Fyra typer av terapeuter enligt Tudor-Sandahl

Hittade en bok med den intressant titeln Det omöjliga yrket av Patricia Tudor-Sandahl. Den kom på 90-talet och fanns nu som e-bok på Adlibris. Billig, 5,80 e. Handlar om terapeutyrket. Boken är tillägnad Margit Norell, den psykoanalytiker som ledde arbetet på rättspsykiatriska kliniken i Säter då Thomas Quick-affären utvecklade sig till landets största rättsskandal. Margit Norell dog 2005 och slapp ta konsekvenserna av sina teorier. Dem fick i stället hennes förhäxade lärjungar bära.

Här ska jag klistra in Patricia Tudor-Sandahls karaktäristiker in extenso:

1. Den tvångsmässiga terapeuten

Denna terapeut sätter det säkra före det osäkra! Han är mån om att bevara traditioner och möter teoretisk eller metodologisk förnyelse med skepsis och rädsla för att det trygga och välbeprövade skall urholkas. Han håller sig strikt till de tekniker, regler och principer han har lärt sig och tar ogärna risker. Det okända ska helst undvikas. Denna terapeut får skuldkänslor om han avviker från den ”rätta” läran. Alla avvikelse skapar ångest eftersom de hotar hans säkerhet. I situationer där det saknas riktlinjer känner han sig lite bortkommen och hjälplös. Han kan visserligen ge ett mycket säkert och kompetent intryck men i grunden är han väldigt beroende av vad andra i hans valda krets tycker. Det finns fasthet och ryggrad hos en sådan terapeut men risken finns att han blir dogmatisk och intolerant. Den ortodoxa psykoanalysens historieutveckling har i många avseenden lett till skapandet av ett slutet system inom vilket tvångsmässiga drag frodas. Det psykoanalytiska sällskapets skråliknande organisation passar t ex utmärkt för personligheter med sådana drag. De får den säkerhet, ordning och tradition som de mår bra av, och genom sitt icke-ifrågasättande av det välkända bidrar de till systemets fortlevnad.
Den tvångsmässiga terapeuten tror till hundra procent att det som han har lärt sig är riktigt. Ibland tror han sig veta allting i förväg, och för att bekräfta sin teori kan han omedvetet styra sina patienter dit han vill ha dem. Helst ska allting vara förutsägbart. Denna terapeut öppnar sig inte villigt för överraskningar. Då han bedömer en blivande patients lämplighet för psykoterapi använder han gärna ett kliniskt ”anamnesschema” där det i extrema fall ingår ett antal målinriktade stereotypa frågor som han tror ska hjälpa honom att vinna fullständighet och neutralitet i sin bedömning. Han gör en noggrann kartläggning, diskuterar ingående kontraktet, särskilt den ekonomiska uppgörelsen. För honom fungerar detta som en återförsäkring, dvs han kan hänvisa till det om patienten av någon anledning bryter överenskommelsen. Patienter reagerar olika på den tvångsmässiga terapeutens sätt att bete sig, beroende bl a på vad de själva har för typiskt personlighetsmönster i botten. En patient med en benägenhet att reagera utifrån hysteroida personlighetsmönster kan känna sig fast, redan från början inordnad i terapeutens färdiga schema, vilket kan uppamma en trotsig attityd. Patienter med tvångsmässiga strukturer är ofta nöjda med det bemötande som de får hos denna terapeut och uppskattar hans noggrannhet och sakliga hållning. Patienter med ett depressivt mönster har svårt för det som de uppfattar som terapeutens distans och de vågar inte visa sina känslor, medan patienter med schizoida personlighetsdrag känner sig utlämnade och granskade. De blir rädda och hos dem omvandlas denna rädsla lätt till fientlighet och misstro. Den tvångsmässiga terapeuten är mycket noga med ramarna och tycker att det är viktigt med exakta tider och detaljerade instruktioner. Även små avvikelser (som till exempel att en patient kommer några minuter för sent) betraktas med största möjliga allvar. Denna terapeut tar itu med allting. Det är inte mycket som passerar okommenterat (utom ev en bror som har hoppat ut genom fönstret. min anm). Han iakttar och lägger märke till allt som patienten gör och motståndsanalys får en särskilt framträdande plats i hans terapi. Det finns alltid gott om material eftersom både hans framtoning och hans metodik framkallar motstånd. Genom att ivrigt försöka analysera och komma till rätta med patientens motstånd kan han förstärka det. Betalningsproceduren är viktig för honom. Han tycker att det är bra att patienten tvingas göra något slags uppoffring för att få gå i terapi, samtidigt som han är mycket rättvis och tar noga reda på vad patienten har råd att betala. Inte sällan är denna terapeut perfektionist. Riemann säger: ”Geologer som vill frigöra fossil från det omgivande materialet följer en till synes paradoxal regel: gör aldrig det sista slaget med hammaren! Erfarenhet har lärt dem att det sista slaget slår bort för mycket och lätt förstör petrifikatet. Det betyder att man aldrig kan veta när man lämpligen bör avsluta och att ett slag för mycket kan förstöra allt. Perfektionism kan bli skadligt och mindre hade i så fall varit mer. En svag punkt hos den tvångsmässiga terapeuten är att han kan ha svårt att avsluta behandlingen och släppa taget om sin patient. Det finns ju alltid mer att utforska!”

2. Den hysteroida terapeuten
En terapeut med detta grundmönster i sin personlighet är den tvångsmässigas raka motsats. Han är spontanare, livligare, mer mångsidig och kontaktvänlig. Samtidigt är han mer naiv, självupptagen och otålig. Han sätt och framtoning är dock mycket mindre konventionella och mer personliga än den tvångsmässigas. Han yttrar sig t ex oftare, tar ställning i vissa frågor, delger ibland sina synpunkter. Ibland tar han sig friheten att avvika från metodologisk ”renhet”. Överhuvudtaget har denna terapeuttyp en tendens att vara mer aktiv än de övriga. Överföringar och motöverföringar intensifieras och det är inte utan att han ibland kan provocera patienten i syfte att skapa en mer dynamisk stämning. Han visar sina egna känsloreaktioner oftare än andra terapeuter och kan i sitt uppträdande vara en aning dramatisk. Han är mycket intresserad av patientens nuvarande liv med den inbyggda risken att han är för lite uppmärksam på det som tidigare har hänt. Den hysteroida terapeuten är känslig för patientens kritik och hamnar inte sällan i motöverföringsproblem. Han kan t ex bli alltför medryckt och personligt engagerad och det kan bli svårt för honom att hålla distansen. Hans beteende är något oförutsägbart. Det tilltalar honom att pröva nya idéer och grepp vilket kan vara förvirrande och otryggt ur patientens synvinkel. Denna terapeut brukar inte bry sig om att skaffa sig terapeutiska och prognostiska uppfattningar om patienten. Till skillnad från den tvångsmässiga terapeuten vill han inte förlita sig på förutbestämda föreställningar. I hans kontaktvänliga inställning finns inslag av det förföriska. Patientens positiva överföringar är viktigare för denna terapeut än för de övriga.
Patienter som personlighetsmässigt liknar honom själv kan, då de börjar terapin. bli angenämt överraskade och bygga upp stora förväntningar. Tvångsmässiga patienter får för lite klarhet och struktur och kan t ex uppleva denna terapeuts vinnande sätt, eller direktställda frågor, som påträngande och hotande. Dessutom får de för lite utrymme att tala själva. De upplever terapeuten som lite för snabb i sina frågor och repliker. Patienter med ett depressivt mönster är tacksamma för den hysteroida terapeutens emotionella engagemang, överskattar honom och ser honom som räddaren i nöden. Patienter med schizoid läggning reagerar däremot oftast med förstärkt misstro. De genomskådar terapeutens förföriska attityd och behov av att göra ett gott intryck, ifrågasätter hans äkthet och kompetens. Patienter som först ställer sig mycket positivt till den hysteroida terapeuten kan med tiden komma att bli besvikna. Smekmånaden är härlig men den tar slut.
Dessa patienter känner då på sig att terapeuten är lite besviken på deras motstånd eller på att de börjar ifrågasätta och kritisera. Det kan vara svårt att uttrycka dessa negativa reaktioner gentemot terapeuten och de försöker i stället leva upp till hans förväntningar för att inte såra honom eller för att behålla hans gunst. Terapeuter med hysteroida mönster brukar bagatellisera rambrott som t ex patientens förseningar. De kräver ofta lite för mycket betalt för sina tjänster. Terapeutens ibland oöverlagda och impulsiva reaktioner kan skapa problem i terapin. Bäst trivs han med patienter som har ett mönster som liknar hans eget, fast risken finns att de fastnar i det gemensamma behovet att ha det bra tillsammans. Denna terapeuttyp saknar det tålamod och den uthållighet som krävs för att arbeta med patienter som har en mycket utvecklad tvångsstruktur. Depressiva patienter kan bli missförstådda av honom, och han kan överbelasta dem eftersom han inte ser deras anpassningsförsök. I arbetet med patienter av schizoid personlighetstyp kan han vara framgångsrik pga sin livlighet och direkthet. Men han kan bli djupt sårad av deras ofta bryska och träffande kritik. Risken att den hysteroida terapeuten håller kvar sina patienter för länge är minimal. Tvärtom är risken stor för att han avslutar för tidigt. Långa processer som kräver tålamod och uthållighet klarar han inte så bra.

3. Den depressiva terapeuten
En terapeut med detta grundmönster äger stort tålamod. Hans hjälpsamhet och inlevelseförmåga gör att patienterna känner sig väl omhändertagna och välkomna. Denna terapeut kommer sina patienter nära och identifierar sig så till den grad att det finns risk att han tappar det som Rieman kallar den ”skapande distansen”. Det finns också en risk att han underkastar sig patientens krav på hur han borde vara och anpassar sig till dessa. I själva verket har denna terapeuttyp svårt att ställa rimliga krav på sina patienter. Omedvetet vill han skona dem, vilket kan leda till en blockering av nödvändiga och viktiga terapeutiska processer. En allmänt deltagande attityd är karaktäristisk för den depressiva terapeuten som visar sig tydligt i hela hans kroppsspråk. I kontakter är han försiktig och varsam, mån om att skydda patientens integritet. När denna terapeut märker att det börjar bli svårt för patienten bromsar han in och tar det försiktigt. I jämförelse med de övriga terapeuttyperna är han den mest passiva. Han är också den som visar den största respekten för patientens autonomi. Patienten styr alltid samtalet. Inför denna hållning kan patienter med hysteroida mönster reagera lite arrogant och dramatiskt. Tvångsmässiga patienter känner sig accepterade eftersom den depressiva terapeuten bemöter dem med känslighet och försiktighet och inger en känsla av att han tänker anstränga sig att förstå. Depressiva patienter känner sig förstådda och accepterade av denna terapeut och tilltalas av hans sätt att bemöta dem på, fast det finns risk för att processen saknar dynamik. Patienter av schizoid typ är i starten mycket positivt inställda till den depressiva terapeuten. Om distansen minskar för snabbt väcks dock försvaret. Denna terapeut satsar hängivet på sina patienter, och ett potentiellt problem är att aggressiva känslor hålls undan. Vad han eventuellt saknar är konsekvens och stringens. Att hålla tider eller noggrant fastställa ett arvode är inte så viktigt för denna terapeut, som ofta låter sig invecklas i olika diskussioner med patienter. Med hjälp av rationalisering ber han kanske om ett lite för lågt arvode, skjuter upp betalningar, sänker arvodet, påpekar inte om han inte får betalt i tid osv. Samtidigt hamnar denna terapeut enligt Rieman lättare än de andra terapeuterna i situationer där han kan bli bitter gentemot en patient (t ex när en patient har fått lov att betala mycket litet och plötsligt visar sig ha råd att köpa en ny bil). Patienter till den depressiva terapeuten hamnar ofta i tacksamhetskänslor. Tillsammans med den ”förbjudna” aggressionen kan detta leda till svårigheter. Denna terapeut har svårt att ställa krav och har en tendens att nedvärdera sig själv. Han uppfattar sitt eget bidrag till terapiprocessen som självklart och inte särskilt märkvärdigt. Om patienten inte gör tydliga framsteg kan han uppleva att det är hans fel, att han är otillräcklig som terapeut.
Patienter med hysteroida mönster trivs inte särskilt bra hos denna terapeut, som inte svarar mot deras behov av rörelse och dynamik. Den depressiva terapeuten är bra på att ta hand om patienter med tvågs- och depressiva strukturer, som går i terapi under en längre tid. Sådana situationer ger honom optimala möjligheter att använda sig av och utveckla sin stora terapeutiska förmåga. Tillsammans med schizoida patienter lyckas han ofta, underförutsättning att han är medveten om och kan hantera sin benägenhet att ta åt sig deras kritik och förebråelser.

4. Den schizoida terapeuten
En terapeut med schizoid personlighetstyp behöver distans. Trots en välutvecklad intuitiv förmåga och en ofta övergenomsnittlig psykologisk begåvning saknar han äkta inlevelseförmåga. Han är utomordentligt duktig på att uppfatta vad som pågår och har en skarp och träffsäker iakttagelseförmåga. Risken är stor att han omedvetet avvisar patientens positiva överföringar genom att för tidigt börja tolka dem. Han reagerar på överföringar med smått ironisk hållning, särskilt om patienten tydligt visar sitt behov av terapeutens tillgiv enhet och intresse. Den schizoida terapeuten drar sig undan djupare emotionella engagemang och en terapi hos honom kan bli en mycket intellektuell, abstrakt övning. Han råkar lätt ut för vad Riemann kallar felaktiga accentsättningar, på grund av att han, trots sin intuition, saknar smidighet, nyanskänsla och empati. I högre grad än andra terapeuttyper har den schizoida terapeuten svårt att avgöra vad, hur och på vilket sätt han ska förmedla till patienten vad han har uppfattat. Tolkningarna kan i och för sig vara korrekta men han kan inte förmedla dem så att patienten kan ta dem till sig och använda det som han säger. Hos denna terapeuttyp utvecklas olika processer jämförelsevis lättare än hos de andra, men risken är att han ingriper för lite och ger patienten alldeles för lite stöd. Han betraktar sin patient med en utforskande blick och ger alldeles för lite av sig själv, observerar, men deltar inte. Hela hans uppförande präglas av det opersonliga, distanserade och smått kyliga. Inför denna terapeut kan patienter lätt uppleva sig som objekt.
Patienter med hysteroida mönster är känsliga för den djupa emotionella osäkerhet som faktiskt ligger bakom den schizoida terapeutens attityd. Samtidigt känner de sig genomskådade och kommer ingen vart med att använda sig av sina typiska kontaktmanövrer. Som försvar letar de efter de svagheter som de anar finns bakom fasaden. Patienter med ett tvångsmässigt mönster har en tendens att beundra den kyliga sakligheten som de tolkar som tecken på behärskning och säkerhet. Patienter med ett depressivt mönster kan överhuvudtaget inte visa sig själva och sina problem för en sådan terapeut. I stället försöker de klara sig genom att gissa sig till vad han vill och sedan anpassa sig efter detta. Patienter med schizoid personlighet känner intuitivt det gemensamma och befarar just därför att de inte kommer att finna trygghet hos denna terapeut. Kritik och förbehåll – och förstås besvikelse – kommer ofta till uttryck genom tidig och bitande kritik.
Den schizoida terapeuten ser det mesta. Enligt Riemann kan han med hjälp av sin intellektuella begåvning och bristande medkänsla ge ett ”detektivaktigt” intryck. Arvodesfrågor diskuteras sakligt och opersonligt. Patienten ska endera acceptera det terapeuten begär för sina tjänster eller konstatera att han inte har råd att gå i terapi.
Denna typ av personlighetsstruktur är minst lämplig för det terapeutiska arbetet. Bäst trivs dock den schizoida terapeuten med hysteroida patienter. Han är svår att förföra och hans konsekvens lämna f möjligheter till undanglidande. Han kan lockas av tvångsmässiga patienter eftersom han blir fascinerad av tvångssystemet och hur det kan upplösas. Depressiva patienter blir alltför frustrerade i mötet med denna typ av terapeut och får mycket litet behållning av sin terapi hos honom. De får alldeles för lite värme och ingen som helst chans att få sina behov av trygghet och tillmötesgående besvarade. Denna terapeuttyp förstår mycket väl de patienter som har en struktur som liknar hans egen men han kan inte ge det emotionella engagemang som de så väl behöver, helt enkelt för att dessa behov finns också hos honom. Den schizoida terapeuten kan plötsligt avbryta en terapi då det brinner i knutarna, dvs då hans egen problematik kommer alldeles för nära.

Kolumn om skammen

Publicerad i Psykosociala förbundets tidning Respons nr 4/18

På 80-talet kom en banbrytande bok som sades vara den första inom psykiatrin som behandlade skam på allvar. Det var Donald L. Nathansons bok The Many Faces of Shame. Rekommenderas varmt.
Att han troligtvis var den första förklarar åtminstone för mig hur det kan komma sig att så mycket inom psykiatrin går ut på att korrigera patientens felaktiga reaktionssätt i stället för att hjälpa. Den som hela tiden måste värja sig mot skam måste också ägna sig åt att ständigt hitta fel hos andra. Det finns inte plats eller tid för ärligt kunskapssökande, som skulle leda till inkännande och bekräftelse. I stället skriver man sida upp och sida ner om symptom och ställer ogina diagnoser som inte beaktar patientens psykiska situation.
Skam är en överväldigande svår känsla, så jag borde inte ondgöra mig över att vissa terapeuter inte heller klarar den.
Under de många år som jag har ägnat åt att studera skammen hos mig själv (och framförallt åt att känna den utan att förgås) är det lustigt nog tre helt vanliga män som har hjälpt mig. Den första var en kollega vid SVT. Jag vet inte vad han heter, jag vet bara vad han har sagt. Så här ungefär: ”Först går man an i femtio år och sliter och släpar för att man måste leva och förtjäna sitt uppehälle, och sen tillbringar man resten av sitt liv med att skämmas för hur man har gått an.” Jag skrattade igenkännande och kände mig lättad och förstådd. Det är ett öde som väldigt lätt drabbar oss pratsamma och framåtsträvande människor. De introverta skäms kanske för allt som de inte gjorde, det vet jag ingenting om, jag har alltid beundrat dem för att de åtminstone inte skämmer ut sig stup i kvarten.
Den andra var Gösta Ågren, vår stora österbottniska poet. Han gav en intervju i samband med att han fick något stort och prestigefyllt pris. Och han sa ungefär: ”När jag hade skrivit min första diktsamling tog jag cykeln och cyklade till posten med den. Jag började skämmas redan på vägen hem.” Nytt igenkännande skratt. Ny tacksamhet för en sådan uppriktighet.
Den tredje var Arto Paasilinna i en dokumentär som sändes i repris i samband med hans död helt nyligen. Han sa ungefär så här: ”När ett manus är godkänt hos förläggaren kommer skammen. Det finns författare som skäms i ett år, jag själv klarar mig med ett par veckor.” Han sa det i konstaterande ton, så är det bara, de flesta skäms.
Ingen av de tre männen har gjort något fel, tvärtom har de energiskt gjort sitt yttersta och presenterat ett storartat arbetsresultat. Ändå skäms de så att det dryper om dem. Varför? Jo för att de anteciperar ett avvisande. Och när är avvisandet som värst? Jo, när man har gjort sitt absolut bästa och står där och darrar av upphetsning och tror att man ska få beröm. Och just då när man tror att man ska få beröm så drabbas man av skammen, helt enkelt för att man minns de där gångerna som man i stället för beröm fick en skopa ovett för att man trodde att man var nånting. Tyvärr en helt normal erfarenhet hos de flesta av oss, hur välmenande föräldrar och omgivning vi än hade. Barnet trodde att döden stod för dörren och det fortsätter den vuxna att tro, tills hen har lärt sig att möta och känna den mördande skammen.

Recension: Mikael Persbrandt

Tidigare publicerad i Psykosociala förbundets tidskrift Respons nr 4/18

MED SKAMMEN I HÖGSÄTET
Persbrandt; Så som jag minns det.

” Det fanns en stor äkta matta på köksgolvet och där brukade jag ligga och gråta tills jag var helt tömd på tårar. /- – -/ Gråten som mina vändor slutade i på den tiden är intressant, för flera år senare när jag gick in i det stenhårda missbruket, det som höll på att ta livet av mig, då upphörde det. Jag kom aldrig i det läget mer, jag grät inte längre.” (s 151f)
Boken om Mikael Persbrandt: Så som jag minns det är skriven av författaren Carl-Johan Vallgren, men den är skriven i jag-form och läsaren upplever att det är Mikaels egen röst som hörs hela tiden.
Att läsa den boken är som att störta sig igenom ett liv, ständigt andfådd av den hårda farten. Men varje sida stämmer till eftertanke. Man förstår att en av Sveriges mest bejublade skådespelare är så bejublad och man förstår också att han väcker så stor anstöt.
Ung och mycket begåvad med många intressen och passioner råkar han i klammeri med rättvisan och sitter i häkte till sin ensamstående mammas förskräckelse. Det går undan från första början. Ändå tar det lång tid för denna mångbegåvade gosse att finna sin väg i livet. Han börjar som dansare, med stor talang, tills han sent omsider själv begriper att det är skådespelare han ska bli. Det går till så att han får hoppa in på Dramatens stora scen för att vara stand in för en etablerad dansare och där och då begriper han att det är teater han ska hålla på med, inte dans på teatern, Han kastar sig ut i skådespelaryket utan formell utbildning och blir så småningom, efter många statistroller, en stjärna. Till många skådespelarkollegers förtrytelse.
Det är tidvis svårt att hänga med i svängarna, men det är inte heller viktigt, Det viktiga är att få syn på de stora teman som boken presenterar: alkoholism, drogmissbruk med påföljande djup skam, kärleken som driver fram längtan efter något annat och den överlägsna begåvningen som inte vill låta sig tystas.
Kanske borde jag inte säga att det slutar bra, men jag säger det ändå, det är en ljus bok i allt elände, Och på vilket sätt det slutar bra ska jag inte avslöja. Spänningen är tidvis olidlig.
Vi får många inblickar i skådespelarens yrkesutövning och rollgestaltningar, i arbetsplatsmobbning, i kändisars alkoholbruk och kärleksliv och inte minst i den svenska pressens totala hänsynslöshet mot dem som anses vara lovligt byte.
Persbrandt själv är den första att ta all skuld på sig, så till den grad att man tycker det låter som inlärda repliker. Skammen förföljer honom utan misskund. Det är gripande med tanke på att han i offentligheten har utmålats som fullblodsnarcissist, men kanske är det också följdriktigt. Iögonenfallande är författarens sätt att vända på ordföljden varje gång Persbrandt talar om sig själv och någon annan. Skrivreglerna påbjuder att man skriver t ex ”Pelle och jag”. Persbrandt säger aldrig så, han säger ”Jag och Pelle”. Det ser ut att vara ett ställningstagande från författarens sida. Det irriterar.
Boken rekommenders trots detta varmt.

Recension: Marcus Groth

Recension: Marcus Groth
Tidigare publicerad i Psykosociala förbundets tidning Respons nr 4/18

EN BERÄTTELSE OM ALLVARLIG TRAUMATISERING
Marcus Groth: Om vänskap, hundar och glädjen över att kunna andas

När skådespelaren Marcus Groth var nio år gammal dog hans mamma i cancer. Två år senare begick hans pappa självmord. Marcus bodde hos olika släktingar, men flyttade sedan tillbaka hem till barndomshemmet där hans bror, Joakim, som var nästan sju år äldre, bodde kvar. De två pojkarna fick sköta sig i stort sett på egen hand. Hemmet blev ett kärt tillhåll för många kamrater. Marcus började jobba vid 13 års ålder med sådana jobb som småpojkar kunde hålla på med på den tiden och Joakim blev författare.
Traumat följde traumats normala gång: Marcus klarade sig igenom sin uppväxt utan att egentligen tänka på sin föräldralöshet. Det var först på tröskeln till vuxenheten som traumat hann ikapp honom. Detta framgår tydligt i boken och för den skull har den blivit kritiserad. Vilket bara visar att man inte i allmänhet känner till traumats mekanismer.
Detta är en typisk Skriv ditt liv-bok i den meningen att den börjar med barndomen och utveklar sig till en fin beskrivning av skådespelaryrkets många facetter och slutligen till en mycket relevant beskrivning av vad som är nödvändigt för att traumat ska, om inte förlösas så i alla fall mildras.
Barndomsskildringen är förtjusande, det är en berättelse om en gedigen borgerlig tillvaro i Munksnäs i Helsingfors, familjen har bil och ställer gärna till fester, föräldrarna är bildade och populära och pojkarna har det bra. Det kan tänkas vara en förklaring till att det ändå till slut gick bra för dem. Med sämre utförsgåvor kunde det ha slutat annorlunda.
Det enda som gör mig tveksam beträffande barndomsskildringen är det flitiga bruket av finska och helsingforsisk slang. Det gör att boken kanske inte kan säljas i Sverige, vilket vore mycket synd. Det är en viktig bok som förtjänar stor spridning.
Efter många dråpliga historier från karriärlivet, med galna ryssar och lidande konstnärer kommer vi så småningom över till terapin som helar. Idag har Marcus Groth ett eget gestaltterapicentrunm i Estland.
Trots att jag personligen opponerar mig mot vissa nonchalanta och bryska drag hos gestaltterapin är Marcus Groths beskrivning av den vånda och den panik och skam han bar med sig från barndomens trauman och hans väg till frid (det är det ord han använder själv) så sann och i överensstämmelse med mina erfarenheter att jag överser med att den person som till slut hjälpte honom, efter misslyckade andra försök att få terapeutisk hjälp, var en terapeut som jag själv verkligen avskydde. Saker och ting är inte så rätlinjiga som man ofta skulle önska.
En viktig fråga är frågan om mobbningens (och vänligare: frustrationens) roll i det terapeutiska arbetet. Denna fråga är väl framme i Marcus Groths text från skoltiden fram till nuet. Han lever i en kultur där mobbning är svår att få syn på. Senare som skådespelare träffar han ryska regissörer vilkas metod i huvudsak verkar gå ut på förödmjukelse, ett annat ord för mobbning. Då är det följdriktigt att han inte noterar att ett av gestaltterapins verksamma element är ren mobbning. Detta framgår tydligt av de YouTube-inslag som finns om gestaltterapins grundare Frederic Perls.
Boken rekommenderas trots detta varmt.

Råd till terapeuter

1. Använd inte tio minuter av timmens början till att diskutera tidtabellsfrågor eller andra oväsentligheter. Tala inte om dig själv. Du får betalt för varje sekund av din tid, det ska inte handla om dig. Det är inte du som går i terapi.

2. Låt ingen ringa dig när du har en patient inne, dvs stäng av din telefon. Om patienten börjar räkna sekunderna som du sitter i telefon och dividera med timpriset så är patienten inte snål och missunnsam utan har helt rätt.

3. Gör genast klart för patienten att en timme i psykiatriskt språkbruk betyder 45 minuter. Patienten vet inte hur du har organiserat din tid, han kan tro att en timme är en timme.

4. Redogör genast första timmen för vad du har att komma med och vad som är terapins verksamma element. Gör patienten till din samarbetspartner. Om du underlåter detta kan du inte i efterskott beskylla patienten för patologisk oförmåga till samarbete. Man kan inte samarbeta om någonting som man inte känner till och särskilt inte om någonting som med avsikt hålls hemligt.

5. Bekräfta. Om patienten berättar att hans far begick självmord när patienten var tio år gammal är det din plikt att reagera. Men var snäll och kom inte med någon statistisk utredning som går ut på att 98 % klarar det och 2 % klarar det inte. Säg sakligt och på allvar att det potentiellt är ett svårt trauma och att det är där ni ska börja när ni börjar jobba. Låt sedan patienten fortsätta berättelsen om sitt liv.

6. Bekräfta att ingen söker hjälp för att göra sig märkvärdig. Det finns alltid en relevant anledning. Säg absolut inte att det kan handla om en nippa. Det är din privata, snåla tolkning. Patienten är inte betjänt av att höra den. När ett problem är löst känns det ofta obetydligt, men så länge det inte är löst kan det anta otroliga proportioner, utan att det för den skull finns den minsta anledning att förringa det.

7. Ställ inga dumma frågor. Det är mycket viktigt för oss alla att lära oss att uthärda dumhet och ignorans hos våra medmänniskor och oss själva, men för detta ändamål behöver man inte gå till en läkare. Du är ju inte korkad. Och om du är det borde du söka dig ett annat jobb. Särskilt om du känner att du inte behöver respektera patienten. Träna din självkritik.

8. Påpeka inte patientens fel och brister. Påpeka inte inkonsekvenser. Kom ihåg att om patienten gjorde detsamma gentemot dig så skulle du aldrig få tala till punkt.

9. Välkomna inte patienten med ett brett leende och en hjärtlig handskakning. Det är inget mysigt kafferep ni träffas för.

10. Inse att patienten är rädd för att formulera sig och yppa sina innersta tankar och känslor – inte bara de negativa. Jobba hårt för att hjälpa patienten att formulera sig. Det är ditt huvudsakliga jobb. Kombinerat med kunnande och empati.

11. Om du tror att patienten söker hjälp för att han är avundsjuk, missunnsam, feg och lat ska du söka dig ett annat jobb. Han är visserligen alla de där sakerna, men det är alla människor, det är inte därför han söker hjälp.

12. Försvara dig inte mot patienten när patienten anklagar dig. Säg inte: ”Det har jag inte gjort, det är bara dina fantasier.” Det är inte du som går i terapi, det handlar inte om dig. Hjälp patienten att fortsätta att formulera sig.

13. Kom ihåg att du inte är Gud Fader. Du har ingen rätt att hämnas på patienten, vad du än anser att patienten har gjort dig. Och du har ingen fullmakt att säga till patienten att han är ett hopplöst fall, vad du än tänker om den saken.

14. Kom ihåg att din patient inte är ett forskningsobjekt. Forskningsobjekt betalar inte för att få hjälp.

15. Ta alltid patienten på allvar. Klarar du det inte är du i fel bransch.

16. Om du inte har en aning om vad patienten talar om: remittera.

17. Om du inte har en aning om vad patienten talar om och om du inte heller vet vem du ska remittera patienten till så var åtminstone vänlig och omtänksam. Du har att göra med en utmattad och svårt betungad människa som under inga omständigheter får behandlas som en smitare som har sig själv att skylla för sina svårigheter.

Råd till hjälpsökande

 
1. Var mycket noga när du väljer terapeut. Det handlar om ditt liv.

2. Innan du alls går till en terapeut ska du be att få en skriftlig redogörelse för terapeutens utbildning och ideologiska inriktning, gärna också rekommendationer. Om du inte får det ring nästa terapeut.

3. Den första timmen ska du förutsätta att du inte betalar för, särskilt om det handlar om en terapi som ska pågå i åratal. Den första timmen är en arbetsintervju och ingen annan får betalt för att gå på arbetsintervju. Tveka inte att inte gå tillbaka om det är något som stöter dig. Tänk på att du aldrig skulle ta dina barn till en dålig läkare två gånger, om du på något sätt kan undvika det.

4. Lyssna mycket noga på vad terapeuten säger första timmen. Om du har ett svårt trauma – misshandel, mobbning, incest, dödsfall i familjen eller därmed jämförbart – i din historia och terapeuten inte reagerar på något sätt, eller om han reagerar på ett inadekvat och sårande sätt när du berättar om det, gå inte tillbaka.

5. Lyssna överhuvudtaget noga på vad terapeuten säger. Om han säger att du är avundsjuk, missunnsam och omnipotent så vet du redan en hel del om honom.

6. Om terapeuten uppträder nonchalant, oartigt, elakt eller hånfullt – helt oavsett vad du själv har gjort – gå genast. En del terapeuter tror att nonchalans och neutralitet är samma sak.

7. Om terapeuten inleder med att diskutera dina dåliga egenskaper, som han tror att du är omedveten om, gå genast.

8. Om du märker att terapeuten inte vet vad han talar om och inte vidgår att han är okunnig gå därifrån och vänd dig inte om.

9. Om terapeuten tittar beklagande på dig och säger att han nog inte alls är säker på att han kan hjälpa dig, be då om en rekommendation till någon som är expert på just dina problem. Om terapeuten säger att han inte känner till någon sådan, gå.

10. Om terapeuten inte arbetar, dvs om han inte lyssnar, inte ställer relevanta frågor, inte månar sig om att hjälpa dig, gå.

11. Om terapeuten envisas med att tala om sig själv, gå.

12. Om terapeuten flyger på dig med tolkningar, åsikter, synpunkter och analyser innan du ens har hunnit öppna munnen, gå.

13. Om du undrar varför du blir så illa behandlad kasta en blick på psykiatrins historia, det är en historia om grov misshandel, om att skjuta myggor med kanon, om maktmissbruk, vansinniga teorier och dåliga terapeuter. Hjälp dig själv, om du inte hittar någon som hjälper dig. Låt dem inte krossa dig. Det är ditt liv det gäller, inte deras.

14. Om terapeuten fnittrar, skrattar och skämtar, gå.

15. Om terapeuten förklarar att han inte hör till någon speciell skola utan har sina egna ”system” och ”metoder”, vilka han dock vägrar att avslöja, gå.

16. Om terapeuten upprepade gånger tackar dig för allt han har fått lära sig av dig, skriv ut en räkning för privatundervisning.

17. Om terapeuten skryter med sin brutalitet, spring!

VIVECAS MANIFEST

En person som söker hjälp inom psykiatrin har rätt att
– bli tagen på allvar
– bli vänligt och omtänksamt bemött
– bli bemött av en kunnig person som vet något om de problem patienten har. I den händelse att sådan kunskap inte är för handen måste vårdpersonalen ha kunskaper om vart patienten ska vända sig. Detta förutsätter givetvis att det första som görs är en kartläggning av patientens livshistoria och de problem patienten anser sig ha. Det är oförsvarligt att patienten bara anmodas tala om det som faller honom in varefter han kritiseras för att han talar om fel saker. Det är lika oförsvarligt att patienten anmodas komma och prata lite varefter något slags mirakulös upplösning av problemen förväntas utan att terapeuten gör någonting annat än sitter där. Den strategin kan fungera på riktigt enkla fall, men om problematiken är ens lite komplicerad fungerar den inte och leder till onödigt lidande.
– få hjälp. Patienten behöver nämligen hjälp. Patienten har inte kraft att bära ytterligare bördor som kommer sig av att ingenting som patienten för fram som problem behandlas eftersom terapeuten är övertygad om att patientens problem är omedvetna.
– inte utsättas för onödigt lidande. Varje psykisk helandeprocess innebär lidande, ibland väldigt mycket och svårt lidande. Därför måste allt onödigt och destruktivt lidande undvikas. Patienten vet skillnaden mellan helande lidande och destruktivt lidande, men har stora problem med att värja sig mot det onödiga lidandet om det åstadkoms av en terapeut, som förväntas ha de rätta verktygen för sin verksamhet. Om patienten dessutom konsekvent misstros och förbigås med underförstådd hänvisning till att terapeuten vet bättre, blir situationen fort ohållbar.
– få en vårdplan och bli upplyst om hur den terapi som ska användas fungerar, alltså bli inkluderad i ett samarbetsprojekt i stället för att reduceras till forskningsobjekt och föremål för närgången granskning med påföljande kritik.
– få relevant information om vad som förväntas av honom. R.D. Laings regel: NO FUCKING OR FIGHTING! är utmärkt, men bör kompletteras. Ingen normal patient tror att det är tillåtet att knulla och slåss. Däremot kan en helt normal patient tro att det är tillåtet och till och med påbjudet att uttrycka känslor. Det är en svår chock att inse att terapeuten inte tål att man blir arg, höjer rösten, börjar gråta, tappar målföret eller överhuvudtaget uttrycker någon kraftig reaktion. Det har vilken patient som helst svårt att fatta. Så om terapeuten förväntar sig och kräver en artig, behärskad samtalsrelation så måste han säga det i god tid för att undvika onödigt lidande. Helst bör han genast remittera temperamentsfulla patienter till någon som kan handskas med sådana.
– bli respekterad och bekräftad som människa. En terapeutisk relation KAN inte sluta med att patienten känner sig kränkt och överkörd och förbigången och nonchalant och okunnigt behandlad. Det duger inte att hänvisa till att patienten ju är så sjuk att han missförstår allt. Så sjuk är ingen patient. Terapeuten har ett professionellt ansvar för patienten. Patienten har inte ett motsvarande ansvar gentemot terapeuten. Parterna är inte jämlika, vare sig juridiskt eller mänskligt. Terapeuten måste leta efter möjliga kommunikationskanaler vad som är händer. Patienten märker de ansträngningar som görs om de görs på ett seriöst sätt. De är kraftfulla läkande element. Terapeuten kan lita på att varje tillmötesgående, omtanke, vänlighet och gest av intresse noga noteras av patienten, som gömmer och bevarar dem i sitt hjärta.
– bli hjälpt med att formulera sina bekymmer. Särskilt när det gäller bekymmer som aldrig har formulerats och i värsta fall inte heller har fått formuleras, har patienten stora svårigheter att säga och sätta fingret på vad som nu egentligen har hänt eller är problemet. Det är förkastligt att terapeuten genast kommer med frågor och påstående och kommentarer. Processen är ytterst känslig, patienten går på ett gungfly och är skräckslagen. Terapeuten måste vara där som stöd, som ett tyst vittne, som tålmodigt väntar och vågar vänta, för det är inga myshistorier som kommer fram, det är inga små pluttiga missförstånd eller vanföreställningar, det är en rå verklighet som gemensamt måste uthärdas. För att kunna hjälpa på rätt sätt behöver terapeuten kunskap om t ex trauma om patientens problem grundar sig på ett trauma. Dumma frågor som avslöjar en avgrund av okunnighet är jämförbart med att ge patienten gift.
– träffa en terapeut som vet att hen inte får leka polis och utsätta patienten för tredje gradens förhör, oförskämdheter och ett nonchalant uppträdande som om patienten hade begått något särskilt motbjudande brott och inte förtjänade vanlig enkel artighet ens. Brottslingar får inte bemötas på det sättet, varför skulle man få utsätta hjälpsökande för sådant bemötande?

On resistance

One of the most cherished explanations for psychotherapy gone wrong is that the patient is ”treatment-resistant” i e opposes the therapeutic process. Originally Sigmund Freud was the one who first put forward this theory, which in fact frees the therapist from all responsibility. I have as yet not found one single therapist who has thought of how this feels for the patient or what consequenses it has for the patient.
I can tell you: The patient can never utter one single word of critiscism regarding the ”help” he has gotten – anybody smiles benevolently and understands that all is his own fault, he has been reluctant and resistent towards any ”help”. The man in the street knows that the fault is the patient´s there cannot be anything amiss in the therapist´s work.
I found an interesting man on the Internet the other day, a man who seemed to understand this dilemma. His name was Allan Abbass. One of the leading names in the ISTDP-movement (Intensive Short-Term Dynamic Therapy).
He spoke so adamantly about the therapist´s shortcomings, that I immediately decided to make a closer acquaintace.
I was immediately sorely disappointed.
I quote:
”About half of all psychotherapy clients have little to no response—or can even worsen—in treatment. Why? They unknowingly use treatment-defeating behaviors, or resistances, placing all manner of obstacles to prevent emotional closeness and a successful collaboration with the therapist. It is as if they cannot allow treatment to succeed. This can be frustrating and demoralizing for both the therapist and the client.”

The same old song. All is the patient´s fault. The terapist is the helpless victim of the vicious treatment-defeating patient. This is the eternal sacred explanation for all the therapist´s shortcomings. It is never the therapist´s fault.
But no, that is not what Abbass means. He has discovered how the therapist may defend himself.
I remember vividly how my short term terapists pointed their fingers at me and chanted: ”Don´t you see what YOU are doing?” No, I said perplexed. ”You WANT to exclude US!” No, I don´t. ”SIGH! She doesn´t understand what she is doing.”

But Abbass has an understanding word for me. He says:

After these patients had experienced years of childhood deprivation and abuse, the system often re-creates thwarted attachment efforts and adds to their burdens.

Note: The System. Not the patient this time. But this is the only time he says anything in the patient´s defence. After this brief moment of understanding he goes on to explain how the patient must be confronted with his ”treatment resistance”. Helping the patient with the original trauma seems never to be an option.

In my case – after 30 years of hard work to save my sanity, working like a maniac against several therapists in a row – I know that what happened was exactly that: my therapists repeated the reactions of a poisonous and thwarting system once more, adding to my burdens abundantly. And then they explained that I was treatment resistant.

At the time I used to say that their system was just as brutal and ignorant as if they had asked me to put my finger in a candle flame and keep it there. And then when I withdrew they would explain that I was treatment resistant.

I got no help, needless to say. Finally my situation was really dangerous, I wanted to go under the train every day for a very long period of time.
At this time of dire need I found Stettbacher/Jenson about whom I have been writing abundantly. Without their wonderful and precise self help method I would not be here.

It is true, Stettbacher/Jenson work the way Abbass describes: once you have seen and felt the emotions involved in your very real original problems you take a big stride forwards. You understand in depth the dilemma you were in when the original trauma happened. You are back in the reality of the child and you are convinced that you will die.

So to me there is really no reason to ”provoke” anything or question anything. In front of death anybody will flee for their lives.

So I wish you would stop talking about the patient resisting treatment and instead focus on advising the therapists to give the right sort of help. And the right sort of help is not confronting the patient with his resistance. Because the patient must resist as long as his situation is not understood. A therapist who lacks the knowledge required is in fact abusive.
Abuse must be resisted.

Om hur man hanterar ångest

Det finns en kategori patienter som har svårt att bli tagna på allvar. Det är de där som har ont någonstans, vanligtvis i huvudet eller i magen. Jo, de blir nog tagna på allvar såtillvida att undersökningar görs, prov tas och blanketter fylls i. Men om inga fel hittas är det stopp. Och ändå har de ont. Länge länge – och kanske fortfarande – betraktades de som psykiatriska fall.
Detta är ett exempel på den grymhet som ofta bestås människor som andra inte förstår sig på. En läkare har svårt att medge att hans kunskap är begränsad. Hittar han inte källan till patientens lidande tillämpande sina nuvarande kunskaper så måste det vara något fel på patienten. Att det kunde vara något fel på läkarens kunskaper tycks vara svårt att föreställa sig.
Vi har alla en tendens att skriva vår egen version av händelserna och i vår berättelse är det alltid vi själva som spelar hjältens roll. (Cf Will Storr: Selfie)
Inom psykiatrin är det etter värre, eftersom kunskap har så lite med psykiatri att göra. Det mesta är åsikter, filosofi, politik och spekulation. Den patient som inte går med på den ideologi som terapeuten representerar får det inte lätt. Skuldbeläggandet av patienten är regel snarare än undantag. Därvidlag har Freud lämnat avgörande bidrag till psykiatrin. Den som insisterar på att det dåliga rsultatet nog ändå måste ha med felaktigheter i vården att göra blir till slut avsnäst med ett irriterat: ”Jaja, vi kan inte hjälpa alla!” Nej, vi förstår det, men mer än 50% borde ni väl ändå kunna hjälpa? (Cf Helsinki Psychotherapy Study). Och vad ska vi ta oss till – vi som inte fick någon hjälp?
Om vi inte klarar det på något sätt måste vi bara försvinna. Självmord verkar ofta vara den enda utvägen ur ett kaos av smärta och oförmåga. Många har valt den vägen. Jag befann mig i många år frestande nära att välja det alternativet. Vad höll mig tillbaka? Mitt barn gjorde det. Mitt älskade barn skulle inte behöva leva med en död mamma. Jag är glad att jag klarade det. Men det gick inte utan väldiga ansträngningar.
Bland annat måste jag läsa hyllmeter med psykiatri för att på något sätt förstå vad mina terapeuter höll på med. Varför de trodde att deras tigande och deras bakvända interventioner skulle hjälpa mig. Varför de inte lyssnade på mina klagomål. Varför de inte remitterade mig när de märkte att de inte kunde hjälpa. Varför de verkade totalt oberörda av min nöd. Varför de uppträdde elakt mot mig. Varför de inte verkade veta någonting om trauma. Varför de uppfattade sgs alla mina reaktioner som sjuka. Varför de noga aktade sig för att säga att de förstod vad jag pratade om. Om jag direkt frågade: ”Förstår du mig?” så var svaret ”Nej!”
Jag blev faktiskt tokig av den behandlingen. Jag gav inte upp hoppet om att kunna göra mig förstådd, men jag började förklara allting så noga att en av mina vänner till slut frågade: ”Tror du inte att jag förstår med mindre?” Nej, efter många år i terapi hade jag förlorat förtröstan för att kunna göra mig förstådd.
För att jag idag skulle kunna skriva det jag här ovan har skrivit har jag varit tvungen att lägga ner åratal av hårt arbete på att förstå mig själv och hjälpa mig själv och befria mig från det trauma jag fick av att gå i terapi.
Det som hjälpte mig går stick i stäv med det mesta som psykiatrin står för.
En av de mest centrala frågorna handlar om ångest. Hur ska man bemästra den ångest som kommer sig av fysisk och/eller psykisk misshandel och trauman av olika slag?
”Ta ett piller och var tyst,” är den medicinska psykiatrins svar på den frågan. ”Din ångest beror på att din hjärna inte fungerar som den ska. Denna medicin återställer balansen,”
För mig har det alltid varit självklart att det där är en sanning med modifikation. Den tolkningen av verkligheten tror jag inte på. Men många år av studier har lärt mig att många människor tror att det förhåller sig just så. Man tar medicin mot ångest på samma sätt som man tar medicin mot huvudvärk. Och så är saken ur världen. Men så är det ju tyvärr inte. Jag har personligen åsett ett antal sorgliga människoöden som en direkt följd av tron på medicinernas förmåga att hela. Ångesten är visserligen borta, men livet är också borta. Så kan man inte leva.
Inom psykoterapin behandlas ångest på många olika sätt, men typiskt är att patienten ska lära sig att ångesten inte är fotad i realiteter i nuet. Och så lär man ut olika tekniker för att ”hantera” ångesten. Teknikerna går ut på att på olika sätt få ångesten att upplösas och försvinna. Man behandlar inte ångestens källa. Det kan hända att man pratar teoretiskt om de händelser i barndomen som eventuellt har bidragit till nuläget, men man vågar i allmänhet inte möta barnets verklighet.
Min erfarenhet är att det enda vettiga sättet att hantera ångest är att möta den, ta tag i den och hålla kvar den när den kommer, och följa den tills den avklingar. Men jag förstår att de flesta ryggar tillbaka inför metoden. Det gjorde jag också innan jag lärde mig hur befriande den var. Metoden finns beskriven i J Konrad Stettbachers bok Om lidandet skall ha en mening och i Jean Jensons bok Att återerövra sitt liv. Det som händer när man tillämpar metoden är att den för en tillbaka till ångestens källa, den ena efter den andra. Det är fruktansvärt skrämmande. Man tror att man ska dö eller bli tokig. Smärtan känns outhärdlig. Den ÄR outhärdlig. Det är den smärta som barnet inte kunde känna i den ursprungliga situationen, för barnet trodde att döden stod för dörren. Inför det hotet måste barnet stänga av sina känslor för att överleva. Barnet överlevde men såret blev kvar och det är det såret den vuxna patienten måste hela genom att gå tillbaka och uppleva den stumma smärtan en gång till. Metoden leder till insikt, förståelse och befrielse. Ångesten upplöses i intet. Känslan av befrielse är jublande. Sorgen över de många förlorade åren blir lättare att bära. För varje framgångsrikt genomlevd ångestattack blir livet roligare och lättare. Och hederligare. Varje session tar högst en timme, vanligtvis inte längre än en halv timme. Det handlar om en djupdykning i smärtan och så avklingar den och lämnar efter sig en oerhörd lättnad. Småningom behöver man inte dyka så djupt. Det räcker med att man får syn på smärtan så klarar man av att genast genomlysa den och lägga den åt sidan.
Livet blir naturligtvis inte lyckligt och problemfritt för det. Men det blir hederligt. Problemen blir riktiga och livet blir roligare.
Bättre än så kan jag inte beskriva det.

Om felet med den terapi jag fick

Att jag överhuvudtaget kom i terapi berodde på ett gigantiskt missförstånd.
Jag hade varit med om ett svårt trauma i barndomen, min äldre bror dog under mystiska omständigheter en natt i maj då jag var 11 år gammal. Familjen drabbades av en svår sorg, som mina föräldrar aldrig hämtade sig ifrån. Inte jag heller. Inte min äldsta bror, efter vad jag vet. De andra syskonen med varierande framgång. Vi höll varandra på fötter genom att tiga och uthärda. Men vi glömde inte.
Omvärlden reagerade med avståndstagande.
Mina tappra föräldrar orkade med ett nödrop sköta sina åligganden. Maten stod på bordet, pengar flöt in, huset städades och gäster välkomnades, precis som förut. Ingen alkoholism, inget våld, inget synligt förfall. En tunn hinna av sorg och förstämning och kort stubin vid motgångar gjorde hela skillnaden mot hur det var förut. År ut och år in.
När jag kom i terapi hade jag tigit i 18 år. Jag kom i terapi därför att terapeuterna ivrigt gjorde reklam för hur de skulle hjälpa människor som hade varit med om svåra upplevelser i barndomen. I artiklar och böcker förklarade de med en mun att det var mycket viktigt att tala och reda ut trauman av olika slag. Det var illa att tiga, det satte sig på hjärtat och på andra ställen i kroppen. Ja! Det där trodde jag på. Och jag hade definitivt något som jag borde få tala om. Något som tidvis var mycket betungande och energikrävande och besvärade mig mer och mer ju fler år jag stod på egna ben. Det var – naturligtivs sett i efterskott – på tröskeln till vuxenlivet som min olycka hann ifatt mig.
Nu kan jag inte redogöra för vilka böcker och artiklar jag stötte på, för med min nuvarande kunskap om terapi så förvånar det mig att jag hade kunnat läsa sådana böcker och artiklar. Med min nuvarande kunskap läser jag in helt andra och sannare budskap i terapeuternas texter. Där står inte alls att de ska hjälpa mig att tala om och reda ut mitt trauma, där står att de ska lära mig att fungera mera ändamålsenligt, ändra mina felaktiga tankemönster och lära mig sörja på rätt sätt, dvs få mig att inse att jag har gjort fel hittills, smitit ifrån mina svårigheter och skyllt på andra för att slippa ansvar.
Det tog mig jättemånga fullkomligt katastrofala och bortkastade år att förstå att det var det de höll på med. Fast egentligen gjorde de inte det heller på något tydligt sätt. De teg. De sa ingenting. De rullade tummarna. Och jag pratade. Och pratade. Och pratade. Om allt utom min bror. Jag klarade inte av att tala om honom utan hjälp och eftersom den ena terapeuten efter den andra hastigt hoppade över min bror genom att fråga till exempel hur min dag hade varit, så blev det glest om min bror. Varje gång måste jag ta sats och varje gång blev jag avbruten av en huvudlös kommentar och då kunde jag inte fortsätta.
Men jag samlade mod. Och jag tror att det var hos min femte terapeut som jag direkt krävde att få tala om mitt trauma. Hen sa rent ut att det inte var någonting att tala om. Var och varannan, t ex hen själv, hade sådana erfarenheter. Jag slutade förstås, men med ytterligare ett sår i själen.
Den sjunde terapeuten – äntligen! Tjugo år efter den första – sa hederligt och ärligt: ”Vet du, den där problematiken vet jag ingenting om!” Då först begrep jag att de andra inte heller hade vetat något. Den terapeuten gick jag kvar hos, hen var snäll och pålitlig och trodde inte att hens uppdrag var att genomskåda, avslöja och tillrättavisa mig. Parallellt med att jag gick hos hen arbetade jag med den självhjälpsmetod (Stettbacher/Jenson) som jag skrivit om tidigare och som till slut räddade mitt liv och gav mig hoppet och glädjen tillbaka.
Många påstår att samtalsterapi inte kan skada. Ingenting kan vara längre ifrån sanningen, Någonstans mellan den sjätte och den sjunde terapeuten var jag på väg under tåget varenda dag. Varje morgon måste jag besluta om jag skulle gå i tåget eller under det på väg till jobbet.
Och nu när jag klagar och skäller på mina terapeuter för att de aldrig ville höra ett enda ord om min bror så spärrar folk upp ögonen och säger: ”Men det är inte möjligt, det är väl det första en terapeut ska ta tag i?” Ja. Det trodde jag också, men mina terapeuter gjorde det inte. Vad det berodde på vet jag inte. Länge pinade jag mig med att tro att de tyckte illa om mig, precis som en del helt vanliga människor blir oförskämda när jag vågar tala om mina bekymmer. ”Bara för att någon i familjen dör betyder det inte att de andra får komma och förstöra stämningen på Vappenfesten,” som en helt opåkallat läxade upp mig med. Jag hade inte sagt ett ord om någon fest, men hen garderade sig, kanske?
Det behövdes inte. Jag lärde mig den läxan redan i barndomen.
Det där att patienten smiter och ljuger och försöker slippa tala om otrevliga saker är ett axiom inom psykiatrin.
Det stämde verkligen inte alls på mig.
För det första hade jag laddat upp ordentligt för att tala om mitt trauma i tron att terapeuten omedelbart skulle reagera och ta itu med saken. Jag hade kånkat på mitt trauma så länge och så ensam. En yrkesmänniska skulle säkert hjälpa mig att reda ut alla knutar, trodde jag.
För det andra hände någonting överraskande, som jag har skrivit om tidigare, men jag upprepar det här: I det ögonblick jag steg över tröskeln till terapirummet aktiverades mitt trauma, jag förvandlades till ett försvarslöst sörjande barn som knappt stod på sina skakiga ben. Att i det läget bli avvisad av en okunnig terapeut som döljer sin okunskap genom att tiga och ställa ”neutrala” frågor är prototypen för den skam som fortfarande förföljer mig, som fortfarande får min röst att gå upp i falsett när jag försöker förklara mig, som fortfarande får mig att gråta hejdlöst när jag tänker på mina oändliga år i terapi – att jag inte fattade… Min barndomssorg har jag bearbetat så långt det går, men minnet av mina terapeuter kan fortfarande få mig helt ur gängorna.
Idag talar man allmänt om psykisk ohälsa. Psykiska syndrom är sjukdomar. Man gör ingen skillnad mellan sjukdom och skada. En person som brutit benet har ingen sjukdom. Hen är skadad. Men inom psykiatrin kallar man också traumafallen sjuka. Och det är ju klart att man gör det om man utgår ifrån att patientens alla reaktioner är sjuka och ska förändras genom upplysning och tillrättavisning. Traumaforskningen befinner sig fortfarande i barnskorna. Men det är genom att läsa om trauma som jag har förstått att mina reaktioner ingalunda var sjuka utan tvärtom normala för situationen. Jag har lite svårt att förstå att den tanken aldrig tycks ha slagit mina terapeuter. Atle Dyregrov i Norge och Salli Saari i Finland har dock verkat i ett antal år redan. Idag står det i varenda artikel om svåra olyckor att de drabbade har erbjudits krishjälp. Tyvärr vet vi att också den hjälpen har behäftats av barnsjukdomar.
Allt detta har jag inhämtat genom år av intensiva studier. Jag skulle förmodligen kunna platsa för en doktorsgrad i psykologi, så omfattade har mina studier varit. Inte för annat men för att jag måste försöka rädda livet på mig.
Jag rodnar när någon frågar varför jag gick hos dessa odugliga terapeuter. Jag känner mig dum. Men vad skulle jag göra? Deras uppträdande gjorde att jag kände mig fruktansvärt sjuk och min situation förvärrades hela tiden, så det var inte alls svårt att övertyga mig om att jag behövde terapi. En av mina terapeuter hotade mig med en snar undergång ifall jag lämnade hen. När jag äntligen stod ute på gatan måste jag stå och hålla mig i en lyktstolpe en lång stund tills mina knän slutade darra. Så det är verkligen inte sådär bara att sluta hos en terapeut som inte faller en på läppen, som både yrkesfolk och lekmän nonchalant brukar säga att man ska göra.
Jag behövde hjälp. Vart går man om man behöver hjälp? Och vart går man sen om man inser att ingen hjälp finns att få?
En egendomlighet inom psykiatrin (som kanske numera är åtgärdad?) är att remiss är ett okänt begrepp. Ingen av mina terapeuter hade någon aning om vad jag talade om och det normala inom den somatiska medicinen är ju att man då remitterar patienten till någon som vet något om patientens bekymmer. Inom psykiatrin tävlar skolorna sinsemellan och de flesta känner inte till andra terapeuter utanför deras egen krets. De har alltså inte en lista på terapeuter med speciella kunskaper. Det kanske de har nuförtiden, men jag betvivlar det. De remitterar omöjliga patienter till sina vänner, men det är inte kompetens som då avgör utan andra egenskaper, har jag förstått. Min sista terapeut försökte en gång remittera mig till en person som jag precis hade sagt att var helt fel för mig. Det är den enda remiss som man har försökt ge mig.
Ett mycket vanligt försvar som professionella kommer med när jag kritiserar psykiatrin är att det är mycket bättre nu än det var på ”min tid”. Jag slutade hos min sista terapeut för tio år sedan. Så den där ”min tid” är inte långt borta.
Jag är tacksam mot väldigt många människor för att jag klarade av att överleva, också mot ett fåtal professionella. Kunniga terapeuter finns. Jag borde bara inte ha behövt leta så förtvivlat för att hitta dem. Jag skämtar inte när jag säger att det var farligt vissa tider. Så som jag blev behandlad får man inte behandla hjälpsökande.
Jag har skrivit en bok om mina erfarenheter. Jag har haft svårt att få något förlag att satsa på den, så om jag inte lyckas nu heller så ger jag ut den på eget förslag i höst.