Recension: Mikael Persbrandt

Tidigare publicerad i Psykosociala förbundets tidskrift Respons nr 4/18

MED SKAMMEN I HÖGSÄTET
Persbrandt; Så som jag minns det.

” Det fanns en stor äkta matta på köksgolvet och där brukade jag ligga och gråta tills jag var helt tömd på tårar. /- – -/ Gråten som mina vändor slutade i på den tiden är intressant, för flera år senare när jag gick in i det stenhårda missbruket, det som höll på att ta livet av mig, då upphörde det. Jag kom aldrig i det läget mer, jag grät inte längre.” (s 151f)
Boken om Mikael Persbrandt: Så som jag minns det är skriven av författaren Carl-Johan Vallgren, men den är skriven i jag-form och läsaren upplever att det är Mikaels egen röst som hörs hela tiden.
Att läsa den boken är som att störta sig igenom ett liv, ständigt andfådd av den hårda farten. Men varje sida stämmer till eftertanke. Man förstår att en av Sveriges mest bejublade skådespelare är så bejublad och man förstår också att han väcker så stor anstöt.
Ung och mycket begåvad med många intressen och passioner råkar han i klammeri med rättvisan och sitter i häkte till sin ensamstående mammas förskräckelse. Det går undan från första början. Ändå tar det lång tid för denna mångbegåvade gosse att finna sin väg i livet. Han börjar som dansare, med stor talang, tills han sent omsider själv begriper att det är skådespelare han ska bli. Det går till så att han får hoppa in på Dramatens stora scen för att vara stand in för en etablerad dansare och där och då begriper han att det är teater han ska hålla på med, inte dans på teatern, Han kastar sig ut i skådespelaryket utan formell utbildning och blir så småningom, efter många statistroller, en stjärna. Till många skådespelarkollegers förtrytelse.
Det är tidvis svårt att hänga med i svängarna, men det är inte heller viktigt, Det viktiga är att få syn på de stora teman som boken presenterar: alkoholism, drogmissbruk med påföljande djup skam, kärleken som driver fram längtan efter något annat och den överlägsna begåvningen som inte vill låta sig tystas.
Kanske borde jag inte säga att det slutar bra, men jag säger det ändå, det är en ljus bok i allt elände, Och på vilket sätt det slutar bra ska jag inte avslöja. Spänningen är tidvis olidlig.
Vi får många inblickar i skådespelarens yrkesutövning och rollgestaltningar, i arbetsplatsmobbning, i kändisars alkoholbruk och kärleksliv och inte minst i den svenska pressens totala hänsynslöshet mot dem som anses vara lovligt byte.
Persbrandt själv är den första att ta all skuld på sig, så till den grad att man tycker det låter som inlärda repliker. Skammen förföljer honom utan misskund. Det är gripande med tanke på att han i offentligheten har utmålats som fullblodsnarcissist, men kanske är det också följdriktigt. Iögonenfallande är författarens sätt att vända på ordföljden varje gång Persbrandt talar om sig själv och någon annan. Skrivreglerna påbjuder att man skriver t ex ”Pelle och jag”. Persbrandt säger aldrig så, han säger ”Jag och Pelle”. Det ser ut att vara ett ställningstagande från författarens sida. Det irriterar.
Boken rekommenders trots detta varmt.

Recension: Marcus Groth

Recension: Marcus Groth
Tidigare publicerad i Psykosociala förbundets tidning Respons nr 4/18

EN BERÄTTELSE OM ALLVARLIG TRAUMATISERING
Marcus Groth: Om vänskap, hundar och glädjen över att kunna andas

När skådespelaren Marcus Groth var nio år gammal dog hans mamma i cancer. Två år senare begick hans pappa självmord. Marcus bodde hos olika släktingar, men flyttade sedan tillbaka hem till barndomshemmet där hans bror, Joakim, som var nästan sju år äldre, bodde kvar. De två pojkarna fick sköta sig i stort sett på egen hand. Hemmet blev ett kärt tillhåll för många kamrater. Marcus började jobba vid 13 års ålder med sådana jobb som småpojkar kunde hålla på med på den tiden och Joakim blev författare.
Traumat följde traumats normala gång: Marcus klarade sig igenom sin uppväxt utan att egentligen tänka på sin föräldralöshet. Det var först på tröskeln till vuxenheten som traumat hann ikapp honom. Detta framgår tydligt i boken och för den skull har den blivit kritiserad. Vilket bara visar att man inte i allmänhet känner till traumats mekanismer.
Detta är en typisk Skriv ditt liv-bok i den meningen att den börjar med barndomen och utveklar sig till en fin beskrivning av skådespelaryrkets många facetter och slutligen till en mycket relevant beskrivning av vad som är nödvändigt för att traumat ska, om inte förlösas så i alla fall mildras.
Barndomsskildringen är förtjusande, det är en berättelse om en gedigen borgerlig tillvaro i Munksnäs i Helsingfors, familjen har bil och ställer gärna till fester, föräldrarna är bildade och populära och pojkarna har det bra. Det kan tänkas vara en förklaring till att det ändå till slut gick bra för dem. Med sämre utförsgåvor kunde det ha slutat annorlunda.
Det enda som gör mig tveksam beträffande barndomsskildringen är det flitiga bruket av finska och helsingforsisk slang. Det gör att boken kanske inte kan säljas i Sverige, vilket vore mycket synd. Det är en viktig bok som förtjänar stor spridning.
Efter många dråpliga historier från karriärlivet, med galna ryssar och lidande konstnärer kommer vi så småningom över till terapin som helar. Idag har Marcus Groth ett eget gestaltterapicentrunm i Estland.
Trots att jag personligen opponerar mig mot vissa nonchalanta och bryska drag hos gestaltterapin är Marcus Groths beskrivning av den vånda och den panik och skam han bar med sig från barndomens trauman och hans väg till frid (det är det ord han använder själv) så sann och i överensstämmelse med mina erfarenheter att jag överser med att den person som till slut hjälpte honom, efter misslyckade andra försök att få terapeutisk hjälp, var en terapeut som jag själv verkligen avskydde. Saker och ting är inte så rätlinjiga som man ofta skulle önska.
En viktig fråga är frågan om mobbningens (och vänligare: frustrationens) roll i det terapeutiska arbetet. Denna fråga är väl framme i Marcus Groths text från skoltiden fram till nuet. Han lever i en kultur där mobbning är svår att få syn på. Senare som skådespelare träffar han ryska regissörer vilkas metod i huvudsak verkar gå ut på förödmjukelse, ett annat ord för mobbning. Då är det följdriktigt att han inte noterar att ett av gestaltterapins verksamma element är ren mobbning. Detta framgår tydligt av de YouTube-inslag som finns om gestaltterapins grundare Frederic Perls.
Boken rekommenderas trots detta varmt.

Råd till terapeuter

1. Använd inte tio minuter av timmens början till att diskutera tidtabellsfrågor eller andra oväsentligheter. Tala inte om dig själv. Du får betalt för varje sekund av din tid, det ska inte handla om dig. Det är inte du som går i terapi.

2. Låt ingen ringa dig när du har en patient inne, dvs stäng av din telefon. Om patienten börjar räkna sekunderna som du sitter i telefon och dividera med timpriset så är patienten inte snål och missunnsam utan har helt rätt.

3. Gör genast klart för patienten att en timme i psykiatriskt språkbruk betyder 45 minuter. Patienten vet inte hur du har organiserat din tid, han kan tro att en timme är en timme.

4. Redogör genast första timmen för vad du har att komma med och vad som är terapins verksamma element. Gör patienten till din samarbetspartner. Om du underlåter detta kan du inte i efterskott beskylla patienten för patologisk oförmåga till samarbete. Man kan inte samarbeta om någonting som man inte känner till och särskilt inte om någonting som med avsikt hålls hemligt.

5. Bekräfta. Om patienten berättar att hans far begick självmord när patienten var tio år gammal är det din plikt att reagera. Men var snäll och kom inte med någon statistisk utredning som går ut på att 98 % klarar det och 2 % klarar det inte. Säg sakligt och på allvar att det potentiellt är ett svårt trauma och att det är där ni ska börja när ni börjar jobba. Låt sedan patienten fortsätta berättelsen om sitt liv.

6. Bekräfta att ingen söker hjälp för att göra sig märkvärdig. Det finns alltid en relevant anledning. Säg absolut inte att det kan handla om en nippa. Det är din privata, snåla tolkning. Patienten är inte betjänt av att höra den. När ett problem är löst känns det ofta obetydligt, men så länge det inte är löst kan det anta otroliga proportioner, utan att det för den skull finns den minsta anledning att förringa det.

7. Ställ inga dumma frågor. Det är mycket viktigt för oss alla att lära oss att uthärda dumhet och ignorans hos våra medmänniskor och oss själva, men för detta ändamål behöver man inte gå till en läkare. Du är ju inte korkad. Och om du är det borde du söka dig ett annat jobb. Särskilt om du känner att du inte behöver respektera patienten. Träna din självkritik.

8. Påpeka inte patientens fel och brister. Påpeka inte inkonsekvenser. Kom ihåg att om patienten gjorde detsamma gentemot dig så skulle du aldrig få tala till punkt.

9. Välkomna inte patienten med ett brett leende och en hjärtlig handskakning. Det är inget mysigt kafferep ni träffas för.

10. Inse att patienten är rädd för att formulera sig och yppa sina innersta tankar och känslor – inte bara de negativa. Jobba hårt för att hjälpa patienten att formulera sig. Det är ditt huvudsakliga jobb. Kombinerat med kunnande och empati.

11. Om du tror att patienten söker hjälp för att han är avundsjuk, missunnsam, feg och lat ska du söka dig ett annat jobb. Han är visserligen alla de där sakerna, men det är alla människor, det är inte därför han söker hjälp.

12. Försvara dig inte mot patienten när patienten anklagar dig. Säg inte: ”Det har jag inte gjort, det är bara dina fantasier.” Det är inte du som går i terapi, det handlar inte om dig. Hjälp patienten att fortsätta att formulera sig.

13. Kom ihåg att du inte är Gud Fader. Du har ingen rätt att hämnas på patienten, vad du än anser att patienten har gjort dig. Och du har ingen fullmakt att säga till patienten att han är ett hopplöst fall, vad du än tänker om den saken.

14. Kom ihåg att din patient inte är ett forskningsobjekt. Forskningsobjekt betalar inte för att få hjälp.

15. Ta alltid patienten på allvar. Klarar du det inte är du i fel bransch.

16. Om du inte har en aning om vad patienten talar om: remittera.

17. Om du inte har en aning om vad patienten talar om och om du inte heller vet vem du ska remittera patienten till så var åtminstone vänlig och omtänksam. Du har att göra med en utmattad och svårt betungad människa som under inga omständigheter får behandlas som en smitare som har sig själv att skylla för sina svårigheter.

Råd till hjälpsökande

 
1. Var mycket noga när du väljer terapeut. Det handlar om ditt liv.

2. Innan du alls går till en terapeut ska du be att få en skriftlig redogörelse för terapeutens utbildning och ideologiska inriktning, gärna också rekommendationer. Om du inte får det ring nästa terapeut.

3. Den första timmen ska du förutsätta att du inte betalar för, särskilt om det handlar om en terapi som ska pågå i åratal. Den första timmen är en arbetsintervju och ingen annan får betalt för att gå på arbetsintervju. Tveka inte att inte gå tillbaka om det är något som stöter dig. Tänk på att du aldrig skulle ta dina barn till en dålig läkare två gånger, om du på något sätt kan undvika det.

4. Lyssna mycket noga på vad terapeuten säger första timmen. Om du har ett svårt trauma – misshandel, mobbning, incest, dödsfall i familjen eller därmed jämförbart – i din historia och terapeuten inte reagerar på något sätt, eller om han reagerar på ett inadekvat och sårande sätt när du berättar om det, gå inte tillbaka.

5. Lyssna överhuvudtaget noga på vad terapeuten säger. Om han säger att du är avundsjuk, missunnsam och omnipotent så vet du redan en hel del om honom.

6. Om terapeuten uppträder nonchalant, oartigt, elakt eller hånfullt – helt oavsett vad du själv har gjort – gå genast. En del terapeuter tror att nonchalans och neutralitet är samma sak.

7. Om terapeuten inleder med att diskutera dina dåliga egenskaper, som han tror att du är omedveten om, gå genast.

8. Om du märker att terapeuten inte vet vad han talar om och inte vidgår att han är okunnig gå därifrån och vänd dig inte om.

9. Om terapeuten tittar beklagande på dig och säger att han nog inte alls är säker på att han kan hjälpa dig, be då om en rekommendation till någon som är expert på just dina problem. Om terapeuten säger att han inte känner till någon sådan, gå.

10. Om terapeuten inte arbetar, dvs om han inte lyssnar, inte ställer relevanta frågor, inte månar sig om att hjälpa dig, gå.

11. Om terapeuten envisas med att tala om sig själv, gå.

12. Om terapeuten flyger på dig med tolkningar, åsikter, synpunkter och analyser innan du ens har hunnit öppna munnen, gå.

13. Om du undrar varför du blir så illa behandlad kasta en blick på psykiatrins historia, det är en historia om grov misshandel, om att skjuta myggor med kanon, om maktmissbruk, vansinniga teorier och dåliga terapeuter. Hjälp dig själv, om du inte hittar någon som hjälper dig. Låt dem inte krossa dig. Det är ditt liv det gäller, inte deras.

14. Om terapeuten fnittrar, skrattar och skämtar, gå.

15. Om terapeuten förklarar att han inte hör till någon speciell skola utan har sina egna ”system” och ”metoder”, vilka han dock vägrar att avslöja, gå.

16. Om terapeuten upprepade gånger tackar dig för allt han har fått lära sig av dig, skriv ut en räkning för privatundervisning.

17. Om terapeuten skryter med sin brutalitet, spring!

VIVECAS MANIFEST

En person som söker hjälp inom psykiatrin har rätt att
– bli tagen på allvar
– bli vänligt och omtänksamt bemött
– bli bemött av en kunnig person som vet något om de problem patienten har. I den händelse att sådan kunskap inte är för handen måste vårdpersonalen ha kunskaper om vart patienten ska vända sig. Detta förutsätter givetvis att det första som görs är en kartläggning av patientens livshistoria och de problem patienten anser sig ha. Det är oförsvarligt att patienten bara anmodas tala om det som faller honom in varefter han kritiseras för att han talar om fel saker. Det är lika oförsvarligt att patienten anmodas komma och prata lite varefter något slags mirakulös upplösning av problemen förväntas utan att terapeuten gör någonting annat än sitter där. Den strategin kan fungera på riktigt enkla fall, men om problematiken är ens lite komplicerad fungerar den inte och leder till onödigt lidande.
– få hjälp. Patienten behöver nämligen hjälp. Patienten har inte kraft att bära ytterligare bördor som kommer sig av att ingenting som patienten för fram som problem behandlas eftersom terapeuten är övertygad om att patientens problem är omedvetna.
– inte utsättas för onödigt lidande. Varje psykisk helandeprocess innebär lidande, ibland väldigt mycket och svårt lidande. Därför måste allt onödigt och destruktivt lidande undvikas. Patienten vet skillnaden mellan helande lidande och destruktivt lidande, men har stora problem med att värja sig mot det onödiga lidandet om det åstadkoms av en terapeut, som förväntas ha de rätta verktygen för sin verksamhet. Om patienten dessutom konsekvent misstros och förbigås med underförstådd hänvisning till att terapeuten vet bättre, blir situationen fort ohållbar.
– få en vårdplan och bli upplyst om hur den terapi som ska användas fungerar, alltså bli inkluderad i ett samarbetsprojekt i stället för att reduceras till forskningsobjekt och föremål för närgången granskning med påföljande kritik.
– få relevant information om vad som förväntas av honom. R.D. Laings regel: NO FUCKING OR FIGHTING! är utmärkt, men bör kompletteras. Ingen normal patient tror att det är tillåtet att knulla och slåss. Däremot kan en helt normal patient tro att det är tillåtet och till och med påbjudet att uttrycka känslor. Det är en svår chock att inse att terapeuten inte tål att man blir arg, höjer rösten, börjar gråta, tappar målföret eller överhuvudtaget uttrycker någon kraftig reaktion. Det har vilken patient som helst svårt att fatta. Så om terapeuten förväntar sig och kräver en artig, behärskad samtalsrelation så måste han säga det i god tid för att undvika onödigt lidande. Helst bör han genast remittera temperamentsfulla patienter till någon som kan handskas med sådana.
– bli respekterad och bekräftad som människa. En terapeutisk relation KAN inte sluta med att patienten känner sig kränkt och överkörd och förbigången och nonchalant och okunnigt behandlad. Det duger inte att hänvisa till att patienten ju är så sjuk att han missförstår allt. Så sjuk är ingen patient. Terapeuten har ett professionellt ansvar för patienten. Patienten har inte ett motsvarande ansvar gentemot terapeuten. Parterna är inte jämlika, vare sig juridiskt eller mänskligt. Terapeuten måste leta efter möjliga kommunikationskanaler vad som är händer. Patienten märker de ansträngningar som görs om de görs på ett seriöst sätt. De är kraftfulla läkande element. Terapeuten kan lita på att varje tillmötesgående, omtanke, vänlighet och gest av intresse noga noteras av patienten, som gömmer och bevarar dem i sitt hjärta.
– bli hjälpt med att formulera sina bekymmer. Särskilt när det gäller bekymmer som aldrig har formulerats och i värsta fall inte heller har fått formuleras, har patienten stora svårigheter att säga och sätta fingret på vad som nu egentligen har hänt eller är problemet. Det är förkastligt att terapeuten genast kommer med frågor och påstående och kommentarer. Processen är ytterst känslig, patienten går på ett gungfly och är skräckslagen. Terapeuten måste vara där som stöd, som ett tyst vittne, som tålmodigt väntar och vågar vänta, för det är inga myshistorier som kommer fram, det är inga små pluttiga missförstånd eller vanföreställningar, det är en rå verklighet som gemensamt måste uthärdas. För att kunna hjälpa på rätt sätt behöver terapeuten kunskap om t ex trauma om patientens problem grundar sig på ett trauma. Dumma frågor som avslöjar en avgrund av okunnighet är jämförbart med att ge patienten gift.
– träffa en terapeut som vet att hen inte får leka polis och utsätta patienten för tredje gradens förhör, oförskämdheter och ett nonchalant uppträdande som om patienten hade begått något särskilt motbjudande brott och inte förtjänade vanlig enkel artighet ens. Brottslingar får inte bemötas på det sättet, varför skulle man få utsätta hjälpsökande för sådant bemötande?

On resistance

One of the most cherished explanations for psychotherapy gone wrong is that the patient is ”treatment-resistant” i e opposes the therapeutic process. Originally Sigmund Freud was the one who first put forward this theory, which in fact frees the therapist from all responsibility. I have as yet not found one single therapist who has thought of how this feels for the patient or what consequenses it has for the patient.
I can tell you: The patient can never utter one single word of critiscism regarding the ”help” he has gotten – anybody smiles benevolently and understands that all is his own fault, he has been reluctant and resistent towards any ”help”. The man in the street knows that the fault is the patient´s there cannot be anything amiss in the therapist´s work.
I found an interesting man on the Internet the other day, a man who seemed to understand this dilemma. His name was Allan Abbass. One of the leading names in the ISTDP-movement (Intensive Short-Term Dynamic Therapy).
He spoke so adamantly about the therapist´s shortcomings, that I immediately decided to make a closer acquaintace.
I was immediately sorely disappointed.
I quote:
”About half of all psychotherapy clients have little to no response—or can even worsen—in treatment. Why? They unknowingly use treatment-defeating behaviors, or resistances, placing all manner of obstacles to prevent emotional closeness and a successful collaboration with the therapist. It is as if they cannot allow treatment to succeed. This can be frustrating and demoralizing for both the therapist and the client.”

The same old song. All is the patient´s fault. The terapist is the helpless victim of the vicious treatment-defeating patient. This is the eternal sacred explanation for all the therapist´s shortcomings. It is never the therapist´s fault.
But no, that is not what Abbass means. He has discovered how the therapist may defend himself.
I remember vividly how my short term terapists pointed their fingers at me and chanted: ”Don´t you see what YOU are doing?” No, I said perplexed. ”You WANT to exclude US!” No, I don´t. ”SIGH! She doesn´t understand what she is doing.”

But Abbass has an understanding word for me. He says:

After these patients had experienced years of childhood deprivation and abuse, the system often re-creates thwarted attachment efforts and adds to their burdens.

Note: The System. Not the patient this time. But this is the only time he says anything in the patient´s defence. After this brief moment of understanding he goes on to explain how the patient must be confronted with his ”treatment resistance”. Helping the patient with the original trauma seems never to be an option.

In my case – after 30 years of hard work to save my sanity, working like a maniac against several therapists in a row – I know that what happened was exactly that: my therapists repeated the reactions of a poisonous and thwarting system once more, adding to my burdens abundantly. And then they explained that I was treatment resistant.

At the time I used to say that their system was just as brutal and ignorant as if they had asked me to put my finger in a candle flame and keep it there. And then when I withdrew they would explain that I was treatment resistant.

I got no help, needless to say. Finally my situation was really dangerous, I wanted to go under the train every day for a very long period of time.
At this time of dire need I found Stettbacher/Jenson about whom I have been writing abundantly. Without their wonderful and precise self help method I would not be here.

It is true, Stettbacher/Jenson work the way Abbass describes: once you have seen and felt the emotions involved in your very real original problems you take a big stride forwards. You understand in depth the dilemma you were in when the original trauma happened. You are back in the reality of the child and you are convinced that you will die.

So to me there is really no reason to ”provoke” anything or question anything. In front of death anybody will flee for their lives.

So I wish you would stop talking about the patient resisting treatment and instead focus on advising the therapists to give the right sort of help. And the right sort of help is not confronting the patient with his resistance. Because the patient must resist as long as his situation is not understood. A therapist who lacks the knowledge required is in fact abusive.
Abuse must be resisted.

Om hur man hanterar ångest

Det finns en kategori patienter som har svårt att bli tagna på allvar. Det är de där som har ont någonstans, vanligtvis i huvudet eller i magen. Jo, de blir nog tagna på allvar såtillvida att undersökningar görs, prov tas och blanketter fylls i. Men om inga fel hittas är det stopp. Och ändå har de ont. Länge länge – och kanske fortfarande – betraktades de som psykiatriska fall.
Detta är ett exempel på den grymhet som ofta bestås människor som andra inte förstår sig på. En läkare har svårt att medge att hans kunskap är begränsad. Hittar han inte källan till patientens lidande tillämpande sina nuvarande kunskaper så måste det vara något fel på patienten. Att det kunde vara något fel på läkarens kunskaper tycks vara svårt att föreställa sig.
Vi har alla en tendens att skriva vår egen version av händelserna och i vår berättelse är det alltid vi själva som spelar hjältens roll. (Cf Will Storr: Selfie)
Inom psykiatrin är det etter värre, eftersom kunskap har så lite med psykiatri att göra. Det mesta är åsikter, filosofi, politik och spekulation. Den patient som inte går med på den ideologi som terapeuten representerar får det inte lätt. Skuldbeläggandet av patienten är regel snarare än undantag. Därvidlag har Freud lämnat avgörande bidrag till psykiatrin. Den som insisterar på att det dåliga rsultatet nog ändå måste ha med felaktigheter i vården att göra blir till slut avsnäst med ett irriterat: ”Jaja, vi kan inte hjälpa alla!” Nej, vi förstår det, men mer än 50% borde ni väl ändå kunna hjälpa? (Cf Helsinki Psychotherapy Study). Och vad ska vi ta oss till – vi som inte fick någon hjälp?
Om vi inte klarar det på något sätt måste vi bara försvinna. Självmord verkar ofta vara den enda utvägen ur ett kaos av smärta och oförmåga. Många har valt den vägen. Jag befann mig i många år frestande nära att välja det alternativet. Vad höll mig tillbaka? Mitt barn gjorde det. Mitt älskade barn skulle inte behöva leva med en död mamma. Jag är glad att jag klarade det. Men det gick inte utan väldiga ansträngningar.
Bland annat måste jag läsa hyllmeter med psykiatri för att på något sätt förstå vad mina terapeuter höll på med. Varför de trodde att deras tigande och deras bakvända interventioner skulle hjälpa mig. Varför de inte lyssnade på mina klagomål. Varför de inte remitterade mig när de märkte att de inte kunde hjälpa. Varför de verkade totalt oberörda av min nöd. Varför de uppträdde elakt mot mig. Varför de inte verkade veta någonting om trauma. Varför de uppfattade sgs alla mina reaktioner som sjuka. Varför de noga aktade sig för att säga att de förstod vad jag pratade om. Om jag direkt frågade: ”Förstår du mig?” så var svaret ”Nej!”
Jag blev faktiskt tokig av den behandlingen. Jag gav inte upp hoppet om att kunna göra mig förstådd, men jag började förklara allting så noga att en av mina vänner till slut frågade: ”Tror du inte att jag förstår med mindre?” Nej, efter många år i terapi hade jag förlorat förtröstan för att kunna göra mig förstådd.
För att jag idag skulle kunna skriva det jag här ovan har skrivit har jag varit tvungen att lägga ner åratal av hårt arbete på att förstå mig själv och hjälpa mig själv och befria mig från det trauma jag fick av att gå i terapi.
Det som hjälpte mig går stick i stäv med det mesta som psykiatrin står för.
En av de mest centrala frågorna handlar om ångest. Hur ska man bemästra den ångest som kommer sig av fysisk och/eller psykisk misshandel och trauman av olika slag?
”Ta ett piller och var tyst,” är den medicinska psykiatrins svar på den frågan. ”Din ångest beror på att din hjärna inte fungerar som den ska. Denna medicin återställer balansen,”
För mig har det alltid varit självklart att det där är en sanning med modifikation. Den tolkningen av verkligheten tror jag inte på. Men många år av studier har lärt mig att många människor tror att det förhåller sig just så. Man tar medicin mot ångest på samma sätt som man tar medicin mot huvudvärk. Och så är saken ur världen. Men så är det ju tyvärr inte. Jag har personligen åsett ett antal sorgliga människoöden som en direkt följd av tron på medicinernas förmåga att hela. Ångesten är visserligen borta, men livet är också borta. Så kan man inte leva.
Inom psykoterapin behandlas ångest på många olika sätt, men typiskt är att patienten ska lära sig att ångesten inte är fotad i realiteter i nuet. Och så lär man ut olika tekniker för att ”hantera” ångesten. Teknikerna går ut på att på olika sätt få ångesten att upplösas och försvinna. Man behandlar inte ångestens källa. Det kan hända att man pratar teoretiskt om de händelser i barndomen som eventuellt har bidragit till nuläget, men man vågar i allmänhet inte möta barnets verklighet.
Min erfarenhet är att det enda vettiga sättet att hantera ångest är att möta den, ta tag i den och hålla kvar den när den kommer, och följa den tills den avklingar. Men jag förstår att de flesta ryggar tillbaka inför metoden. Det gjorde jag också innan jag lärde mig hur befriande den var. Metoden finns beskriven i J Konrad Stettbachers bok Om lidandet skall ha en mening och i Jean Jensons bok Att återerövra sitt liv. Det som händer när man tillämpar metoden är att den för en tillbaka till ångestens källa, den ena efter den andra. Det är fruktansvärt skrämmande. Man tror att man ska dö eller bli tokig. Smärtan känns outhärdlig. Den ÄR outhärdlig. Det är den smärta som barnet inte kunde känna i den ursprungliga situationen, för barnet trodde att döden stod för dörren. Inför det hotet måste barnet stänga av sina känslor för att överleva. Barnet överlevde men såret blev kvar och det är det såret den vuxna patienten måste hela genom att gå tillbaka och uppleva den stumma smärtan en gång till. Metoden leder till insikt, förståelse och befrielse. Ångesten upplöses i intet. Känslan av befrielse är jublande. Sorgen över de många förlorade åren blir lättare att bära. För varje framgångsrikt genomlevd ångestattack blir livet roligare och lättare. Och hederligare. Varje session tar högst en timme, vanligtvis inte längre än en halv timme. Det handlar om en djupdykning i smärtan och så avklingar den och lämnar efter sig en oerhörd lättnad. Småningom behöver man inte dyka så djupt. Det räcker med att man får syn på smärtan så klarar man av att genast genomlysa den och lägga den åt sidan.
Livet blir naturligtvis inte lyckligt och problemfritt för det. Men det blir hederligt. Problemen blir riktiga och livet blir roligare.
Bättre än så kan jag inte beskriva det.

Om felet med den terapi jag fick

Att jag överhuvudtaget kom i terapi berodde på ett gigantiskt missförstånd.
Jag hade varit med om ett svårt trauma i barndomen, min äldre bror dog under mystiska omständigheter en natt i maj då jag var 11 år gammal. Familjen drabbades av en svår sorg, som mina föräldrar aldrig hämtade sig ifrån. Inte jag heller. Inte min äldsta bror, efter vad jag vet. De andra syskonen med varierande framgång. Vi höll varandra på fötter genom att tiga och uthärda. Men vi glömde inte.
Omvärlden reagerade med avståndstagande.
Mina tappra föräldrar orkade med ett nödrop sköta sina åligganden. Maten stod på bordet, pengar flöt in, huset städades och gäster välkomnades, precis som förut. Ingen alkoholism, inget våld, inget synligt förfall. En tunn hinna av sorg och förstämning och kort stubin vid motgångar gjorde hela skillnaden mot hur det var förut. År ut och år in.
När jag kom i terapi hade jag tigit i 18 år. Jag kom i terapi därför att terapeuterna ivrigt gjorde reklam för hur de skulle hjälpa människor som hade varit med om svåra upplevelser i barndomen. I artiklar och böcker förklarade de med en mun att det var mycket viktigt att tala och reda ut trauman av olika slag. Det var illa att tiga, det satte sig på hjärtat och på andra ställen i kroppen. Ja! Det där trodde jag på. Och jag hade definitivt något som jag borde få tala om. Något som tidvis var mycket betungande och energikrävande och besvärade mig mer och mer ju fler år jag stod på egna ben. Det var – naturligtivs sett i efterskott – på tröskeln till vuxenlivet som min olycka hann ifatt mig.
Nu kan jag inte redogöra för vilka böcker och artiklar jag stötte på, för med min nuvarande kunskap om terapi så förvånar det mig att jag hade kunnat läsa sådana böcker och artiklar. Med min nuvarande kunskap läser jag in helt andra och sannare budskap i terapeuternas texter. Där står inte alls att de ska hjälpa mig att tala om och reda ut mitt trauma, där står att de ska lära mig att fungera mera ändamålsenligt, ändra mina felaktiga tankemönster och lära mig sörja på rätt sätt, dvs få mig att inse att jag har gjort fel hittills, smitit ifrån mina svårigheter och skyllt på andra för att slippa ansvar.
Det tog mig jättemånga fullkomligt katastrofala och bortkastade år att förstå att det var det de höll på med. Fast egentligen gjorde de inte det heller på något tydligt sätt. De teg. De sa ingenting. De rullade tummarna. Och jag pratade. Och pratade. Och pratade. Om allt utom min bror. Jag klarade inte av att tala om honom utan hjälp och eftersom den ena terapeuten efter den andra hastigt hoppade över min bror genom att fråga till exempel hur min dag hade varit, så blev det glest om min bror. Varje gång måste jag ta sats och varje gång blev jag avbruten av en huvudlös kommentar och då kunde jag inte fortsätta.
Men jag samlade mod. Och jag tror att det var hos min femte terapeut som jag direkt krävde att få tala om mitt trauma. Hen sa rent ut att det inte var någonting att tala om. Var och varannan, t ex hen själv, hade sådana erfarenheter. Jag slutade förstås, men med ytterligare ett sår i själen.
Den sjunde terapeuten – äntligen! Tjugo år efter den första – sa hederligt och ärligt: ”Vet du, den där problematiken vet jag ingenting om!” Då först begrep jag att de andra inte heller hade vetat något. Den terapeuten gick jag kvar hos, hen var snäll och pålitlig och trodde inte att hens uppdrag var att genomskåda, avslöja och tillrättavisa mig. Parallellt med att jag gick hos hen arbetade jag med den självhjälpsmetod (Stettbacher/Jenson) som jag skrivit om tidigare och som till slut räddade mitt liv och gav mig hoppet och glädjen tillbaka.
Många påstår att samtalsterapi inte kan skada. Ingenting kan vara längre ifrån sanningen, Någonstans mellan den sjätte och den sjunde terapeuten var jag på väg under tåget varenda dag. Varje morgon måste jag besluta om jag skulle gå i tåget eller under det på väg till jobbet.
Och nu när jag klagar och skäller på mina terapeuter för att de aldrig ville höra ett enda ord om min bror så spärrar folk upp ögonen och säger: ”Men det är inte möjligt, det är väl det första en terapeut ska ta tag i?” Ja. Det trodde jag också, men mina terapeuter gjorde det inte. Vad det berodde på vet jag inte. Länge pinade jag mig med att tro att de tyckte illa om mig, precis som en del helt vanliga människor blir oförskämda när jag vågar tala om mina bekymmer. ”Bara för att någon i familjen dör betyder det inte att de andra får komma och förstöra stämningen på Vappenfesten,” som en helt opåkallat läxade upp mig med. Jag hade inte sagt ett ord om någon fest, men hen garderade sig, kanske?
Det behövdes inte. Jag lärde mig den läxan redan i barndomen.
Det där att patienten smiter och ljuger och försöker slippa tala om otrevliga saker är ett axiom inom psykiatrin.
Det stämde verkligen inte alls på mig.
För det första hade jag laddat upp ordentligt för att tala om mitt trauma i tron att terapeuten omedelbart skulle reagera och ta itu med saken. Jag hade kånkat på mitt trauma så länge och så ensam. En yrkesmänniska skulle säkert hjälpa mig att reda ut alla knutar, trodde jag.
För det andra hände någonting överraskande, som jag har skrivit om tidigare, men jag upprepar det här: I det ögonblick jag steg över tröskeln till terapirummet aktiverades mitt trauma, jag förvandlades till ett försvarslöst sörjande barn som knappt stod på sina skakiga ben. Att i det läget bli avvisad av en okunnig terapeut som döljer sin okunskap genom att tiga och ställa ”neutrala” frågor är prototypen för den skam som fortfarande förföljer mig, som fortfarande får min röst att gå upp i falsett när jag försöker förklara mig, som fortfarande får mig att gråta hejdlöst när jag tänker på mina oändliga år i terapi – att jag inte fattade… Min barndomssorg har jag bearbetat så långt det går, men minnet av mina terapeuter kan fortfarande få mig helt ur gängorna.
Idag talar man allmänt om psykisk ohälsa. Psykiska syndrom är sjukdomar. Man gör ingen skillnad mellan sjukdom och skada. En person som brutit benet har ingen sjukdom. Hen är skadad. Men inom psykiatrin kallar man också traumafallen sjuka. Och det är ju klart att man gör det om man utgår ifrån att patientens alla reaktioner är sjuka och ska förändras genom upplysning och tillrättavisning. Traumaforskningen befinner sig fortfarande i barnskorna. Men det är genom att läsa om trauma som jag har förstått att mina reaktioner ingalunda var sjuka utan tvärtom normala för situationen. Jag har lite svårt att förstå att den tanken aldrig tycks ha slagit mina terapeuter. Atle Dyregrov i Norge och Salli Saari i Finland har dock verkat i ett antal år redan. Idag står det i varenda artikel om svåra olyckor att de drabbade har erbjudits krishjälp. Tyvärr vet vi att också den hjälpen har behäftats av barnsjukdomar.
Allt detta har jag inhämtat genom år av intensiva studier. Jag skulle förmodligen kunna platsa för en doktorsgrad i psykologi, så omfattade har mina studier varit. Inte för annat men för att jag måste försöka rädda livet på mig.
Jag rodnar när någon frågar varför jag gick hos dessa odugliga terapeuter. Jag känner mig dum. Men vad skulle jag göra? Deras uppträdande gjorde att jag kände mig fruktansvärt sjuk och min situation förvärrades hela tiden, så det var inte alls svårt att övertyga mig om att jag behövde terapi. En av mina terapeuter hotade mig med en snar undergång ifall jag lämnade hen. När jag äntligen stod ute på gatan måste jag stå och hålla mig i en lyktstolpe en lång stund tills mina knän slutade darra. Så det är verkligen inte sådär bara att sluta hos en terapeut som inte faller en på läppen, som både yrkesfolk och lekmän nonchalant brukar säga att man ska göra.
Jag behövde hjälp. Vart går man om man behöver hjälp? Och vart går man sen om man inser att ingen hjälp finns att få?
En egendomlighet inom psykiatrin (som kanske numera är åtgärdad?) är att remiss är ett okänt begrepp. Ingen av mina terapeuter hade någon aning om vad jag talade om och det normala inom den somatiska medicinen är ju att man då remitterar patienten till någon som vet något om patientens bekymmer. Inom psykiatrin tävlar skolorna sinsemellan och de flesta känner inte till andra terapeuter utanför deras egen krets. De har alltså inte en lista på terapeuter med speciella kunskaper. Det kanske de har nuförtiden, men jag betvivlar det. De remitterar omöjliga patienter till sina vänner, men det är inte kompetens som då avgör utan andra egenskaper, har jag förstått. Min sista terapeut försökte en gång remittera mig till en person som jag precis hade sagt att var helt fel för mig. Det är den enda remiss som man har försökt ge mig.
Ett mycket vanligt försvar som professionella kommer med när jag kritiserar psykiatrin är att det är mycket bättre nu än det var på ”min tid”. Jag slutade hos min sista terapeut för tio år sedan. Så den där ”min tid” är inte långt borta.
Jag är tacksam mot väldigt många människor för att jag klarade av att överleva, också mot ett fåtal professionella. Kunniga terapeuter finns. Jag borde bara inte ha behövt leta så förtvivlat för att hitta dem. Jag skämtar inte när jag säger att det var farligt vissa tider. Så som jag blev behandlad får man inte behandla hjälpsökande.
Jag har skrivit en bok om mina erfarenheter. Jag har haft svårt att få något förlag att satsa på den, så om jag inte lyckas nu heller så ger jag ut den på eget förslag i höst.

Om hur synd det är om mig

https://areena.yle.fi/1-4392590

Resiliens är ett ord som kastas i ansiktet på den som söker hjälp. Jag hade överlevt i 18 år när jag sökte hjälp. Jag hade gått ut min skola, skrivit studenten, börjat studera, varit utbyteselev i USA och klarat mig utmärkt – ingenting dög åt min terapeut. Det att jag sökte hjälp var ett tydligt tecken på att jag var svag och saknade resiliens. Ingen hjälp kunde jag få, det enda jag fick var tigande, och försynta pikar om att jag nog borde förstå och att jag nog borde ha klarat.

Jag förstod det givetvis inte då, men med åren har jag förstått att det måste ha varit så de tänkte. Att jag borde ha klarat. Att jag borde ha kunnat. Att jag borde ha sökt hjälp hos mina kamrater. Att mina föräldrar borde ha hjälpt mig.

Inte en enda av mina terapeuter ville höra min historia. Jag skulle för allt i världen inte få vältra mig i självömkan. Jag skulle inte få tro att min lilla motgång var värd nånting i deras ögon.

Vad ville jag? Det är enkelt att svara på den frågan. Jag hade otroligt enkla behov. Jag ville att någon skulle bekräfta att det jag hade varit med om var svårt. Svårt för vem som helst.

Det låter underligt, men det är helt sant: inte en enda av mina terapeuter bekräftade att jag hade varit med om en svår olycka. Jag fick aldrig det jag behövde. Tvärtom. De teg, rullade tummarna, hummade och sa:  ”Hm!” Om jag insisterade blev de arga och påstod att var och varannan har varit med om liknande saker. ”Vi har alla våra motgångar i livet”,   sa de och såg tragiska ut.  Jag skämdes för att jag ville fråga: ”Jaha, när var det din bror hoppade ut genom fönstret?” Det är faktiskt inte särskilt vanligt att folk är med om det jag var med om. Jag känner ingen enda under mitt 70-åriga liv.  Jag känner ett litet antal som har varit med om liknande saker. Vi känner varmt för varandra. I vissa fall. I vissa andra fall är vi hund och katt. Upplevelsen är outhärdlig och det är det vi behöver få bekräftat när vi kommer i terapi. Någon som säger: ”Du är inte galen för att du reagerar så där. Så där reagerar den som råkar ut för ett svårt trauma.”

Sanningen är att mina terapeuter inte hade en aning om vad jag talade om. Och då började de tycka illa om mig.

Jag är stolt över att jag överlevde.

Kommentar till våldsdiskussionen

Utdrag ur boken Den omöjliga patienten.

Kapitel 14

FARBROR WINNICOTTS SNOPP

Berättelsen om kung Oidipus är kanske den mest kända av de antika myterna. Jag minns mycket livligt hur det var när vi läste om Oidipus i Antikens historia i skolan. Det hände i någon av de lägre klasserna, kanske tvåan eller trean i läroverket, vi var m a o 11-12 år gamla. Berättelsen upplevdes som fruktansvärd och tragisk och orättvis.

Inga goda gärningar kunde rädda Oidipus undan hans öde, som var förutbestämt och omöjligt att förändra. Hans lott blev att begå det värsta brott som tänkas kan och lida av följderna. I den grekiska mytologin finns inte ett spår av begreppet nåd – det infördes i världshistorien, så berättas det, i och med judendomen (Gamla testamentet).

Oidipusmyten finns i flera varianter, men kännetecknande för dem alla är att Oidipus inte visste att Laios och Iokaste var hans föräldrar.

Sensmoralen i sagan tycks vara att föräldrarna borde ha övervakat att Oidipus faktiskt dog när de lät föra upp honom i bergen till rov för vargarna. Eftersom de inte gjorde det så borde Oidipus ha kastat sig på sitt svärd när han fick veta vad som väntade. Ingen kan undgå sitt öde med mindre än att ta sitt liv. Alla kontrahenterna trodde att de på något sätt kunde undgå ödet och däri låg deras misstag.

När Oidipus lägrade sin mor hade varken hon eller han någon som helst aning om sanningen. Ändå mättes straffet ut i sin helhet och bägge underkastade sig det, var och en på sitt sätt. Ingenstans antyds det att incest var något som de i hemlighet önskade.

Detta faktum bekymrade också Freud. Men han hade upptäckt/uppfunnit det omedvetna och det visade sig mycket användbart.

Freud skriver: ”En rad uppslag utgick för min del från oidipuskomplexet vars generella förekomst jag småningom insåg. Om redan valet av ett så skrämmande stoff, ja, skapandet av det, måste te sig gåtfullt, och likaså den överväldigande verkan av dess poetiska gestaltning och ödestragedins väsen över huvud taget, så förklarades detta genom min insikt att en lagbundenhet i det själsliga skeendet här hade blivit fångad i sin fulla affektiva betydelse. Ödet och oraklet var bara materialisationer av den inre nödvändigheten. Att hjälten utan att veta det och mot sin avsikt syndade, blev förståeligt som det riktiga uttrycket för den omedvetna karaktären av hans brottsliga strävanden.” (Samlade skrifter III, s 554f).

Resonemanget förutsätter att vi utpekar barnet som brottsling. Barnet vill de facto mörda, det handlar inte om oskyldiga små försök att öva sig inför kommande vuxenhet, det handlar om verkliga mordimpulser. Ondskan och snikenheten har sitt säte i människans innersta karaktär och kommer till synes i barnets hat gentemot föräldern av samma kön – alltså i något som inte alls går att undvika. Föräldrar av samma kön kan inte avskaffas.

Samma tanke – dvs att mordlusten är inbyggd i människans psyke och fungerar utan provokation – fördes fram av psykoanalytikern Gustav Schulman i det finska TV-programmet A-talk hösten 2002. Unga mördare, sa han, befinner sig på 2-åringens nivå: de har inte fått lära sig att handskas med sina mordiska impulser.

I det ljuset blir oidipuskomplexets betydelse just så grandios som Freud påstår.

Det är nämligen så att psykoanalytikerna menar att ett syskons födelse eller upptäckten av att man har en rival i föräldern av samma kön är en förskräcklig provokation eftersom det omnipotenta barnet blir narcissistiskt kränkt av att inte vara ensam herre på täppan, tuppen på sophögen, mammas älskling. Och då är mord det första som rinner den lille envåldshärskaren i hågen. Helt oavsett hur de vuxna beter sig.

Det är att notera att denna föreställning om människans belägenhet baserar sig på den obevisade uppfattningen att livet handlar om makt, dominans och våld och att det inte kan handla om något annat om vi är riktigt ärliga. Här sker en sammanblandning av begreppen. De vuxna har ansvar och ska använda sitt ansvar till förmån för barnens mognad och uppväxande – processen är ingalunda utan konflikter – men att det skulle vara fråga om en strid på kniven om makten är en socialpolitisk, och i grunden religiös, slutsats som otaliga gånger har motbevisats, många psykiatrer vill bara inte höra på det örat.

Efter över 100 år av psykoanalysens negativa människobild och propagerande för människans inneboende destruktivitet, efter över 100 år av allt mera förråat filmvåld och efter över 50 år av hejdlöst och oförblommerat TV-våld har vi ett ytterst litet antal människor som lever ut dessa grymma fantasier i det verkliga livet och som samhällets institutioner står maktlösa inför. Men det är att notera att det stora flertalet människor även under dessa svåra förhållanden lever ett hyggligt och relativt rättskaffens och hederligt liv och dagligen anstränger sig att bli bättre människor, med större eller mindre framgång, ingalunda av någon rädsla för det eviga straffet utan av en riktigt enkel vanlig inre övertygelse.

Det är kanske sant att det varken är psykoanalysens eller filmvåldets fel att vårt samhälle ser ut som det gör, men det är också sant att varken psykiatrin eller filmvåldet har gjort situationen mera hoppfull.

Verkligt tveksam på vad som är hönan och vad som är ägget blir den som ger sig tid att studera den amerikanska översten Dave Grossmans bok Om dödandet (On Killing, 1996). Han berättar att amerikanska armén länge använde psykologiskt utformade enkla metoder för att träna soldaterna inför krigshandlingar och för att få dem att komma över sin naturliga ovilja att döda. De tvingades bl a att titta på hemska och blodiga filmer, filmer som steg för steg gjorde dem okänsliga för det lidande som beskrevs. Den sortens avsensibilitering är inte längre tillåten i USAs armé.

”Varför,” frågar Dave Grossman, ”är det då tillåtet att utsätta miljoner barn över hela nationen för samma avhumanisering? För det är det vi gör när vi tillåter att allt mera livfulla beskrivningar av lidande och våld visas som underhållning för våra barn. Det börjar oskyldigt med tecknade serier och fortsätter sedan under barnets uppväxt med oräkneliga tusental våldshandlingar som visas på TV och tävlingen om tittarsiffrorna höjer stadigt tröskeln för våld i TV.” (s 306ff. Grossman 1996).

Det är en oerhörd lättnad att en yrkesmilitär i amerikanska armén talar om vår ”naturliga ovilja” att döda. Han har tydligen aldrig läst Freud. Han har inte heller råkat ut för alla dessa intellektuella som tillvitar oss alla en hemlig njutning i dödandet. ”Varför älskar vi våldsfilmer?” ropar de. ”Varför älskar vi att läsa kvällstidningarnas reportage om blodiga brott? Det måste ju vara så att vi i hemlighet njuter av det.”

Nejdå, det måste det verkligen inte. Det finns ett annat alternativ. Vi dras till dessa berättelser därför att vi ständigt oroar oss för vår fysiska överlevnad. Vi närmar oss ämnet med bävan, vi vet att vårt liv är bräckligt. Många lever i ständig skräck. Också personer som inte har någon synlig anledning att göra det.

Konrad Stettbacher (1991) för fram en teori om varför dödandet överhuvudtaget är ett alternativ för människan. Han säger att våld och sex ligger mycket nära varandra i hjärnan, man blir kåt av att döda och dö. Då är det lätt att tänka sig att om sex är förbjudet – och det har det varit långt in i modern tid och är det fortfarande i många kulturer i världen – då återstår bara döden som en källa till upphetsning. Makthavare har intuitivt förstått situationen. Förbjud sex och du har villiga krigare till ditt förfogande.

Kanske har de oroat sig i onödan. Kanske är människan funtad så att hon kan få njutning av både och? Hösten 2010 ställde soldater inom den norska Isaf-styrkan till skandal genom att i offentligheten beskriva hur lustfyllt det är att döda. ”Det är bättre än sex!” jublade de i norsk press. Norges försvarsminister var chockerad. Försvaret vidtog åtgärder för att bättra på attityderna hos soldaterna. Kan det ha varit så att man aldrig förut har talat om känslor inom armén?

Att vi blir sexuellt upphetsade av att dö tycks ha en annan funktion. Så snillrikt som vår kropp och vår hjärna är utformade så ligger det nära till hands att den sexuella upphetsningen hjälper oss att våga språnget in i döden. Tröst och hjälp.

Också detta fenomen är mycket sparsamt belyst i de källor jag har att tillgå. Ändå måste det för länge sedan vara allmänt bekant inom läkarkåren.

”Soldaterna tog bilder, pekade på de dömda och skrattade. Zorn och en av soldaterna från Waffen-SS lade snaran runt halsen på de dömda. De stod tysta, försjunkna i sig själva. Zorn och de andra gick tillbaka till lastbilsflaket över plankan och Bauer startade bilen. ”Långsammare, långsammare,” ropade soldaterna som fotograferade. Lastbilen körde framåt, de båda männen försökte förgäves hålla sig upprätta men förlorade fotfästet. De dinglade fram och tillbaka i repen, Kiepers byxor hade åkt ner till fotknölarna, han var naken under skjortan och jag såg med fasa på hans resta kön; han ejakulerade fortfarande.” (s 96. Littell 2009/2006).

Alice Miller tar fram Freuds oidipusteori som ett klart exempel på hur offren/barnen görs skyldiga i vår kultur (s 154ff. Miller 1983). Hon pekar på det egendomliga faktum att Freud helt och hållet har hoppat över början av berättelsen om Oidipus – föräldrarna försökte ju ta livet av sitt barn på grund av en obskyr förutsägelse av oraklet i Delfi. Den amerikanska psykoanalytikern Dorothy Bloch kommer – uppenbarligen helt oberoende av Alice Miller – fram till samma slutsats (s 17. Bloch 1983/1978) och har skrivit en hel bok om barnens rädsla för sina föräldrar.

Freud kan inte se att för ett barn i de vuxnas obegripliga och skrämmande värld handlar det inte alls om att undgå straffet för förbjudna känslor, det handlar om att undgå straffet. I efterhand rationaliserar barnet: jag blir illa behandlad för att jag är ond, och så går barnet med på att tro att alla dess enkla behov är likamed oförsynta krav och mordiska lustar.

Vad värre är: det är inte sina destruktiva impulser som barnet lägger band på i fortsättningen, utan dessvärre de konstruktiva.

Jag vill hävda att hela idén om det ondskefulla barnet fullt av sniken egoism är en adultomorf fantasi. Likaså är idén om det ädla barnet en adultomorf fantasi. Barnet utvecklas och lär sig bättre och bättre att både få och ta. Människan är inte antingen ond eller god, hon är en möjlighet, för att tala den moderna filosofins språk. Och hon är framförallt en positiv möjlighet. Allt tyder på att livet in i det sista försvarar livet, inte döden. Strävan efter optimal växt är utvecklingens kärna. Därmed vill jag ha sagt att konstruktivitetens inflytande har visat sig oerhört slitstarkt. Det ska väldigt mycket till innan människobarnet förlorar fattningen och begår grova brott. Vad har hindrat oss alla? Inte vår förment blodtörstiga och hämndlystna själ i alla fall. Nej, det är faktiskt tvärtom. Det är tron, hoppet och kärleken, dvs livets konstruktiva krafter, som hindrar oss. De är mycket starkare än vi är vana att tänka. Men framförallt: vår längtan efter att få växa upp till vår bestämmelse. Det är när vi på ett avgörande sätt hindras från att uppnå vår optimala mänskliga bestämmelse som ett mordiskt hat uppstår, ett hat som kan vända sig utåt eller inåt eller bådadera. ”Att inte få utvecklas är detsamma som att vara tvungen att dö.” (Tähkä 1998).

Den betydelse Freud själv tillmätte oidipuskomplexet kan dock förstumma vilken kritiker som helst: ”Betydelsen av oidipuskomplexet började anta gigantiska proportioner, och man anade att samhällsordning, moral, rätt och religion uppstått tillsammans i mänsklighetens urtid som reaktionsbildning mot oidipuskomplexet,” skrev han 1922 (Samlade skrifter VII, s 256).

Hos Tähkä finner vi följande: ”Det kliniska arbetet med neurotiskt störda personer tycks stöda uppfattningen att barnet upphör att uppfatta sina föräldrar oidipalt genom att internalisera deras oidipala representationer som en introjektiv organisation, som innehåller motstridiga föreställningar om båda de oidipala föräldrarna. Dit hör fantasier och önskningar som ansluter sig till incest- och mordimpulser liksom även inre bilder av föräldrarna som opponerar sig mot dessa önskningar genom att hota barnet med kärleksförlust, straff och kastrering.

De inre bilderna av de sexuellt åtrådda och mordiskt hatade föräldrarna trängs bort tillsammans med bilderna av det själv som känner dessa känslor och ägnar sig åt dessa fantasier.” (s 168. Tähkä 1996/1993).

Vi får hoppas att Tähkä här talar i symboliska termer. Den förälder som på allvar, om än i skämtets form, hotar sitt barn med kastrering får väl nog anses alldeles tillräckligt patogen för att spärras in och inga ord behöver spillas på att förklara barnets eventuella bortträngning, panik eller andra psykiska problem.

Ytterligare ett citat från Freud belyser frågan:

”Bland de händelser som nästan alltid återkommer i neurotikernas barndomshistoria är några av särskild vikt och därför, enligt min åsikt, också värda att betonas framför de andra. Som typexempel räknar jag upp följande: observation av föräldrarnas könsumgänge, förförelse genom en vuxen person och kastrationshot. Det vore ett misstag att tro att dessa fenomen aldrig äger materiell realitet; en sådan kan tvärtom ofta med full säkerhet bevisas genom efterforskningar hos äldre anhöriga. /- – -/ Men det är i hög grad osannolikt att barn skulle råka ut för kastrationshot lika ofta som det förekommer i analyser av neurotiker. Det räcker för oss att förstå att barnet i sin fantasi konstruerar en sådan hotelse på grundval av antydningar, med hjälp av vetskapen att autoerotisk tillfredsställelse är förbjuden, och under påverkan av sin upptäckt av det kvinnliga genitalorganet. /- – -/ Men om patienten beskriver detta samlag med de utförligaste detaljer, som skulle vara svåra att iaktta, eller om det, vilket är mycket vanligt, skildras som ett umgänge bakifrån, more ferarum /som djur brukar göra/, så råder det väl inget tvivel om att denna fantasi stöder sig på iakttagelser av könsumgänge mellan djur (hundar) och uppkommer på grund av barnets otillfredsställda skådelystnad under pubertetsåren. /- – -/ Förförelsefantasin är av särskilt intresse, eftersom den bara alltför ofta inte är en fantasi utan en verklig erinring. Men lyckligtvis har den inte verklighetsunderlag så ofta som det till en början såg ut av analysresultaten att döma. Förförelse utförd av äldre eller jämnåriga barn är ännu vanligare än förförelse av vuxna; och om det hos de flickor som berättar om en sådan händelse i sin barndomsanamnes, tämligen regelbundet är fadern som uppträder som förförare, behöver man inte tvivla på  beskyllningens imaginära natur eller på det motiv som ligger bakom. /- – -/ Det förefaller mig alltså fullt möjligt att allt som idag i analysen berättas som fantasi, tex förförelse av barn, antändandet av sexuell upphetsning vid iakttagandet av föräldrarnas könsumgänge, kastrationshotet – eller rättare sagt kastrationen – en gång har varit verklighet i den mänskliga familjens urtid, och att det fantiserande barnet helt enkelt har fyllt ut luckorna i den individuella sanningen med förhistorisk sanning.” (Samlade skrifter I, s 342ff).

Citatet är från en föreläsning år 1917. Det vore mycket lätt att håna Freud för de uppenbara fördomar och dumheter som det innehåller. Det vore också mycket frestande att göra det eftersom den uppmärksamma läsaren av Freuds skrifter inte kan undgå att bli uppbragt över det hån han själv består inte bara sina patienter utan framförallt sina konkurrenter med.

Men vi skärper oss och frågar oss vad som är det väsentliga i detta citat.

Jo, det väsentliga är frågan om huruvida patientens upplevelse härstammar från sjuklig inbillning eller korrekt varseblivning. Här är Freud tvungen att medge: det som patienten talar om har vanligtvis verkligen hänt. Det kan hända att det inte har hänt i patientens liv men i mänskligt liv har det hänt utom – och här spetsar vi öronen – ifall det är pappa som är förföraren. Sådant inträffar nämligen inte, det är en fråga om önsketänkande.

Vi kan le vänligt och förlåta den stora mästaren hans mänskliga misstag, vilket otaliga psykoanalytiker också har gjort. Ja, varför inte? Jo, visst kan vi det, men jag måste understryka att det inte är fråga om något litet misstag utan att det har haft svåra följder för patienterna. Till och med jag, som bevisligen hade råkat ut för en förödande katastrof hade ibland svårt att tro att den faktiskt hade inträffat. Inför terapeuternas ovilja att beröra frågan kunde jag bli helt förvirrad: kanske min bror inte hade hoppat ut genom fönstret, kanske jag hade inbillat mig alltsammans. Det är inte svårt för mig att förstå att patienter som har varit med om incest till slut går med på att de har fantiserat ihop det hela. Den svenska författarinnan Kerstin Thorvall berättar i sin bok Det mest förbjudna att hon berättade om en incestsituation för sin analytiker. Analytikern blev inte alls imponerad, och då förstod hon att det var en fantasi (s 87. Thorvall 1976). Den som har läst det mesta av vad Kerstin Thorvall har skrivit förvånar sig. Det verkar inte alls osannolikt att situationen verkligen kunde ha inträffat. Och med tanke på att tre terapeuter inte kunde göra något alls för att hjälpa henne (den tragikomiska redogörelsen för hennes terapeutiska erfarenheter finns i ovannämnda bok, s 73ff) så måste man fråga sig om grundvalen för terapeuternas verksamhet möjligen är ett falsarium.

Vi måste i det här sammanhanget utan tvivel komma ihåg att precis på samma sätt som man kan få en patient att tro att någonting som har inträffat inte har gjort det, så kan man få en patient att tro att sådant som inte har inträffat har gjort det. Den amerikanska forskaren Jennifer Freyd har i boken Förräderiets trauma (Betrayal Trauma, 1996) utrett minnets funktioner i samband med pedofili och incest. Hon påbörjade sin forskning 1991 och två år senare grundade hennes föräldrar stiftelsen False Memory Syndrome Foundation, som ägnar mycket tid och forskning åt att försöka leda i bevis att de flesta vuxna som påstår att de har blivit utsatta för incest inbillar sig att de har blivit det. Det har lett till att de som försöker hitta nya vägar till hälsa och tillförsikt genom att göra upp med sina djupt traumatiserande erfarenheter av incest och pedofili blir bemötta med skepsis, beslagna med lögn eller bara inte trodda, vilket blir ett nytt trauma att tackla. Jennifer Freyd konstaterar att psykiatrins representanter tyvärr inte har visat sig vare sig insiktsfulla eller kunniga och allra minst hjälpsamma i denna fråga (s 171. Freyd 1996), dvs att False Memory Syndrome Foundation egentligen bara tar upp något som sedan länge har varit en av grundteserna inom psykiatrin. Freuds utveckling från att tro på patienterna till att inte tro på dem finns redogjord för i bl a Jeffrey Massons bok Sveket mot sanningen (1984/1984), en bok som ledde till att författaren avstängdes från alla Freudarkiv, och i Alice Millers böcker, bl a: Det självutplånande barnet (1980/1979), Du skall icke märka (1982/1980) och I begynnelsen var uppfostran (1983/1983). Deras teser går ut på att Freud gav efter för påtryckningar när han övergav sin förförelseteori. Den danska journalisten Eric Danielsen, däremot, anser att det från början inte alls handlade om att tro på patienterna, utan att Freud framtvingade dessa bekännelser om sexuella övergrepp och att det därför inte alls var svårt för honom att överge förförelseteorin (s 64. Danielsen 2005/2000).

Jennifers Freyds forskning ger vid handen att trots att sexuella övergrepp mot barn är mycket vanligt och att det sannolikt är betydligt vanligare än falska anklagelser mot föräldrar och andra vuxna, så existerar det verkligen felaktiga minnen av incest.

Dessa felaktiga minnen kommer sig av att terapeuten – medvetet eller omedvetet – inducerar dem hos patienten. Det har genom många test och försök kunnat påvisas att om terapeuten tror på bortträngda minnen av ett visst slag så får hen småningom patienten att berätta om sådana incidenter.

Det kanske mest berömda exemplet på sådan påverkan från terapeutens sida är fallet Thomas Quick på rättsmedicinska kliniken i Säter i Sverige. Den psykiatriska enheten handleddes av psykoanalytikern Margit Norell, som var helt övertygad om att bortträngda minnen kunde uppdagas i rätt utförd terapi. Thomas Quick var inte sen att utnyttja denna övertygelse för att få stanna på sjukhuset och få obegränsad tillgång till psykofarmaka. När dagen för hans utskrivning kom hotande nära antydde han för sin terapeut att han trodde att han hade begått ett mord. Terapeuten spetsade förstås öronen och började försiktigt nysta i vad Thomas Quick hade att berätta. Och den ena terapeuten efter den andra slukade hans påhitt, fast en del av dem verkligen var groteska och kunde ha verifierats med ett enkelt telefonsamtal till de anhöriga.

Det ändade i den största rättsskandal som Sverige någonsin hade upplevt. Thomas Quick blev dömd för 8 mord utan ett enda bevis, varpå han senare friades från allihop och försattes på fri fot, när det blev klart att han hade hittat på alltsammans.

Så det är ingenting anmärkningsvärt i Freuds vankelmod. Det anmärkningsvärda är att han, då han inte kan besluta sig för hur han ska göra, i alla fall besluter sig för att göra en tolkning till patientens nackdel.

Det finns hos Freud föga förståelse för barnets utsatta situation, för det trauma som måste uppstå hos ett barn som får höra att hans närmaste är färdiga att skära av honom penisen vid minsta oskyldiga provokation. Har han dessutom som spädbarn varit med om omskärelse har han inga svårigheter att sätta inre bilder till sin skräck. Samma barn accepterar som vuxen hela kristenhetens strafflära och en gudsbild som innefattar orimliga prövningar och en fantastisk sadistisk grymhet utan någon som helst annan grund än lydnadstest eller förment olydnad. Sadismen är någonting som ges vidare från de vuxna till barnen, på grund av de lidanden som de vuxna har fått stå ut med. Sadismen är ingenting som är inbyggt i människans psyke. Om barnet blir vänligt bemött och får nödvändig assistans blir det som vuxen troligen inte en sadistisk människa. Den slutsatsen drog Freud inte.

Det är begripligt att Freud inte drog den slutsatsen, eftersom den i sin renaste, optimistiska form också är tvivelaktig. Det finns i allmänhet enkla determinerade sammanhang – om någon slår dig gör det ont, om någon spottar dig i ansiktet blir du kränkt, om du blir misshandlad blir du skadad både psykiskt och fysiskt, om du blir respektfullt och vänligt behandlad växer du upp till en respektfull och vänlig människa – men de stämmer inte alltid.

Den finlandssvenska filmregissören Åke Lindman brukade berätta om en pojke som han kände i barndomen, en pojke som dagligen blev svårt misshandlad både psykiskt och fysiskt av sin far. ”Han blev mördare,” slutade Åke historien.

Men alla blir inte mördare. Med tanke på hur många barn som dagligen misshandlas är det anmärkningsvärt att så få slutar som mördare. Det talar om för oss att människan i sin grundkaraktär är konstruktiv och inte alls destruktiv som Freud vill påstå.

Den engelska biologen Richard Dawkins, som har ägnat sitt liv åt att studera darwinismen och människans utveckling, påstår i sin bok Illusionen om Gud (The God Delusion, 2006) att allt talar för att medlidandet och andra altruistiska känslor hos människan är genetiskt betingade precis som sexualdriften (s 245ff. Dawkins 2007/2006).

Om man a priori utgår ifrån att människan är en sadistisk mördare, eller ens att människan alltid i första hand tänker på sin egen fördel – vilket man ovedersägligen tror i den amerikanska kulturen – så har det värre följder än om man optimistiskt utgår ifrån att människan under gynnsamma omständigheter är god, altruistisk och förnuftig. Därom handlar tvisten.

Det stämmer till eftertanke när vi så ofta stöter på personer som konsekvent förnekar att en sund människa någonsin tänker på någon annan än sig själv och misstänkliggör tanken att människan är eller ens kan vara altruistisk. Frågan om människans innersta natur blir i det ljuset en politisk fråga.

De sociologiska undersökningsrön som vanligen brukar dras fram i diskussioner om människans natur är den amerikanska socialpsykologen Stanley Milgrams världsberömda studier på 1950- och 1960-talet vid Yale-universitetet i USA. Experimentet gick ut på att undersöka i vilken mån människor bara lyder order – dvs hur långt en människa är beredd att gå utan att protestera, ifall en auktoritetsperson säger att hon ska göra det.

Stanley Milgram bad 40 studenter vid Yale delta i ett experiment som föregavs studera smärtans betydelse vid inlärning.

Deltagarna tillsades att de skulle ge en elektrisk stöt åt försökspersonerna – som egentligen var skådespelare, vilket deltagarna givetvis inte visste – när de svarade fel. Skådespelarna var instruerade att stöna och ropa och skrika beroende på stötens styrka. I själva verket var stötanordningen en attrapp och skådespelarna fick inga stötar. Deltagarna såg inte sina offer, men de hörde dem. Tillsammans med varje deltagare satt en försöksledare, som hela tiden gav instruktioner om hårdare och hårdare stötar. Den starkaste stöten var dödlig, informerade man deltagarna. Jag vet inte hur man fick deltagarna att tro att en dödlig stöt kunde hjälpa till med att studera smärtans förhållande till inlärningen, men tydligen klarade man av det.

På förhand hade man hört sig för hos ett antal psykiatrer och lekmän om hur många de trodde skulle ge riktigt svåra och rentav dödliga stötar. Psykiatererna trodde, förvånande nog, att väldigt få skulle gå med på att göra det.

Resultatet chockerade en hel värld. Över sextio procent var färdiga att ge mycket svåra stötar, trots att försökspersonerna skrek av smärta. De lydde order. Många protesterade och svettades och led, men de stod inte ut med tanken att vara tvunga att sätta sig upp mot auktoriteten.

Nu ingrep en av Milgrams närmaste kolleger och protesterade mot att man hade använt studerande vid Yale. Det vet ju alla att studerande vid Yale är ena arroganta stroppar, använd vanligt folk.

Man använde vanligt folk. Resultatet var detsamma.

Experimentet upprepades flera gånger i flera olika delar av världen med samma eller värre resultat.

När man ändrade betingelserna så att försöksledaren gav sina instruktioner per telefon var det bara en tredjedel som lydde ända till farliga stötnivåer.

När man gick ännu ett steg och ändrade betingelserna så att var och en fick välja vilka stötar de ville utdela gav det överväldigande flertalet bara milda stötar, endast två av fyrtio gav frivilligt hårda stötar.

Stanley Milgram understryker i sina kommentarer att det handlade om lydnad, inte om någon exceptionellt sadistisk natur (Milgram 1974).

Icke desto mindre har hans experiment använts i tid och otid för att bevisa människans sadistiska natur. Man har glömt de där som ingick i gruppen 40 % – de där som vågade säga nej. Man har också valt att glömma det sista experimentet som baserade sig på frivilligt val och som uppvisade en påfallande mildhet.

Experimentet har senare upprepats, det har till och med gjorts åtminstone ett tv-program om det. De senare resultaten låter förstå att grymheten och bristen på empati har ökat i världen.

Freud hade inte tillgång till sådana experiment, men han hade tillgång till samma fördomar, samma misstänksamhet mot människans altruistiska strävanden och samma övertygelse om vår grundläggande ondska, som de som har använt Stanley Milgram för dessa syften.

Vi kan förstå Freuds slutsatser som seriösa försök att förklara världens patologiska tillstånd och överhuvudtaget förekomsten av ondska i världen. Ondskan måste ju finnas någonstans, annars levde vi i ett paradis.

Sigmund Freud, Melanie Klein mfl vet var ondskan har sin upprinnelse: i spädbarnets polymorft perversa själ.

Joyce McDougall tvekar inte att kalla ett litet barn för ”den lilla mörderskan” (s 29. McDougall 1988/1982). De flesta författare säger det inte så rent ut. Men tankegången är ensartad. Det är iögonenfallande att många psykiatrer i Freuds efterföljd gör sitt yttersta för att blottlägga patientens destruktivitet, avund och omnipotensfantasier och hoppar över den möjligheten att patienten verkligen har utsatts för kränkningar och våld. Patienterna, precis som barnen, får på så sätt klä skott för våldet i världen.

Jag minns en fridsam och trevlig och på allt sätt vänlig och omtänksam småbarnsmamma som på tal om Idi Amins bloddrypande brott mot sitt eget folk log sorgset och sa: ”Ja, där ser man, sådana är vi om vi får makt!” Jag stirrade på henne med oförställd förvåning och frågade: ”Är du sådan?” Hon blev osäker och skrattade och sa: ”Nja, men man vet aldrig.” ”Jodå, visst vet man,” sa jag. ”Jag vet att du aldrig skulle göra sådana saker.” Och jag hade troligen rätt. Vi utgick ifrån olika människosyn. Hon gick utan att närmare tänka på saken med på att bära den kollektiva skuld som genom historien har lagts på oss för att rättfärdiga tyranners våldsdåd, föräldrars missgrepp och orättvisor utan rim och reson. Vem har inte hört översittaren håna: ”Du är inte ett skvatt bättre själv! Skenhelig, det är vad du är!”

När det än idag tutas i oss att vem som helst av oss vore i stånd till att gasa ihjäl judar i en gaskammare handlar det om ett kollektivt skuldbeläggande och ett förnekande av att människan kan vara rättrådig och klok. Jag har ständigt svårt att vinna gehör för min åsikt att jag inte är kapabel att gasa ihjäl judar eller någon överhuvudtaget. Jag blir beskylld för att göra mig till helgon. Jag vet massor av människor som aldrig i livet skulle gasa ihjäl någon i en gaskammare och de är inga helgon de heller.

Det är mycket troligt att ”de största känslorna finns hos de minsta människorna” (Mikael Huldén), och att just fyraårsåldern är den tid i livet då de stora passionerna gör sitt inträde och barnet gråter, skrattar och njuter (även sexuellt, utan att förstå vad det är) intensivt. Besvikelserna och lyckan är bägge monumentala och Gud bevare den förälder som skrattar åt sitt barn eller gör det besviket utan att trösta och förstå. Gud bevare föräldern inte därför att barnet vill mörda honom/henne, utan därför att föräldern med sin nonchalans djupt har sårat och skadat sitt barn.

De trauman som härrör från den oidipala åldern är utan tvivel just sviken kärlek, sårad självkänsla och därmed sammanhängande värdelöshetskänslor, men de härrör med större sannolikhet från upplevelser av verkliga händelser, från vuxnas sätt att behandla barnet, och från det omgivande samhällets kärlekslöshet än från barnets inre konflikter, eller tydligare: barnets konflikter uppstår pga omvärldens hotfullhet och obegriplighet.

Dessutom: om det verkligen är så som freudianerna säger så borde det finnas belägg för genomförda mordförsök eller rent av mord, och det borde finnas rikligt med belägg. Jag skulle gärna vilja se statistik över fyraåringars mord och mordförsök på föräldern av samma kön.

Det faktum att det antagligen finns en förfärande statistik över föräldrar som har mördat sina 3-5-åriga barn kan inte anföras som bevis för oidipuskomplexets      mordiska innehåll. Föräldrarna har knappast mördat i självförsvar.

Senare uttolkningar av Freud ger vid handen att Freud egentligen menade att barnet inte på riktigt vill mörda någon utan att det handlar om barnsliga önskningar som barnet grips av samvetskval för och därför måste tränga bort. Jag har svårt att uttala mig om vad Freud egentligen menade, men jag kan uttala mig om de förödande konsekvenserna som hans tankegångar har haft.

Alice Miller citerar ett tragikomiskt fall där en pappa brukade hjälpa barnen att smeka varandra sexuellt i den vällovliga avsikten att framhjälpa en sund sexualitet (s 159. Miller 1983).

Den som närmare vill bekanta sig med den psykiatriska litteraturens groteskerier i denna fråga kan på vilket allmänt bibliotek som helst låna Donald W Winnicotts bok Pyret.

Jag citerar:

”Jag (Winnicott): Du börjar bli lite rädd att tänka på att du ska få ha pappa alldeles för dig själv i tåget, särskilt när du tänker på vad du vill göra med honom, eftersom du vill göra samma sak med pappa som du gjorde med hunden, när du tog stoppningen ur den. När du tycker om mig får det dig att vilja äta upp min snopp.”

Detta är ett citat från den tolfte konsultationen med Pyret (Gabrielle) som då var en flicka på fyra år. Winnicott var 69 år gammal.

Lite senare breder han på på följande sätt:

”Jag: Om du var man kunde du stoppa din snopp i hålet som finns under kjolen.

Gabrielle: Vet du att jag ska få äppeljuice på tåget? Pappa sa att vi måste spara lite till Susan.”

I marginalen kommenterar Winnicott att Gabrielles svar tyder på ångest och defensiv regression till idéer. Och citerar vidare:

”Jag: Du känner dig lite rädd när du har mig alldeles för dig själv. När du är ensam med mig eller pappa låter du snoppen åka in och göra barn, för då behöver du inte förstöra den och ta ut stoppningen, och då känns det inte så hemskt, men du vet att Susan blir avundsjuk för att det känns så gott.”(s 116ff. Winnicott 1991/1975).

Det som Winnicott här talar om för Gabrielle är att hon är och har all anledning att vara rädd för sina destruktiva impulser vilka hon försöker motverka genom sexuella fantasier, så som vuxna människor använder kärleken som motvikt mot destruktiviteten.

För läsaren blir det mycket oklart vad Gabrielle egentligen hade för ovanliga och svåra problem som drev hennes föräldrar att söka hjälp. Hon tycks ha varit ledsen och ”deprimerad”. Något mera får vi inte veta. Men till vår förskräckelse får vi höra att hon efter analysen har lärt sig att förstå att hon har fel och brister och hon har också lärt sig att ta sina egna tillkortakommanden med humor. Ett femårigt barn. Hon är också glad och energisk och besvärar inte sina föräldrar med ledsenhet, depression eller problem.

Gabrielle torde vid det här laget vara kring 40 år gammal. Man får förmoda att hon har överlevt och att hon inte har fått allvarliga skador av konversationen. Sällan blir man ju skadad av vänlig konversation hur många konstigheter den än innehåller.

Det som är lätt konsternerande är att fru Winnicott och Gabrielles föräldrar oupphörligen enligt citaten i boken prisar den åldrande analytikern och kallar honom genialisk och på allt sätt underbar. Föräldrarna var hela tiden informerade om vad som försiggick under sessionerna (de fick sig tillsänt utskrifter av doktorns anteckningar) och de protesterade inte på något sätt om man nu inte ska tolka moderns brev efter just tolfte sessionen som försök till protest. Hon skriver att Gabrielle säger att hon får hemska mardrömmar efter att hon har varit hos farbror Winnicott och att hon oroar sig för farbror Winnicotts snopp. Mamman skyndar sig att linda in sin kritik i översvallande tacksägelser, och bedyrar att hon påpekade för flickan att mardrömmarna kanske kunde lära henne något (om hennes egen destruktivitet).

En annan omständighet som Winnicott till läsarens förvåning helt förbigår är att Gabrielle kom till den tolfte sessionen försenad pga att tåget hon och hennes pappa åkte i hade börjat brinna. Hon leker med leksakståg under hela början av sessionen och talar om något svart, men Winnicott envisas med att tala om hennes egna destruktiva impulser och om sex och noterar varje gång Gabrielle vidrör honom.

Donald Winnicott citeras flitigt och beundras allmänt i den litteratur jag har läst, också av Alice Miller, och jag är själv snar att framhålla hans många förtjänster, bl a hans vänliga teori om föräldraskapet. Det räcker, säger Winnicott, att föräldrarna är ”good enough” (tillräckligt bra) – ett uttalande som har hjälpt och tröstat alla dem som har blivit uppfostrade till att tro att inte ens det perfekta är gott nog. Det var alltså med en viss förväntan jag gav mig på att läsa denna bok av ”den världsberömda analytikern” (enligt bakpärmen), första gången utgiven på svenska 1991 av bokförlaget Natur och Kultur. Man frågar sig vad som fick förlaget att ge ut den sexton år efter engelska originalets publicering. Själva analysen försiggick i mitten av 1960-talet, från Gabrielles tredje till sjätte år. Som kulturhistoriskt dokument är den givetvis intressant, men som introduktion till Winnicott, som enligt bakpärmen har ”haft ett epokgörande inflytande på modern psykoanalys och barnpsykoterapi”, är det tveksamt vad den har för verkan, såvida avsikten inte är att utpeka honom som en fjant, eller rentav snuskhummer.

I den på sin tid mycket berömda boken Summerhill eller Fria barn – lyckliga människor, som den upplaga heter som jag har, berättar A S Neill hur han hjälpte ett olyckligt barn genom att förklara för det hur barn blir till. Summerhill är en engelsk internatskola som tillämpar radikala metoder, bl a full frihet för barnen att välja om de vill delta i undervisningen eller inte. A S Neill var skolans grundare och föreståndare. Skolan finns fortfarande och leds numera av Neills dotter Zoe.

Lilla Billie, sju år gammal, lämnades på Summerhill av sina föräldrar, som påstod att han var en tjuv.

På Summerhill har han inte hunnit vara längre än en vecka då han stjäl en klocka, som han dessutom slår sönder. När han blir tillfrågad om saken ljuger han.

A S Neill ”förstår” genast vad som är pojkens problem.

– Vet du varifrån små barn kommer? frågar han.

Jodå, Billie vet mycket väl att de kommer från himlen.

När A S Neill berättar sanningen för honom svarar Billie genom att medge att han har stulit klockan.

Han har nämligen inget behov av klockan längre, nu när han vet sanningen, förklarar A S Neill. När han stal klockan försökte han stjäla sanningen (s 208f. Neill 1972/1961).

Vid läsningen av den intressanta och överlag sympatiska och kloka boken passerar historien om Billie som åtminstone plausibel. Det kan framstå som hårklyveri att protestera mot tolkningen genom att framhålla att Billie svarade på uppriktighet genom att själv vara uppriktig. Han hade plötsligt fått ett rättesnöre: man kan vara uppriktig och god, det är helt i sin ordning.

Att hans föräldrar hade ljugit för honom om var barnen kommer ifrån var säkert sant, men de kan ha ljugit om andra saker också. De kan ha underlåtit att stöda honom i hans sociala och vänliga strävanden överhuvudtaget, de kan ha undanhållit honom sin kärlek och sin respekt. Han svarade genom att stjäla, inte bara sanningen utan också kärlek och respekt. Eller: han kanske stal av samma skäl som andra sjuåringar stjäl: för att han inte visste att man inte får stjäla. Det faktum att hans föräldrar lämnade honom på Summerhill och kallade honom tjuv – ett sjuårigt barn – visar på en rätt grundmurad oförståelse och grymhet.

Att han hade slagit sönder klockan kan ha varit tecken på något helt annat än att han symboliskt ville veta vad som finns inuti en kvinna. När allt kommer omkring visste ju Billie mycket väl att barnen kommer från himlen – varför skulle han betvivla det? Det allra mest sannolika är att Billie slog sönder klockan för att få den att sluta ticka. Han förvarade den i en kappsäck och jag kan livligt föreställa mig att klockans tickande lät som ett dundrande i den lille pojkens öron. Det är också möjligt att han ville ta reda på vad det var som tickade.

Vad jag vill säga med Billies exempel är att så starkt är Freuds inflytande på alla plan inom det psykologiska tänkandet att även innovativa och självständiga tänkare som A S Neill låter sig dras in i dess trollkrets.

A S Neill berättar att Billies ansikte förlorade sitt oroliga uttryck och han ”blev lyckligare”. Säkert. Det är orsaken vi är oeniga om.

Vad gör det då om den rätta orsaken blir förbigången? Huvudsaken är väl att det fungerar, som pragmatikerna brukar säga.

Problemet är att om den riktiga orsaken inte blir uppdagad så blir barnet manipulerat, det blir inte hjälpt.

Vad gör det då?

Egentligen ingenting annat än att manipulation är förödmjukande och därför försvårar strävan efter det ultimata målet, autonomi. Autonomi bygger på att barnet har ett stöd inom sig självt.

För att riktig hjälp ska komma till stånd måste någon höra på barnets historia, bekräfta barnets upplevelse och hjälpa barnet att komma till rätta med den.

Berättelsen om Billie handlar om välmenande manipulation. A S Neill gör en freudiansk gissning och Billie svarar ”rätt” på gissningen. A S Neill tror att saken har något med sexuella frågor att göra, då det kanske handlar om vanlig enkel medmänsklig hygglighet som finner en omedelbar genklang hos lilla sjuåriga Billie.

Barnet tillfrågades inte om sina bekymmer. Om det hade skett skulle barnet kanske ha sagt:

– Jo, det är nog intressant att veta varifrån barnen kommer, men snälla, hjälp mig, tala om för mig hur jag ska få mamma och pappa att bry sig om mig. Och trösta mig om du kan för mitt hjärta håller på att brista av förtvivlan – inte för att jag inte vet varifrån barnen kommer, utan för att de vuxna i min omgivning är så oförstående. De grälar och skäller och kallar mig för tjuv och allt möjligt annat fult och jag vet varken ut eller in. Hjälp mig om du kan med att komma till rätta med mina svåra upplevelser för jag skulle så gärna vara glad och energisk.

Det må vara mig förlåtet om jag inte kan hjälpa att jag vid läsningen av olika fallstudier väldigt ofta tänker på den här lilla pojken och sänder patienterna medlidsamma tankar.

Där ska de sitta och höra på den ena idiotiska tolkningen efter den andra medan deras själ törstar efter sanning och hugsvalelse, mänsklig förståelse och gemenskap.

Har de tur får de gemenskapen utan tolkningarna, som Billie, men förr eller senare får de tolkningarna också – som Billie om han senare läser boken.

Lika kontroversiell som de ovanstående berättelserna är Veikko Tähkäs mordimpulshistoria om den 15-åriga schizofrena flickan, som var hans patient på ett mentalsjukhus. Flickan möter honom en dag när han kommer till avdelningen med att förklara att hela golvet är täckt av flugor och både hon och han måste akta sig för att trampa på flugorna ”för de måste få leva”. Tähkä tolkar ”vänligt och lugnt” situationen så att flugorna representerar Tähkäs barn, som flickan vill skydda mot sin egen mordlust. Orsaken till att flickan vill mörda barnen är att Tähkä varje dag går hem till sina barn i stället för att stanna hos patienten. Flickan lugnar sig genast när hon får höra tolkningen och slutar med sina försök att skydda flugor. Men hon blir inte friskare (s 376ff. Tähkä 1996/1993).

Tähkäs raljerande sätt att tala om de flugor hon skyddar talar om för oss att han helt enkelt vägrar att leva sig in i den oerhörda ensamhet en 15-åring på ett mentalsjukhus måste stå ut med. Han frågar sig inte vems liv som i den förhandenvarande situationen de facto är i fara, vem som de facto behöver hjälp och skydd och inte får trampas på. Han skriver att han vet att flickan är det minst omtyckta barnet i en stor familj. Hon har tidigt förlorat sin far och hennes mor gav henne som fosterbarn till en annan familj när hon var sex år gammal. Av detta tillsammantaget med det faktum att Tähkä går hem till sina barn varje dag och lämnar flickan ensam på sjukhuset drar Tähkä den slutsatsen att hennes mordlust måste vara stor, och att den dessutom riktar sig mot hans egna barn, vilket han meddelar flickan.

Jag menar att det är rätt så allvarligt. Juridiskt sett skulle det kunna leda till rättsliga följder. Ärekränkning. Falska anklagelser. Missfirmelse. Förtal. Det håller psykiatrerna på med, också välrenommerade och kloka män. Och vi läsare och vanligt folk har gått på det. Ingen har lyft ett finger för att försvara patienterna. För vi tror att vi alla innerst inne är sådana: mördare.

Jag hävdar att det är mycket mera sannolikt att flugorna är flickan själv för vars liv och överlevnad hon nu förgäves vädjar. Flugorna – de är ju värdelösa – precis lika värdelösa som hon själv, men de borde också få leva… eller? Konfronterad med Tähkäs tolkning som förser henne med en mordlust som hon kanske inte överhuvudtaget känner igen, eller som hon tolkar så att blotta det faktum att hon själv lever är likamed mordhot mot andra, en tolkning som är väl fotad i hennes livshistoria, ger hon helt enkelt upp sitt försök att kommunicera, det blir med ens både skamligt och dumt, hon försöker överleva medan hon sitter på sängkanten i ett tillstånd av liknöjd förlamning, som Tähkä tolkar som nöjdhet.

Här kan man invända att jag inte har de insikter som Tähkä har om det aktuella fallet. Det är sant. Men det är inte det aktuella fallet jag uttalar mig om, jag uttalar mig om en tolkning, och den har Tähkä rätt noggrant presenterat i sin bok. Även om flickan skulle ha sagt att hon önskar Tähkäs barn dit pepparn växer – vilket inte framgår att hon skulle ha sagt – är det enligt mitt sätt att se på människorna ett grovt fel att i så fall påstå att hon i själ och hjärta är en mördare. Det blir så mycket mera fatalt som det är möjligt att hon kan ha slagits av tanken att hon önskar att Tähkäs barn inte fanns så att han kunde stanna hos henne. Men det är verkligen inte samma sak som mordlust. Skuldkänslor får hon först i det ögonblick psykiatern påstår att hon verkligen vill mörda.

Det handlar om människosyn. Jag kan inte leda i bevis att jag har rätt.

Tähkä beklagar i sin kommentar till fallet att han utsatte flickan för tolkningen för tidigt. Han borde ha väntat med tolkningen tills hon kunde ta emot den. Orsaken till att flickan inte blev friskare var att tolkningen kom för tidigt, inte att den var felaktig.

Jag kan inte förmås att tro att flickan i sin utsatthet hade den minsta tilltro till att Tähkä skulle bry sig mera om henne om hans egna barn inte fanns. En 15-åring förstår att en läkare sköter ett jobb. Han går hem när jobbet är slut för dagen helt oavsett om några barn väntar på honom hemma. Att hon eller någon annan borde eller skulle kunna få Tähkäs barn att försvinna föll henne troligtvis inte ens in.

Oavsett om det är min eller Tähkäs tolkning som är den korrekta så ligger fokus i Tähkäs tolkning fel. Flickans problem är inte att hon eventuellt önskar döden på Tähkäs barn, hennes problem är att hon befinner sig en situation där sådana skrämmande tankar kanske tycks vara enda utvägen. Hon ska inte serveras dessa tankar, hon ska få hjälp i sin skriande nöd, hon ska inte påföras en skuld som inte är hennes.

I motsats till Tähkä påstår jag att det är friska och starka och synnerligen levnadsglada personer som kan kosta på sig att önska livet ur någon. Och därifrån är det ännu mycket långt till mordlust och därefter mycket långt till mord.

Men det finns ju folk som begår mord, kan man invända. Jovisst, antalet mord i Finland är kring hundra per år, antalet självmord tio gånger fler, c tusen. I ett land där det årligen begås över 700 000 brott varav c 200 000 är trafikförseelser är det ett försvinnande litet antal personer som begår mord. I det ljuset är det häpnadsväckande att psykiatrin envisas med att kalla oss alla för mördare. Samtidigt har vi belägg för att människor som faktiskt har begått mord har sökt hjälp hos psykiatrin innan och sagt i klartext vad de ämnar göra och inte blivit trodda. Det går inte ihop. Hur vill psykiatrin ha det?

Det är min åsikt att Veikko Tähkä på väsentliga punkter har utvecklat psykoanalysen i en human och generativ riktning och således nått längre än psykoanalytiker i gemen och jag är beredd att skriva under på en stor del av hans teorier. Men på den här punkten ser jag honom som lika blind som de som gladeligen skuldbelägger offret.

Det värsta är att det är så bestickande, precis som Freud är bestickande i sin förmenta vetenskaplighet. Psykiatrer är i allmänhet inte så råa och ohyfsade att de säger som en som jag läste om i en amerikansk hatbok om psykoanalysen:

– Erkänn att du vill knulla din morsa i arslet!

Vad ifrågavarande patient hade för problem minns jag inte, men önskan att knulla morsan i arslet hörde inte till dem.

Följande är ett citat ur Jagets teatrar av Joyce McDougall:

”Med tanke på hans många oralerotiska och oralsadistiska fantasier om kvinnor uppmuntrar jag honom att se var han är i förhållande till sin far.

P: Det är för hemskt – jag ser mig själv suga blod från min pappas penis; den har ett mycket levande ollon, den ser levande ut. Jag står inte ut med det (han håller för sina ögon med händerna); bilden gör mig yr och jag måste sänka blicken. Det strålar ut sperma – jag kan inte hejda dessa bilder. Vad är det som händer med mig?” (s 208. McDougall 1988).

Joyce McDougalls patienter går på så där för jämnan. Denna patient P hade en pappa som var som en vampyr. Skickligt och nästan utan att det märks lotsar terapeuten bort patienten från de farliga vattnen – där relationen till pappan hade kommit i fokus – och uppmuntrar patienten att suga blod ur faderns penis i stället. Det skulle krävas en hel doktorsavhandling för att blottlägga implikationerna i Joyce McDougalls tankebygge, någon borde ta sig för att skriva en sådan.

I den svenska barnläkaren Lars H Gustafssons bok Barnapappa finns ett insiktsfullt kapitel om Oidipus/Elektrakomplexet. Barnets förälskelse i föräldern av motsatt kön är ett faktum och har förälskelsens alla kännetecken, bara inte de sexuella. Förförelseförsöket finns där, tydligt och klart, men gud nåde den förälder som svarar på övningsförförelsen med vuxen sexualitet. Det förekommer, Gustafsson berättar om sådana fall. ”Jag blev faktiskt förförd!” berättar den vuxna mannen (s 53ff. Gustafsson 1991). Han blev alltså förförd av ett fyraårigt barn. Och barnet fick skador för livet för att den vuxna inte såg det uppenbara: att han hade med ett barn att göra.

Barnets förförelseförsök är kanske sexuellt betingade – barnet har ju inom sig början till alla mänskliga egenskaper – men deras kärna handlar om accepterande, omhuldande, existensberättigande, längtan efter kärlek och uppmuntran. Att se förförelseförsöken som kompatibla med vuxnas sexualitet är patogent, precis lika patogent som att bryskt avvisa dem.

En av stötestenarna i den freudianska psykoanalysen är att den förbigår det faktum att barnet kan ha anledning att reagera på ett ”sjukt” sätt, dvs att barnet verkligen har blivit skadat. Freud uppnår den effekten genom att skapa en teori som förklarar den patogena påverkan som normal. Bäst ser vi hur det går till om vi tar oidipuskrisen som exempel. Eftersom barnet enligt Freud verkligen vill gifta sig med föräldern av motsatt kön och döda den av samma kön är det självklart att barnets perversa strävanden måste stäckas.

Om man däremot förstår att barnet behöver bekräftelse på att det är värt att älskas och att bägge föräldrarna besvarar dess häftiga känslor av kärlek, på ett åldersadekvat sätt, dvs genom värme och ömhet, ja, då kan barnet vinna den oidipala kampen. Pappa och mamma hör visserligen ihop sinsemellan, men de hör också ihop med barnet och gör det sålunda möjligt för barnet att vidga sina revir och söka sig andra och nya källor till tillfredsställelse, vända sig ut till jämnåriga och andra vuxna. Barnet ska inte behöva komma över någon förödmjukelse pga av ”obesvarad” kärlek till föräldern av motsatt kön, tvärtom: barnet ska få veta att dess kärlek är besvarad (inte genom sexuella handlingar för sådan kärlek är det inte fråga om från barnets sida) och då kan barnet gå vidare i livet och utvecklingen, luttrat och stärkt.

M a o  är det en katastrof när en förälder och i förlängningen en psykiater sviker och hånar den spirande förälskelsen i övertygelsen om att barnet/patienten har ovärdiga motiv.