Om skillnaden mellan ett benbrott och lunginflammation

En läkare skulle säkert förklara detta på ett annat sätt, men för mig är den relevanta skillnaden den att lunginflammation är en sjukdom och ett benbrott är en skada.
Om jag kommer in på akuten med ett brutet ben så tänker läkaren inte genast att jag har medfödda störningar i benbyggnaden eller att jag lider av benskörhet. Han skickar mig visserligen på osteoporosprov, men han blir inte förvånad om provet visar att jag inte har någon osteoporos alls. Man kan bryta benet utan att det föreligger den minsta abnormitet. Ett ben i människokroppen bryts när trycket på benet överstiger benets kapacitet. Ingenting märkligt med det. Varje läkarstation har full beredskap att ta hand om frakturer.
Lunginflammation är en sjukdom. Främmande bakterier angriper vävnaderna i kroppen. Kroppen blir sjuk. Du behöver mediciner som tar kål på bakterierna.
Det är som alla förstår väldigt prekärt om läkaren tror att patienten har lunginflammation då hen har brutit benet och vice versa.
Det händer sällan.
När du har brutit benet har du ont och får smärtstillande och gips och kryckor. Du kan inte gå normalt, du måste följa noggranna direktiv. Du är inte sjuk, du är handikappad.
Ett benbrott motsvaras inom psykiatrin av ett svårt trauma. Men inom psykiatrin vet man inte hur man ska handskas med den brutna själen. Möjligen vet det lilla antalet traumaterapeuter, som på de senaste tjugo åren har börjat dyka upp, något om det. Men terapeuten i gemen har faktiskt ingen aning. Kanske har hen läst en bok om saken, kanske har hen åhört några föreläsningar. Kanske är hen en snäll människa, vilket är grundförutsättningen för en framgångsrik terapeutisk verksamhet. Men någon kunskap har hen inte och hen försvarar sig ampert om man påtalar det.
– Kunskap? Vadå kunskap? Det är så individuellt. Empati räcker. Det är ju påvisat att det inte har någon betydelse vilken skola terapeuten tillhör, det räcker med personkemi!
Så där låter det vid kaffeborden och ingen ingriper. Socialarbetare och alternativterapeuter tar emot svåra traumafall och ätstörningspatienter och försäkrar att patienterna är så tacksamma för att någon hör på dem och förhåller sig empatiskt. De verkar helt omedvetna om att en människa i nöd inte har råd att förhålla sig kritiskt eller ”otacksamt”.
Jag själv älskade min första terapeut. Hon var snäll. Jag jobbade på och var tacksam för allt hon sa och gjorde. Det tog mig många många år att inse att hon inte alls hade behandlat ett uppenbart trauma som legat framför henne på bordet i fem år. Hon tittade åt ett annat håll och uppmuntrade mig att tala om andra saker. Jag kom in med ett svårt trauma och när jag slutade tog jag med mig det intakt, tacksam för att några obetydliga andra svårigheter hade löst sig. Jag visste inte vad jag kunde kräva, jag förstod inte att denna snälla människa var inkompetent att handha mitt fall. Helt säkert förstod hon det inte själv. Av de experter jag har talat med har bara ett fåtal förstått vad jag talar om.
Och idag blir det piller. Enligt DSMV ska du inte sörja mer än två veckor, sen anses du sjuk och ska äta mediciner. Psykiatrin är för närvarande helt och hållet orkestrerad av läkemedelsindustrin och föreställningen om att alla psykiatriska tillstånd beror på olika ämnen i hjärnan.
Under mina sista år i terapi – i början av 2000-talet – hände det allt oftare att terapeuterna uttryckligen sa att de inte vet någonting om trauma, eller specifikt om dödens problematik. Vem jag i stället borde gå till visste de inte. Jag erbjöds mediciner, trots att det vid det laget fanns traumaterapi. De terapeuter och experter som jag anlitade kände inte till Traumaterapicentralen som hade grundats 1996. Det verkade inte som om de ens tyckte att de borde känna till den.
Överhuvudtaget är remiss ett ganska okänt begrepp inom psykiatrin. Det händer oftare att terapeuten bara kortfattat konstaterar att hen inte kan hjälpa. Man tänker sig att om man tydligt säger till att patienten är omöjlig så ska denna på något mirakulöst sätt ta sig i kragen och skärpa sig.
Eller åtminstone gå därifrån och sluta besvära terapeuten.
Det finns en attityd inom psykiatrin som går ut på att det är något fel på en patient som mår dåligt. Och då gäller det att få patienten att inse sina fel och tillkortakommanden, så att patienten förstår att en förändring hos hen själv är av nöden. Att hjälpa är direkt kontraindicerat. Man talar allmänt om ”oundvikliga motgångar”, sådant som ”vi alla” möter på livets stig. Den som ber om hjälp har inte klarat av normala motgångar, som alla andra klarar.
Tyvärr finns det – särskilt i litteraturen – den rakt motsatta attityden. ”Kom till oss så ska du få hjälp,” flöjtar de skrivande terapeuterna och breder ut sig över alla tänkbara orsaker till att man mår dåligt. Om mamma inte har varit snäll, om pappa har varit full mest hela tiden, om du har blivit slagen, om du har blivit sexuellt utnyttjad, om du har varit med om mobbning, om du har varit med om ett traumatiskt dödsfall i familjekretsen. Hepp. Det där sista gällde mig. Ingenting av allt det där andra.
Så jag kom till den ena terapeuten efter den andra och lade mitt trauma på bordet. Inte en enda av mina terapeuter reagerade på något sätt. De hoppade konsekvent över traumat och talade om vad som helst annat, bara inte det. Och de sista i den långa raden sa att de inte visste någonting om dödens problematik.
– Men borde du inte remittera mig? frågade jag en på slutrakan.
– Jag vet inte vem jag ska remittera dig till, sa han. Det är så få som är kompetenta. (1998)
Så då måste jag ju bara rädda livet på mig på något sätt. Min situation hade förvärrats avsevärt under mina långa och fruktlösa år i terapi och idag – när allt är över och jag står på mina ben – skäms jag fruktansvärt för att jag inte förstod vad som hände. Varför fortsatte jag att hoppas på hjälp? Varför gick jag till de där terapeuterna när det var uppenbart att de inte hade en aning om vad jag talade om? Hur dum får man bli?
Det enda jag kan säga till mitt klena försvar var att jag från början behövde hjälp med ett svårt problem. Ju längre tiden gick desto fler problem fick jag. Jag blev sjuk av att gå i terapi och få felaktig ”vård”. Min situation var helt jämförbar med att bli behandlad för lunginflammation när man har brutit benet. Man överlever med god tur men blir invalidiserad. Ju längre tiden led desto mera maktlös och arg blev jag. Och arg får man inte vara. Det är den absolut sista spiken i kistan. ”Herregud,” sa en bekant psykiater till sin fru om mig, ”hon är ARG!” Till mig sa han: ”Inte kan du vänta dig att terapi ska vara som en tvättinrättning där alla problem tvättas bort!” Som om jag hade väntat mig det! Min anspråkslösa önskan var att någon terapeut skulle ha vetat någonting och förstått vad jag talade om.
Här måste man tillägga att det är synd om terapeuterna också. De får inte de instrument de behöver under sin utbildning. Och när de väl är ute på arbetsmarknaden så gäller det att förtjäna sitt levebröd. Och då är det patienterna som får ta smällen. En bra strategi var förr i världen att kraftfullt förolämpa patienten första timmen. Då kunde man räkna med att patienten skulle lägga ut massor av pengar för att få upprättelse och få möjlighet att förklara för psykiatern hur det egentligen är. Det klassiska tigandet var också ett sätt att förlänga terapin. Jag vet inte i vilken utsträckning dessa strategier fortfarande används.
Det är skakande och fruktansvärt att lyssna på hur terapeuter talar om sina patienter, eller om människor med psykiska problem. Det dräller av hopplösa fall, som inte vill bli hjälpta, som motarbetar terapeuten, som överdriver sin situation, som är martyrer och gärna ikläder sig offerrollen (att de faktiskt är offer är uteslutet), som kräver att ”mamma ska blåsa” när ”det är pipi i fingret”.
Ibland tror man att man har hamnat mitt i ett kafferep med grälsjuka käringar.
I övrigt gäller mediciner. Man får ett recept och träffarna med psykiatern handlar om hur medicinen funkar.
Det som man tror är terapi är en diskussion om medicinens verkningar och biverkningar. En patient som dristar sig till att försöka tala om något annat blir fort tillsagd att hålla sig till saken.
”Jag märkte att psykiatern satt och nickade och höll på att somna,” berättade en patient. ”Och när jag tystnade så vaknade han till och påpekade att han inte var ´den sortens läkare´. Hos honom skulle vi bara tala om hur medicinen funkade.”
Det påminner mig om en gammal vits som gällde somatiska läkare på 50-talet i Sverige.
– Doktorn, doktorn, jag kan inte andas genom näsan!
– Jamen då kan ni väl andas genom munnen?
– Åh, jaha.
– 500 kronor, tack.
Det står illa till på psykiatrifronten. Det måtte vara trist för alla dem som gör ett bra jobb. De är alldeles för få.

http://www.askgrace.ca/psychiatrist-creates-bipolar…/