa trettio år träffade jag säkert ett tjugotal terapeuter. Ingen enda av dem hade något vettigt att säga.
De ursäktar sig nu i efterskott på tusen olika sätt: patienten var alltför labil, patienten saknade djupare insikt i sina problem, patienten ville inte växa, patienten blev lätt aggressiv och motarbetade terapeutens välvilliga försök att hjälpa, patienten gjorde motstånd mot att se sina egna tillkortakommanden.
Jag vet ingen yrkeskategori som är så duktig på att förklara sina egna blinda fläckar, som terapeuterna.
Och de kan ju säga så gott som vad som helst, eftersom patienterna är försvarslösa och ”alla” är beredda att tro att alltsammans är deras fel.
Nu förstår jag att det handlar om inkompetens, men det förstod jag inte då. Jag fattade inte att inkompetenta människor kunde ta betalt för att skada andra. När de ställdes mot väggen blev de irriterade och fräste: ”Vi kan inte hjälpa alla!”
De hittade på vilka långsökta förklaringar som helst för att rättfärdiga sin okunnighet. Och en del patienter köpte dessa förklaringar och berättade i offentligheten hur fel de hade haft.
”Sorgen hade blivit min goda vän, som jag inte ville bli av med.”
Det där hör till de mera infama påhitten. Idén är att få oss alla att förstå att folk älskar att sörja och göra livet surt för andra.
Och ifall de tappert kämpar på och skonar alla andra så är det också fel: de smiter undan sin sorg.
Ingenting som patienten gör kan vara rätt. Det är axiomet.
Det kommer att dröja väldigt väldigt länge innan psykiatrin själv uppfattar sina egna fördomar och dumheter. Till dess får vi patienter finna oss i att gå ohjälpta och stundom hårt motarbetade.
Att psykiatrin har så dåliga resultat är därför inte att förvåna. Tyvärr är psykoterapin inte bättre. 50% får hjälp. 50% blir utan. Vi förstår att det är trevligare att tala om de lyckade resultaten. Det är bara väldigt svårt och jobbigt att höra till de där 50% som inte får hjälp.

Tyst! Vi står inte ut!

Det var en som hade läst min bok. Jag ville väldigt gärna höra vad hon hade tyckt. Hon var lätt motvillig – verkade inte särskilt tagen, verkade inte tycka att jag hade gjort ett bra jobb.

Men jag försökte ändå få en pratstund med henne.

Till slut lyckades det.

Kontentan av hennes synpunkter var att jag borde tänka på henne eller läsaren över huvudtaget. Läsaren klarar inte av att höra om så hemska saker, så jag borde skona henne och alla andra läsare genom att inte berätta hur det var utan genom att lätta upp stämningen, så att folk orkar. Hon förklarade ingående att detta är precis nyhetsförmedlingens sits också. De värsta sakerna kan inte visas, folk står inte ut med det.

Hon kunde knappast veta att detta är precis vad jag har fått höra från dag ett. Tyst! Vi står inte ut. Vi vill ingenting veta om din förfärliga historia. Håll den för dig själv. Besvära oss inte med detaljer. Vi klarar det inte.

Det är helt begripligt när det gäller vanligt folk i min omgivning. Självklart är det för mycket för många människor. Men när det är för mycket för professionella terapeuter börjar man undra.

Gud nåde den som råkar ut för svåra olyckor i sitt liv. Det finns absolut ingen hjälp att få hur mycket psykiatrin än försöker påstå att den hjälper, det enda som återstår är att knipa käft.

Inget bra betyg för psykiatrin, om vi säger så.

Fyra typer av terapeuter enligt Tudor-Sandahl

Hittade en bok med den intressant titeln Det omöjliga yrket av Patricia Tudor-Sandahl. Den kom på 90-talet och fanns nu som e-bok på Adlibris. Billig, 5,80 e. Handlar om terapeutyrket. Boken är tillägnad Margit Norell, den psykoanalytiker som ledde arbetet på rättspsykiatriska kliniken i Säter då Thomas Quick-affären utvecklade sig till landets största rättsskandal. Margit Norell dog 2005 och slapp ta konsekvenserna av sina teorier. Dem fick i stället hennes förhäxade lärjungar bära.

Här ska jag klistra in Patricia Tudor-Sandahls karaktäristiker in extenso:

  1. Den tvångsmässiga terapeuten

Denna terapeut sätter det säkra före det osäkra! Han är mån om att bevara traditioner och möter teoretisk eller metodologisk förnyelse med skepsis och rädsla för att det trygga och välbeprövade skall urholkas. Han håller sig strikt till de tekniker, regler och principer han har lärt sig och tar ogärna risker. Det okända ska helst undvikas. Denna terapeut får skuldkänslor om han avviker från den ”rätta” läran. Alla avvikelse skapar ångest eftersom de hotar hans säkerhet. I situationer där det saknas riktlinjer känner han sig lite bortkommen och hjälplös. Han kan visserligen ge ett mycket säkert och kompetent intryck men i grunden är han väldigt beroende av vad andra i hans valda krets tycker. Det finns fasthet och ryggrad hos en sådan terapeut men risken finns att han blir dogmatisk och intolerant. Den ortodoxa psykoanalysens historieutveckling har i många avseenden lett till skapandet av ett slutet system inom vilket tvångsmässiga drag frodas. Det psykoanalytiska sällskapets skråliknande organisation passar t ex utmärkt för personligheter med sådana drag. De får den säkerhet, ordning och tradition som de mår bra av, och genom sitt icke-ifrågasättande av det välkända bidrar de till systemets fortlevnad.
Den tvångsmässiga terapeuten tror till hundra procent att det som han har lärt sig är riktigt. Ibland tror han sig veta allting i förväg, och för att bekräfta sin teori kan han omedvetet styra sina patienter dit han vill ha dem. Helst ska allting vara förutsägbart. Denna terapeut öppnar sig inte villigt för överraskningar. Då han bedömer en blivande patients lämplighet för psykoterapi använder han gärna ett kliniskt ”anamnesschema” där det i extrema fall ingår ett antal målinriktade stereotypa frågor som han tror ska hjälpa honom att vinna fullständighet och neutralitet i sin bedömning. Han gör en noggrann kartläggning, diskuterar ingående kontraktet, särskilt den ekonomiska uppgörelsen. För honom fungerar detta som en återförsäkring, dvs han kan hänvisa till det om patienten av någon anledning bryter överenskommelsen. Patienter reagerar olika på den tvångsmässiga terapeutens sätt att bete sig, beroende bl a på vad de själva har för typiskt personlighetsmönster i botten. En patient med en benägenhet att reagera utifrån hysteroida personlighetsmönster kan känna sig fast, redan från början inordnad i terapeutens färdiga schema, vilket kan uppamma en trotsig attityd. Patienter med tvångsmässiga strukturer är ofta nöjda med det bemötande som de får hos denna terapeut och uppskattar hans noggrannhet och sakliga hållning. Patienter med ett depressivt mönster har svårt för det som de uppfattar som terapeutens distans och de vågar inte visa sina känslor, medan patienter med schizoida personlighetsdrag känner sig utlämnade och granskade. De blir rädda och hos dem omvandlas denna rädsla lätt till fientlighet och misstro. Den tvångsmässiga terapeuten är mycket noga med ramarna och tycker att det är viktigt med exakta tider och detaljerade instruktioner. Även små avvikelser (som till exempel att en patient kommer några minuter för sent) betraktas med största möjliga allvar. Denna terapeut tar itu med allting. Det är inte mycket som passerar okommenterat (utom ev en bror som har hoppat ut genom fönstret. min anm). Han iakttar och lägger märke till allt som patienten gör och motståndsanalys får en särskilt framträdande plats i hans terapi. Det finns alltid gott om material eftersom både hans framtoning och hans metodik framkallar motstånd. Genom att ivrigt försöka analysera och komma till rätta med patientens motstånd kan han förstärka det. Betalningsproceduren är viktig för honom. Han tycker att det är bra att patienten tvingas göra något slags uppoffring för att få gå i terapi, samtidigt som han är mycket rättvis och tar noga reda på vad patienten har råd att betala. Inte sällan är denna terapeut perfektionist. Riemann säger: ”Geologer som vill frigöra fossil från det omgivande materialet följer en till synes paradoxal regel: gör aldrig det sista slaget med hammaren! Erfarenhet har lärt dem att det sista slaget slår bort för mycket och lätt förstör petrifikatet. Det betyder att man aldrig kan veta när man lämpligen bör avsluta och att ett slag för mycket kan förstöra allt. Perfektionism kan bli skadligt och mindre hade i så fall varit mer. En svag punkt hos den tvångsmässiga terapeuten är att han kan ha svårt att avsluta behandlingen och släppa taget om sin patient. Det finns ju alltid mer att utforska!”

2. Den hysteroida terapeuten
En terapeut med detta grundmönster i sin personlighet är den tvångsmässigas raka motsats. Han är spontanare, livligare, mer mångsidig och kontaktvänlig. Samtidigt är han mer naiv, självupptagen och otålig. Han sätt och framtoning är dock mycket mindre konventionella och mer personliga än den tvångsmässigas. Han yttrar sig t ex oftare, tar ställning i vissa frågor, delger ibland sina synpunkter. Ibland tar han sig friheten att avvika från metodologisk ”renhet”. Överhuvudtaget har denna terapeuttyp en tendens att vara mer aktiv än de övriga. Överföringar och motöverföringar intensifieras och det är inte utan att han ibland kan provocera patienten i syfte att skapa en mer dynamisk stämning. Han visar sina egna känsloreaktioner oftare än andra terapeuter och kan i sitt uppträdande vara en aning dramatisk. Han är mycket intresserad av patientens nuvarande liv med den inbyggda risken att han är för lite uppmärksam på det som tidigare har hänt. Den hysteroida terapeuten är känslig för patientens kritik och hamnar inte sällan i motöverföringsproblem. Han kan t ex bli alltför medryckt och personligt engagerad och det kan bli svårt för honom att hålla distansen. Hans beteende är något oförutsägbart. Det tilltalar honom att pröva nya idéer och grepp vilket kan vara förvirrande och otryggt ur patientens synvinkel. Denna terapeut brukar inte bry sig om att skaffa sig terapeutiska och prognostiska uppfattningar om patienten. Till skillnad från den tvångsmässiga terapeuten vill han inte förlita sig på förutbestämda föreställningar. I hans kontaktvänliga inställning finns inslag av det förföriska. Patientens positiva överföringar är viktigare för denna terapeut än för de övriga.
Patienter som personlighetsmässigt liknar honom själv kan, då de börjar terapin. bli angenämt överraskade och bygga upp stora förväntningar. Tvångsmässiga patienter får för lite klarhet och struktur och kan t ex uppleva denna terapeuts vinnande sätt, eller direktställda frågor, som påträngande och hotande. Dessutom får de för lite utrymme att tala själva. De upplever terapeuten som lite för snabb i sina frågor och repliker. Patienter med ett depressivt mönster är tacksamma för den hysteroida terapeutens emotionella engagemang, överskattar honom och ser honom som räddaren i nöden. Patienter med schizoid läggning reagerar däremot oftast med förstärkt misstro. De genomskådar terapeutens förföriska attityd och behov av att göra ett gott intryck, ifrågasätter hans äkthet och kompetens. Patienter som först ställer sig mycket positivt till den hysteroida terapeuten kan med tiden komma att bli besvikna. Smekmånaden är härlig men den tar slut.
Dessa patienter känner då på sig att terapeuten är lite besviken på deras motstånd eller på att de börjar ifrågasätta och kritisera. Det kan vara svårt att uttrycka dessa negativa reaktioner gentemot terapeuten och de försöker i stället leva upp till hans förväntningar för att inte såra honom eller för att behålla hans gunst. Terapeuter med hysteroida mönster brukar bagatellisera rambrott som t ex patientens förseningar. De kräver ofta lite för mycket betalt för sina tjänster. Terapeutens ibland oöverlagda och impulsiva reaktioner kan skapa problem i terapin. Bäst trivs han med patienter som har ett mönster som liknar hans eget, fast risken finns att de fastnar i det gemensamma behovet att ha det bra tillsammans. Denna terapeuttyp saknar det tålamod och den uthållighet som krävs för att arbeta med patienter som har en mycket utvecklad tvångsstruktur. Depressiva patienter kan bli missförstådda av honom, och han kan överbelasta dem eftersom han inte ser deras anpassningsförsök. I arbetet med patienter av schizoid personlighetstyp kan han vara framgångsrik pga sin livlighet och direkthet. Men han kan bli djupt sårad av deras ofta bryska och träffande kritik. Risken att den hysteroida terapeuten håller kvar sina patienter för länge är minimal. Tvärtom är risken stor för att han avslutar för tidigt. Långa processer som kräver tålamod och uthållighet klarar han inte så bra.

3. Den depressiva terapeuten
En terapeut med detta grundmönster äger stort tålamod. Hans hjälpsamhet och inlevelseförmåga gör att patienterna känner sig väl omhändertagna och välkomna. Denna terapeut kommer sina patienter nära och identifierar sig så till den grad att det finns risk att han tappar det som Rieman kallar den ”skapande distansen”. Det finns också en risk att han underkastar sig patientens krav på hur han borde vara och anpassar sig till dessa. I själva verket har denna terapeuttyp svårt att ställa rimliga krav på sina patienter. Omedvetet vill han skona dem, vilket kan leda till en blockering av nödvändiga och viktiga terapeutiska processer. En allmänt deltagande attityd är karaktäristisk för den depressiva terapeuten som visar sig tydligt i hela hans kroppsspråk. I kontakter är han försiktig och varsam, mån om att skydda patientens integritet. När denna terapeut märker att det börjar bli svårt för patienten bromsar han in och tar det försiktigt. I jämförelse med de övriga terapeuttyperna är han den mest passiva. Han är också den som visar den största respekten för patientens autonomi. Patienten styr alltid samtalet. Inför denna hållning kan patienter med hysteroida mönster reagera lite arrogant och dramatiskt. Tvångsmässiga patienter känner sig accepterade eftersom den depressiva terapeuten bemöter dem med känslighet och försiktighet och inger en känsla av att han tänker anstränga sig att förstå. Depressiva patienter känner sig förstådda och accepterade av denna terapeut och tilltalas av hans sätt att bemöta dem på, fast det finns risk för att processen saknar dynamik. Patienter av schizoid typ är i starten mycket positivt inställda till den depressiva terapeuten. Om distansen minskar för snabbt väcks dock försvaret. Denna terapeut satsar hängivet på sina patienter, och ett potentiellt problem är att aggressiva känslor hålls undan. Vad han eventuellt saknar är konsekvens och stringens. Att hålla tider eller noggrant fastställa ett arvode är inte så viktigt för denna terapeut, som ofta låter sig invecklas i olika diskussioner med patienter. Med hjälp av rationalisering ber han kanske om ett lite för lågt arvode, skjuter upp betalningar, sänker arvodet, påpekar inte om han inte får betalt i tid osv. Samtidigt hamnar denna terapeut enligt Rieman lättare än de andra terapeuterna i situationer där han kan bli bitter gentemot en patient (t ex när en patient har fått lov att betala mycket litet och plötsligt visar sig ha råd att köpa en ny bil). Patienter till den depressiva terapeuten hamnar ofta i tacksamhetskänslor. Tillsammans med den ”förbjudna” aggressionen kan detta leda till svårigheter. Denna terapeut har svårt att ställa krav och har en tendens att nedvärdera sig själv. Han uppfattar sitt eget bidrag till terapiprocessen som självklart och inte särskilt märkvärdigt. Om patienten inte gör tydliga framsteg kan han uppleva att det är hans fel, att han är otillräcklig som terapeut.
Patienter med hysteroida mönster trivs inte särskilt bra hos denna terapeut, som inte svarar mot deras behov av rörelse och dynamik. Den depressiva terapeuten är bra på att ta hand om patienter med tvågs- och depressiva strukturer, som går i terapi under en längre tid. Sådana situationer ger honom optimala möjligheter att använda sig av och utveckla sin stora terapeutiska förmåga. Tillsammans med schizoida patienter lyckas han ofta, underförutsättning att han är medveten om och kan hantera sin benägenhet att ta åt sig deras kritik och förebråelser.

4. Den schizoida terapeuten
En terapeut med schizoid personlighetstyp behöver distans. Trots en välutvecklad intuitiv förmåga och en ofta övergenomsnittlig psykologisk begåvning saknar han äkta inlevelseförmåga. Han är utomordentligt duktig på att uppfatta vad som pågår och har en skarp och träffsäker iakttagelseförmåga. Risken är stor att han omedvetet avvisar patientens positiva överföringar genom att för tidigt börja tolka dem. Han reagerar på överföringar med smått ironisk hållning, särskilt om patienten tydligt visar sitt behov av terapeutens tillgiv enhet och intresse. Den schizoida terapeuten drar sig undan djupare emotionella engagemang och en terapi hos honom kan bli en mycket intellektuell, abstrakt övning. Han råkar lätt ut för vad Riemann kallar felaktiga accentsättningar, på grund av att han, trots sin intuition, saknar smidighet, nyanskänsla och empati. I högre grad än andra terapeuttyper har den schizoida terapeuten svårt att avgöra vad, hur och på vilket sätt han ska förmedla till patienten vad han har uppfattat. Tolkningarna kan i och för sig vara korrekta men han kan inte förmedla dem så att patienten kan ta dem till sig och använda det som han säger. Hos denna terapeuttyp utvecklas olika processer jämförelsevis lättare än hos de andra, men risken är att han ingriper för lite och ger patienten alldeles för lite stöd. Han betraktar sin patient med en utforskande blick och ger alldeles för lite av sig själv, observerar, men deltar inte. Hela hans uppförande präglas av det opersonliga, distanserade och smått kyliga. Inför denna terapeut kan patienter lätt uppleva sig som objekt.
Patienter med hysteroida mönster är känsliga för den djupa emotionella osäkerhet som faktiskt ligger bakom den schizoida terapeutens attityd. Samtidigt känner de sig genomskådade och kommer ingen vart med att använda sig av sina typiska kontaktmanövrer. Som försvar letar de efter de svagheter som de anar finns bakom fasaden. Patienter med ett tvångsmässigt mönster har en tendens att beundra den kyliga sakligheten som de tolkar som tecken på behärskning och säkerhet. Patienter med ett depressivt mönster kan överhuvudtaget inte visa sig själva och sina problem för en sådan terapeut. I stället försöker de klara sig genom att gissa sig till vad han vill och sedan anpassa sig efter detta. Patienter med schizoid personlighet känner intuitivt det gemensamma och befarar just därför att de inte kommer att finna trygghet hos denna terapeut. Kritik och förbehåll – och förstås besvikelse – kommer ofta till uttryck genom tidig och bitande kritik.
Den schizoida terapeuten ser det mesta. Enligt Riemann kan han med hjälp av sin intellektuella begåvning och bristande medkänsla ge ett ”detektivaktigt” intryck. Arvodesfrågor diskuteras sakligt och opersonligt. Patienten ska endera acceptera det terapeuten begär för sina tjänster eller konstatera att han inte har råd att gå i terapi.
Denna typ av personlighetsstruktur är minst lämplig för det terapeutiska arbetet. Bäst trivs dock den schizoida terapeuten med hysteroida patienter. Han är svår att förföra och hans konsekvens lämna f möjligheter till undanglidande. Han kan lockas av tvångsmässiga patienter eftersom han blir fascinerad av tvångssystemet och hur det kan upplösas. Depressiva patienter blir alltför frustrerade i mötet med denna typ av terapeut och får mycket litet behållning av sin terapi hos honom. De får alldeles för lite värme och ingen som helst chans att få sina behov av trygghet och tillmötesgående besvarade. Denna terapeuttyp förstår mycket väl de patienter som har en struktur som liknar hans egen men han kan inte ge det emotionella engagemang som de så väl behöver, helt enkelt för att dessa behov finns också hos honom. Den schizoida terapeuten kan plötsligt avbryta en terapi då det brinner i knutarna, dvs då hans egen problematik kommer alldeles för nära.

Kolumn om skammen

Publicerad i Psykosociala förbundets tidning Respons nr 4/18

På 80-talet kom en banbrytande bok som sades vara den första inom psykiatrin som behandlade skam på allvar. Det var Donald L. Nathansons bok The Many Faces of Shame. Rekommenderas varmt.
Att han troligtvis var den första förklarar åtminstone för mig hur det kan komma sig att så mycket inom psykiatrin går ut på att korrigera patientens felaktiga reaktionssätt i stället för att hjälpa. Den som hela tiden måste värja sig mot skam måste också ägna sig åt att ständigt hitta fel hos andra. Det finns inte plats eller tid för ärligt kunskapssökande, som skulle leda till inkännande och bekräftelse. I stället skriver man sida upp och sida ner om symptom och ställer ogina diagnoser som inte beaktar patientens psykiska situation.
Skam är en överväldigande svår känsla, så jag borde inte ondgöra mig över att vissa terapeuter inte heller klarar den.
Under de många år som jag har ägnat åt att studera skammen hos mig själv (och framförallt åt att känna den utan att förgås) är det lustigt nog tre helt vanliga män som har hjälpt mig. Den första var en kollega vid SVT. Jag vet inte vad han heter, jag vet bara vad han har sagt. Så här ungefär: ”Först går man an i femtio år och sliter och släpar för att man måste leva och förtjäna sitt uppehälle, och sen tillbringar man resten av sitt liv med att skämmas för hur man har gått an.” Jag skrattade igenkännande och kände mig lättad och förstådd. Det är ett öde som väldigt lätt drabbar oss pratsamma och framåtsträvande människor. De introverta skäms kanske för allt som de inte gjorde, det vet jag ingenting om, jag har alltid beundrat dem för att de åtminstone inte skämmer ut sig stup i kvarten.
Den andra var Gösta Ågren, vår stora österbottniska poet. Han gav en intervju i samband med att han fick något stort och prestigefyllt pris. Och han sa ungefär: ”När jag hade skrivit min första diktsamling tog jag cykeln och cyklade till posten med den. Jag började skämmas redan på vägen hem.” Nytt igenkännande skratt. Ny tacksamhet för en sådan uppriktighet.
Den tredje var Arto Paasilinna i en dokumentär som sändes i repris i samband med hans död helt nyligen. Han sa ungefär så här: ”När ett manus är godkänt hos förläggaren kommer skammen. Det finns författare som skäms i ett år, jag själv klarar mig med ett par veckor.” Han sa det i konstaterande ton, så är det bara, de flesta skäms.
Ingen av de tre männen har gjort något fel, tvärtom har de energiskt gjort sitt yttersta och presenterat ett storartat arbetsresultat. Ändå skäms de så att det dryper om dem. Varför? Jo för att de anteciperar ett avvisande. Och när är avvisandet som värst? Jo, när man har gjort sitt absolut bästa och står där och darrar av upphetsning och tror att man ska få beröm. Och just då när man tror att man ska få beröm så drabbas man av skammen, helt enkelt för att man minns de där gångerna som man i stället för beröm fick en skopa ovett för att man trodde att man var nånting. Tyvärr en helt normal erfarenhet hos de flesta av oss, hur välmenande föräldrar och omgivning vi än hade. Barnet trodde att döden stod för dörren och det fortsätter den vuxna att tro, tills hen har lärt sig att möta och känna den mördande skammen.