Kommentar till våldsdiskussionen

Utdrag ur boken Den omöjliga patienten.

Kapitel 14

FARBROR WINNICOTTS SNOPP

Berättelsen om kung Oidipus är kanske den mest kända av de antika myterna. Jag minns mycket livligt hur det var när vi läste om Oidipus i Antikens historia i skolan. Det hände i någon av de lägre klasserna, kanske tvåan eller trean i läroverket, vi var m a o 11-12 år gamla. Berättelsen upplevdes som fruktansvärd och tragisk och orättvis.

Inga goda gärningar kunde rädda Oidipus undan hans öde, som var förutbestämt och omöjligt att förändra. Hans lott blev att begå det värsta brott som tänkas kan och lida av följderna. I den grekiska mytologin finns inte ett spår av begreppet nåd – det infördes i världshistorien, så berättas det, i och med judendomen (Gamla testamentet).

Oidipusmyten finns i flera varianter, men kännetecknande för dem alla är att Oidipus inte visste att Laios och Iokaste var hans föräldrar.

Sensmoralen i sagan tycks vara att föräldrarna borde ha övervakat att Oidipus faktiskt dog när de lät föra upp honom i bergen till rov för vargarna. Eftersom de inte gjorde det så borde Oidipus ha kastat sig på sitt svärd när han fick veta vad som väntade. Ingen kan undgå sitt öde med mindre än att ta sitt liv. Alla kontrahenterna trodde att de på något sätt kunde undgå ödet och däri låg deras misstag.

När Oidipus lägrade sin mor hade varken hon eller han någon som helst aning om sanningen. Ändå mättes straffet ut i sin helhet och bägge underkastade sig det, var och en på sitt sätt. Ingenstans antyds det att incest var något som de i hemlighet önskade.

Detta faktum bekymrade också Freud. Men han hade upptäckt/uppfunnit det omedvetna och det visade sig mycket användbart.

Freud skriver: ”En rad uppslag utgick för min del från oidipuskomplexet vars generella förekomst jag småningom insåg. Om redan valet av ett så skrämmande stoff, ja, skapandet av det, måste te sig gåtfullt, och likaså den överväldigande verkan av dess poetiska gestaltning och ödestragedins väsen över huvud taget, så förklarades detta genom min insikt att en lagbundenhet i det själsliga skeendet här hade blivit fångad i sin fulla affektiva betydelse. Ödet och oraklet var bara materialisationer av den inre nödvändigheten. Att hjälten utan att veta det och mot sin avsikt syndade, blev förståeligt som det riktiga uttrycket för den omedvetna karaktären av hans brottsliga strävanden.” (Samlade skrifter III, s 554f).

Resonemanget förutsätter att vi utpekar barnet som brottsling. Barnet vill de facto mörda, det handlar inte om oskyldiga små försök att öva sig inför kommande vuxenhet, det handlar om verkliga mordimpulser. Ondskan och snikenheten har sitt säte i människans innersta karaktär och kommer till synes i barnets hat gentemot föräldern av samma kön – alltså i något som inte alls går att undvika. Föräldrar av samma kön kan inte avskaffas.

Samma tanke – dvs att mordlusten är inbyggd i människans psyke och fungerar utan provokation – fördes fram av psykoanalytikern Gustav Schulman i det finska TV-programmet A-talk hösten 2002. Unga mördare, sa han, befinner sig på 2-åringens nivå: de har inte fått lära sig att handskas med sina mordiska impulser.

I det ljuset blir oidipuskomplexets betydelse just så grandios som Freud påstår.

Det är nämligen så att psykoanalytikerna menar att ett syskons födelse eller upptäckten av att man har en rival i föräldern av samma kön är en förskräcklig provokation eftersom det omnipotenta barnet blir narcissistiskt kränkt av att inte vara ensam herre på täppan, tuppen på sophögen, mammas älskling. Och då är mord det första som rinner den lille envåldshärskaren i hågen. Helt oavsett hur de vuxna beter sig.

Det är att notera att denna föreställning om människans belägenhet baserar sig på den obevisade uppfattningen att livet handlar om makt, dominans och våld och att det inte kan handla om något annat om vi är riktigt ärliga. Här sker en sammanblandning av begreppen. De vuxna har ansvar och ska använda sitt ansvar till förmån för barnens mognad och uppväxande – processen är ingalunda utan konflikter – men att det skulle vara fråga om en strid på kniven om makten är en socialpolitisk, och i grunden religiös, slutsats som otaliga gånger har motbevisats, många psykiatrer vill bara inte höra på det örat.

Efter över 100 år av psykoanalysens negativa människobild och propagerande för människans inneboende destruktivitet, efter över 100 år av allt mera förråat filmvåld och efter över 50 år av hejdlöst och oförblommerat TV-våld har vi ett ytterst litet antal människor som lever ut dessa grymma fantasier i det verkliga livet och som samhällets institutioner står maktlösa inför. Men det är att notera att det stora flertalet människor även under dessa svåra förhållanden lever ett hyggligt och relativt rättskaffens och hederligt liv och dagligen anstränger sig att bli bättre människor, med större eller mindre framgång, ingalunda av någon rädsla för det eviga straffet utan av en riktigt enkel vanlig inre övertygelse.

Det är kanske sant att det varken är psykoanalysens eller filmvåldets fel att vårt samhälle ser ut som det gör, men det är också sant att varken psykiatrin eller filmvåldet har gjort situationen mera hoppfull.

Verkligt tveksam på vad som är hönan och vad som är ägget blir den som ger sig tid att studera den amerikanska översten Dave Grossmans bok Om dödandet (On Killing, 1996). Han berättar att amerikanska armén länge använde psykologiskt utformade enkla metoder för att träna soldaterna inför krigshandlingar och för att få dem att komma över sin naturliga ovilja att döda. De tvingades bl a att titta på hemska och blodiga filmer, filmer som steg för steg gjorde dem okänsliga för det lidande som beskrevs. Den sortens avsensibilitering är inte längre tillåten i USAs armé.

”Varför,” frågar Dave Grossman, ”är det då tillåtet att utsätta miljoner barn över hela nationen för samma avhumanisering? För det är det vi gör när vi tillåter att allt mera livfulla beskrivningar av lidande och våld visas som underhållning för våra barn. Det börjar oskyldigt med tecknade serier och fortsätter sedan under barnets uppväxt med oräkneliga tusental våldshandlingar som visas på TV och tävlingen om tittarsiffrorna höjer stadigt tröskeln för våld i TV.” (s 306ff. Grossman 1996).

Det är en oerhörd lättnad att en yrkesmilitär i amerikanska armén talar om vår ”naturliga ovilja” att döda. Han har tydligen aldrig läst Freud. Han har inte heller råkat ut för alla dessa intellektuella som tillvitar oss alla en hemlig njutning i dödandet. ”Varför älskar vi våldsfilmer?” ropar de. ”Varför älskar vi att läsa kvällstidningarnas reportage om blodiga brott? Det måste ju vara så att vi i hemlighet njuter av det.”

Nejdå, det måste det verkligen inte. Det finns ett annat alternativ. Vi dras till dessa berättelser därför att vi ständigt oroar oss för vår fysiska överlevnad. Vi närmar oss ämnet med bävan, vi vet att vårt liv är bräckligt. Många lever i ständig skräck. Också personer som inte har någon synlig anledning att göra det.

Konrad Stettbacher (1991) för fram en teori om varför dödandet överhuvudtaget är ett alternativ för människan. Han säger att våld och sex ligger mycket nära varandra i hjärnan, man blir kåt av att döda och dö. Då är det lätt att tänka sig att om sex är förbjudet – och det har det varit långt in i modern tid och är det fortfarande i många kulturer i världen – då återstår bara döden som en källa till upphetsning. Makthavare har intuitivt förstått situationen. Förbjud sex och du har villiga krigare till ditt förfogande.

Kanske har de oroat sig i onödan. Kanske är människan funtad så att hon kan få njutning av både och? Hösten 2010 ställde soldater inom den norska Isaf-styrkan till skandal genom att i offentligheten beskriva hur lustfyllt det är att döda. ”Det är bättre än sex!” jublade de i norsk press. Norges försvarsminister var chockerad. Försvaret vidtog åtgärder för att bättra på attityderna hos soldaterna. Kan det ha varit så att man aldrig förut har talat om känslor inom armén?

Att vi blir sexuellt upphetsade av att dö tycks ha en annan funktion. Så snillrikt som vår kropp och vår hjärna är utformade så ligger det nära till hands att den sexuella upphetsningen hjälper oss att våga språnget in i döden. Tröst och hjälp.

Också detta fenomen är mycket sparsamt belyst i de källor jag har att tillgå. Ändå måste det för länge sedan vara allmänt bekant inom läkarkåren.

”Soldaterna tog bilder, pekade på de dömda och skrattade. Zorn och en av soldaterna från Waffen-SS lade snaran runt halsen på de dömda. De stod tysta, försjunkna i sig själva. Zorn och de andra gick tillbaka till lastbilsflaket över plankan och Bauer startade bilen. ”Långsammare, långsammare,” ropade soldaterna som fotograferade. Lastbilen körde framåt, de båda männen försökte förgäves hålla sig upprätta men förlorade fotfästet. De dinglade fram och tillbaka i repen, Kiepers byxor hade åkt ner till fotknölarna, han var naken under skjortan och jag såg med fasa på hans resta kön; han ejakulerade fortfarande.” (s 96. Littell 2009/2006).

Alice Miller tar fram Freuds oidipusteori som ett klart exempel på hur offren/barnen görs skyldiga i vår kultur (s 154ff. Miller 1983). Hon pekar på det egendomliga faktum att Freud helt och hållet har hoppat över början av berättelsen om Oidipus – föräldrarna försökte ju ta livet av sitt barn på grund av en obskyr förutsägelse av oraklet i Delfi. Den amerikanska psykoanalytikern Dorothy Bloch kommer – uppenbarligen helt oberoende av Alice Miller – fram till samma slutsats (s 17. Bloch 1983/1978) och har skrivit en hel bok om barnens rädsla för sina föräldrar.

Freud kan inte se att för ett barn i de vuxnas obegripliga och skrämmande värld handlar det inte alls om att undgå straffet för förbjudna känslor, det handlar om att undgå straffet. I efterhand rationaliserar barnet: jag blir illa behandlad för att jag är ond, och så går barnet med på att tro att alla dess enkla behov är likamed oförsynta krav och mordiska lustar.

Vad värre är: det är inte sina destruktiva impulser som barnet lägger band på i fortsättningen, utan dessvärre de konstruktiva.

Jag vill hävda att hela idén om det ondskefulla barnet fullt av sniken egoism är en adultomorf fantasi. Likaså är idén om det ädla barnet en adultomorf fantasi. Barnet utvecklas och lär sig bättre och bättre att både få och ta. Människan är inte antingen ond eller god, hon är en möjlighet, för att tala den moderna filosofins språk. Och hon är framförallt en positiv möjlighet. Allt tyder på att livet in i det sista försvarar livet, inte döden. Strävan efter optimal växt är utvecklingens kärna. Därmed vill jag ha sagt att konstruktivitetens inflytande har visat sig oerhört slitstarkt. Det ska väldigt mycket till innan människobarnet förlorar fattningen och begår grova brott. Vad har hindrat oss alla? Inte vår förment blodtörstiga och hämndlystna själ i alla fall. Nej, det är faktiskt tvärtom. Det är tron, hoppet och kärleken, dvs livets konstruktiva krafter, som hindrar oss. De är mycket starkare än vi är vana att tänka. Men framförallt: vår längtan efter att få växa upp till vår bestämmelse. Det är när vi på ett avgörande sätt hindras från att uppnå vår optimala mänskliga bestämmelse som ett mordiskt hat uppstår, ett hat som kan vända sig utåt eller inåt eller bådadera. ”Att inte få utvecklas är detsamma som att vara tvungen att dö.” (Tähkä 1998).

Den betydelse Freud själv tillmätte oidipuskomplexet kan dock förstumma vilken kritiker som helst: ”Betydelsen av oidipuskomplexet började anta gigantiska proportioner, och man anade att samhällsordning, moral, rätt och religion uppstått tillsammans i mänsklighetens urtid som reaktionsbildning mot oidipuskomplexet,” skrev han 1922 (Samlade skrifter VII, s 256).

Hos Tähkä finner vi följande: ”Det kliniska arbetet med neurotiskt störda personer tycks stöda uppfattningen att barnet upphör att uppfatta sina föräldrar oidipalt genom att internalisera deras oidipala representationer som en introjektiv organisation, som innehåller motstridiga föreställningar om båda de oidipala föräldrarna. Dit hör fantasier och önskningar som ansluter sig till incest- och mordimpulser liksom även inre bilder av föräldrarna som opponerar sig mot dessa önskningar genom att hota barnet med kärleksförlust, straff och kastrering.

De inre bilderna av de sexuellt åtrådda och mordiskt hatade föräldrarna trängs bort tillsammans med bilderna av det själv som känner dessa känslor och ägnar sig åt dessa fantasier.” (s 168. Tähkä 1996/1993).

Vi får hoppas att Tähkä här talar i symboliska termer. Den förälder som på allvar, om än i skämtets form, hotar sitt barn med kastrering får väl nog anses alldeles tillräckligt patogen för att spärras in och inga ord behöver spillas på att förklara barnets eventuella bortträngning, panik eller andra psykiska problem.

Ytterligare ett citat från Freud belyser frågan:

”Bland de händelser som nästan alltid återkommer i neurotikernas barndomshistoria är några av särskild vikt och därför, enligt min åsikt, också värda att betonas framför de andra. Som typexempel räknar jag upp följande: observation av föräldrarnas könsumgänge, förförelse genom en vuxen person och kastrationshot. Det vore ett misstag att tro att dessa fenomen aldrig äger materiell realitet; en sådan kan tvärtom ofta med full säkerhet bevisas genom efterforskningar hos äldre anhöriga. /- – -/ Men det är i hög grad osannolikt att barn skulle råka ut för kastrationshot lika ofta som det förekommer i analyser av neurotiker. Det räcker för oss att förstå att barnet i sin fantasi konstruerar en sådan hotelse på grundval av antydningar, med hjälp av vetskapen att autoerotisk tillfredsställelse är förbjuden, och under påverkan av sin upptäckt av det kvinnliga genitalorganet. /- – -/ Men om patienten beskriver detta samlag med de utförligaste detaljer, som skulle vara svåra att iaktta, eller om det, vilket är mycket vanligt, skildras som ett umgänge bakifrån, more ferarum /som djur brukar göra/, så råder det väl inget tvivel om att denna fantasi stöder sig på iakttagelser av könsumgänge mellan djur (hundar) och uppkommer på grund av barnets otillfredsställda skådelystnad under pubertetsåren. /- – -/ Förförelsefantasin är av särskilt intresse, eftersom den bara alltför ofta inte är en fantasi utan en verklig erinring. Men lyckligtvis har den inte verklighetsunderlag så ofta som det till en början såg ut av analysresultaten att döma. Förförelse utförd av äldre eller jämnåriga barn är ännu vanligare än förförelse av vuxna; och om det hos de flickor som berättar om en sådan händelse i sin barndomsanamnes, tämligen regelbundet är fadern som uppträder som förförare, behöver man inte tvivla på  beskyllningens imaginära natur eller på det motiv som ligger bakom. /- – -/ Det förefaller mig alltså fullt möjligt att allt som idag i analysen berättas som fantasi, tex förförelse av barn, antändandet av sexuell upphetsning vid iakttagandet av föräldrarnas könsumgänge, kastrationshotet – eller rättare sagt kastrationen – en gång har varit verklighet i den mänskliga familjens urtid, och att det fantiserande barnet helt enkelt har fyllt ut luckorna i den individuella sanningen med förhistorisk sanning.” (Samlade skrifter I, s 342ff).

Citatet är från en föreläsning år 1917. Det vore mycket lätt att håna Freud för de uppenbara fördomar och dumheter som det innehåller. Det vore också mycket frestande att göra det eftersom den uppmärksamma läsaren av Freuds skrifter inte kan undgå att bli uppbragt över det hån han själv består inte bara sina patienter utan framförallt sina konkurrenter med.

Men vi skärper oss och frågar oss vad som är det väsentliga i detta citat.

Jo, det väsentliga är frågan om huruvida patientens upplevelse härstammar från sjuklig inbillning eller korrekt varseblivning. Här är Freud tvungen att medge: det som patienten talar om har vanligtvis verkligen hänt. Det kan hända att det inte har hänt i patientens liv men i mänskligt liv har det hänt utom – och här spetsar vi öronen – ifall det är pappa som är förföraren. Sådant inträffar nämligen inte, det är en fråga om önsketänkande.

Vi kan le vänligt och förlåta den stora mästaren hans mänskliga misstag, vilket otaliga psykoanalytiker också har gjort. Ja, varför inte? Jo, visst kan vi det, men jag måste understryka att det inte är fråga om något litet misstag utan att det har haft svåra följder för patienterna. Till och med jag, som bevisligen hade råkat ut för en förödande katastrof hade ibland svårt att tro att den faktiskt hade inträffat. Inför terapeuternas ovilja att beröra frågan kunde jag bli helt förvirrad: kanske min bror inte hade hoppat ut genom fönstret, kanske jag hade inbillat mig alltsammans. Det är inte svårt för mig att förstå att patienter som har varit med om incest till slut går med på att de har fantiserat ihop det hela. Den svenska författarinnan Kerstin Thorvall berättar i sin bok Det mest förbjudna att hon berättade om en incestsituation för sin analytiker. Analytikern blev inte alls imponerad, och då förstod hon att det var en fantasi (s 87. Thorvall 1976). Den som har läst det mesta av vad Kerstin Thorvall har skrivit förvånar sig. Det verkar inte alls osannolikt att situationen verkligen kunde ha inträffat. Och med tanke på att tre terapeuter inte kunde göra något alls för att hjälpa henne (den tragikomiska redogörelsen för hennes terapeutiska erfarenheter finns i ovannämnda bok, s 73ff) så måste man fråga sig om grundvalen för terapeuternas verksamhet möjligen är ett falsarium.

Vi måste i det här sammanhanget utan tvivel komma ihåg att precis på samma sätt som man kan få en patient att tro att någonting som har inträffat inte har gjort det, så kan man få en patient att tro att sådant som inte har inträffat har gjort det. Den amerikanska forskaren Jennifer Freyd har i boken Förräderiets trauma (Betrayal Trauma, 1996) utrett minnets funktioner i samband med pedofili och incest. Hon påbörjade sin forskning 1991 och två år senare grundade hennes föräldrar stiftelsen False Memory Syndrome Foundation, som ägnar mycket tid och forskning åt att försöka leda i bevis att de flesta vuxna som påstår att de har blivit utsatta för incest inbillar sig att de har blivit det. Det har lett till att de som försöker hitta nya vägar till hälsa och tillförsikt genom att göra upp med sina djupt traumatiserande erfarenheter av incest och pedofili blir bemötta med skepsis, beslagna med lögn eller bara inte trodda, vilket blir ett nytt trauma att tackla. Jennifer Freyd konstaterar att psykiatrins representanter tyvärr inte har visat sig vare sig insiktsfulla eller kunniga och allra minst hjälpsamma i denna fråga (s 171. Freyd 1996), dvs att False Memory Syndrome Foundation egentligen bara tar upp något som sedan länge har varit en av grundteserna inom psykiatrin. Freuds utveckling från att tro på patienterna till att inte tro på dem finns redogjord för i bl a Jeffrey Massons bok Sveket mot sanningen (1984/1984), en bok som ledde till att författaren avstängdes från alla Freudarkiv, och i Alice Millers böcker, bl a: Det självutplånande barnet (1980/1979), Du skall icke märka (1982/1980) och I begynnelsen var uppfostran (1983/1983). Deras teser går ut på att Freud gav efter för påtryckningar när han övergav sin förförelseteori. Den danska journalisten Eric Danielsen, däremot, anser att det från början inte alls handlade om att tro på patienterna, utan att Freud framtvingade dessa bekännelser om sexuella övergrepp och att det därför inte alls var svårt för honom att överge förförelseteorin (s 64. Danielsen 2005/2000).

Jennifers Freyds forskning ger vid handen att trots att sexuella övergrepp mot barn är mycket vanligt och att det sannolikt är betydligt vanligare än falska anklagelser mot föräldrar och andra vuxna, så existerar det verkligen felaktiga minnen av incest.

Dessa felaktiga minnen kommer sig av att terapeuten – medvetet eller omedvetet – inducerar dem hos patienten. Det har genom många test och försök kunnat påvisas att om terapeuten tror på bortträngda minnen av ett visst slag så får hen småningom patienten att berätta om sådana incidenter.

Det kanske mest berömda exemplet på sådan påverkan från terapeutens sida är fallet Thomas Quick på rättsmedicinska kliniken i Säter i Sverige. Den psykiatriska enheten handleddes av psykoanalytikern Margit Norell, som var helt övertygad om att bortträngda minnen kunde uppdagas i rätt utförd terapi. Thomas Quick var inte sen att utnyttja denna övertygelse för att få stanna på sjukhuset och få obegränsad tillgång till psykofarmaka. När dagen för hans utskrivning kom hotande nära antydde han för sin terapeut att han trodde att han hade begått ett mord. Terapeuten spetsade förstås öronen och började försiktigt nysta i vad Thomas Quick hade att berätta. Och den ena terapeuten efter den andra slukade hans påhitt, fast en del av dem verkligen var groteska och kunde ha verifierats med ett enkelt telefonsamtal till de anhöriga.

Det ändade i den största rättsskandal som Sverige någonsin hade upplevt. Thomas Quick blev dömd för 8 mord utan ett enda bevis, varpå han senare friades från allihop och försattes på fri fot, när det blev klart att han hade hittat på alltsammans.

Så det är ingenting anmärkningsvärt i Freuds vankelmod. Det anmärkningsvärda är att han, då han inte kan besluta sig för hur han ska göra, i alla fall besluter sig för att göra en tolkning till patientens nackdel.

Det finns hos Freud föga förståelse för barnets utsatta situation, för det trauma som måste uppstå hos ett barn som får höra att hans närmaste är färdiga att skära av honom penisen vid minsta oskyldiga provokation. Har han dessutom som spädbarn varit med om omskärelse har han inga svårigheter att sätta inre bilder till sin skräck. Samma barn accepterar som vuxen hela kristenhetens strafflära och en gudsbild som innefattar orimliga prövningar och en fantastisk sadistisk grymhet utan någon som helst annan grund än lydnadstest eller förment olydnad. Sadismen är någonting som ges vidare från de vuxna till barnen, på grund av de lidanden som de vuxna har fått stå ut med. Sadismen är ingenting som är inbyggt i människans psyke. Om barnet blir vänligt bemött och får nödvändig assistans blir det som vuxen troligen inte en sadistisk människa. Den slutsatsen drog Freud inte.

Det är begripligt att Freud inte drog den slutsatsen, eftersom den i sin renaste, optimistiska form också är tvivelaktig. Det finns i allmänhet enkla determinerade sammanhang – om någon slår dig gör det ont, om någon spottar dig i ansiktet blir du kränkt, om du blir misshandlad blir du skadad både psykiskt och fysiskt, om du blir respektfullt och vänligt behandlad växer du upp till en respektfull och vänlig människa – men de stämmer inte alltid.

Den finlandssvenska filmregissören Åke Lindman brukade berätta om en pojke som han kände i barndomen, en pojke som dagligen blev svårt misshandlad både psykiskt och fysiskt av sin far. ”Han blev mördare,” slutade Åke historien.

Men alla blir inte mördare. Med tanke på hur många barn som dagligen misshandlas är det anmärkningsvärt att så få slutar som mördare. Det talar om för oss att människan i sin grundkaraktär är konstruktiv och inte alls destruktiv som Freud vill påstå.

Den engelska biologen Richard Dawkins, som har ägnat sitt liv åt att studera darwinismen och människans utveckling, påstår i sin bok Illusionen om Gud (The God Delusion, 2006) att allt talar för att medlidandet och andra altruistiska känslor hos människan är genetiskt betingade precis som sexualdriften (s 245ff. Dawkins 2007/2006).

Om man a priori utgår ifrån att människan är en sadistisk mördare, eller ens att människan alltid i första hand tänker på sin egen fördel – vilket man ovedersägligen tror i den amerikanska kulturen – så har det värre följder än om man optimistiskt utgår ifrån att människan under gynnsamma omständigheter är god, altruistisk och förnuftig. Därom handlar tvisten.

Det stämmer till eftertanke när vi så ofta stöter på personer som konsekvent förnekar att en sund människa någonsin tänker på någon annan än sig själv och misstänkliggör tanken att människan är eller ens kan vara altruistisk. Frågan om människans innersta natur blir i det ljuset en politisk fråga.

De sociologiska undersökningsrön som vanligen brukar dras fram i diskussioner om människans natur är den amerikanska socialpsykologen Stanley Milgrams världsberömda studier på 1950- och 1960-talet vid Yale-universitetet i USA. Experimentet gick ut på att undersöka i vilken mån människor bara lyder order – dvs hur långt en människa är beredd att gå utan att protestera, ifall en auktoritetsperson säger att hon ska göra det.

Stanley Milgram bad 40 studenter vid Yale delta i ett experiment som föregavs studera smärtans betydelse vid inlärning.

Deltagarna tillsades att de skulle ge en elektrisk stöt åt försökspersonerna – som egentligen var skådespelare, vilket deltagarna givetvis inte visste – när de svarade fel. Skådespelarna var instruerade att stöna och ropa och skrika beroende på stötens styrka. I själva verket var stötanordningen en attrapp och skådespelarna fick inga stötar. Deltagarna såg inte sina offer, men de hörde dem. Tillsammans med varje deltagare satt en försöksledare, som hela tiden gav instruktioner om hårdare och hårdare stötar. Den starkaste stöten var dödlig, informerade man deltagarna. Jag vet inte hur man fick deltagarna att tro att en dödlig stöt kunde hjälpa till med att studera smärtans förhållande till inlärningen, men tydligen klarade man av det.

På förhand hade man hört sig för hos ett antal psykiatrer och lekmän om hur många de trodde skulle ge riktigt svåra och rentav dödliga stötar. Psykiatererna trodde, förvånande nog, att väldigt få skulle gå med på att göra det.

Resultatet chockerade en hel värld. Över sextio procent var färdiga att ge mycket svåra stötar, trots att försökspersonerna skrek av smärta. De lydde order. Många protesterade och svettades och led, men de stod inte ut med tanken att vara tvunga att sätta sig upp mot auktoriteten.

Nu ingrep en av Milgrams närmaste kolleger och protesterade mot att man hade använt studerande vid Yale. Det vet ju alla att studerande vid Yale är ena arroganta stroppar, använd vanligt folk.

Man använde vanligt folk. Resultatet var detsamma.

Experimentet upprepades flera gånger i flera olika delar av världen med samma eller värre resultat.

När man ändrade betingelserna så att försöksledaren gav sina instruktioner per telefon var det bara en tredjedel som lydde ända till farliga stötnivåer.

När man gick ännu ett steg och ändrade betingelserna så att var och en fick välja vilka stötar de ville utdela gav det överväldigande flertalet bara milda stötar, endast två av fyrtio gav frivilligt hårda stötar.

Stanley Milgram understryker i sina kommentarer att det handlade om lydnad, inte om någon exceptionellt sadistisk natur (Milgram 1974).

Icke desto mindre har hans experiment använts i tid och otid för att bevisa människans sadistiska natur. Man har glömt de där som ingick i gruppen 40 % – de där som vågade säga nej. Man har också valt att glömma det sista experimentet som baserade sig på frivilligt val och som uppvisade en påfallande mildhet.

Experimentet har senare upprepats, det har till och med gjorts åtminstone ett tv-program om det. De senare resultaten låter förstå att grymheten och bristen på empati har ökat i världen.

Freud hade inte tillgång till sådana experiment, men han hade tillgång till samma fördomar, samma misstänksamhet mot människans altruistiska strävanden och samma övertygelse om vår grundläggande ondska, som de som har använt Stanley Milgram för dessa syften.

Vi kan förstå Freuds slutsatser som seriösa försök att förklara världens patologiska tillstånd och överhuvudtaget förekomsten av ondska i världen. Ondskan måste ju finnas någonstans, annars levde vi i ett paradis.

Sigmund Freud, Melanie Klein mfl vet var ondskan har sin upprinnelse: i spädbarnets polymorft perversa själ.

Joyce McDougall tvekar inte att kalla ett litet barn för ”den lilla mörderskan” (s 29. McDougall 1988/1982). De flesta författare säger det inte så rent ut. Men tankegången är ensartad. Det är iögonenfallande att många psykiatrer i Freuds efterföljd gör sitt yttersta för att blottlägga patientens destruktivitet, avund och omnipotensfantasier och hoppar över den möjligheten att patienten verkligen har utsatts för kränkningar och våld. Patienterna, precis som barnen, får på så sätt klä skott för våldet i världen.

Jag minns en fridsam och trevlig och på allt sätt vänlig och omtänksam småbarnsmamma som på tal om Idi Amins bloddrypande brott mot sitt eget folk log sorgset och sa: ”Ja, där ser man, sådana är vi om vi får makt!” Jag stirrade på henne med oförställd förvåning och frågade: ”Är du sådan?” Hon blev osäker och skrattade och sa: ”Nja, men man vet aldrig.” ”Jodå, visst vet man,” sa jag. ”Jag vet att du aldrig skulle göra sådana saker.” Och jag hade troligen rätt. Vi utgick ifrån olika människosyn. Hon gick utan att närmare tänka på saken med på att bära den kollektiva skuld som genom historien har lagts på oss för att rättfärdiga tyranners våldsdåd, föräldrars missgrepp och orättvisor utan rim och reson. Vem har inte hört översittaren håna: ”Du är inte ett skvatt bättre själv! Skenhelig, det är vad du är!”

När det än idag tutas i oss att vem som helst av oss vore i stånd till att gasa ihjäl judar i en gaskammare handlar det om ett kollektivt skuldbeläggande och ett förnekande av att människan kan vara rättrådig och klok. Jag har ständigt svårt att vinna gehör för min åsikt att jag inte är kapabel att gasa ihjäl judar eller någon överhuvudtaget. Jag blir beskylld för att göra mig till helgon. Jag vet massor av människor som aldrig i livet skulle gasa ihjäl någon i en gaskammare och de är inga helgon de heller.

Det är mycket troligt att ”de största känslorna finns hos de minsta människorna” (Mikael Huldén), och att just fyraårsåldern är den tid i livet då de stora passionerna gör sitt inträde och barnet gråter, skrattar och njuter (även sexuellt, utan att förstå vad det är) intensivt. Besvikelserna och lyckan är bägge monumentala och Gud bevare den förälder som skrattar åt sitt barn eller gör det besviket utan att trösta och förstå. Gud bevare föräldern inte därför att barnet vill mörda honom/henne, utan därför att föräldern med sin nonchalans djupt har sårat och skadat sitt barn.

De trauman som härrör från den oidipala åldern är utan tvivel just sviken kärlek, sårad självkänsla och därmed sammanhängande värdelöshetskänslor, men de härrör med större sannolikhet från upplevelser av verkliga händelser, från vuxnas sätt att behandla barnet, och från det omgivande samhällets kärlekslöshet än från barnets inre konflikter, eller tydligare: barnets konflikter uppstår pga omvärldens hotfullhet och obegriplighet.

Dessutom: om det verkligen är så som freudianerna säger så borde det finnas belägg för genomförda mordförsök eller rent av mord, och det borde finnas rikligt med belägg. Jag skulle gärna vilja se statistik över fyraåringars mord och mordförsök på föräldern av samma kön.

Det faktum att det antagligen finns en förfärande statistik över föräldrar som har mördat sina 3-5-åriga barn kan inte anföras som bevis för oidipuskomplexets      mordiska innehåll. Föräldrarna har knappast mördat i självförsvar.

Senare uttolkningar av Freud ger vid handen att Freud egentligen menade att barnet inte på riktigt vill mörda någon utan att det handlar om barnsliga önskningar som barnet grips av samvetskval för och därför måste tränga bort. Jag har svårt att uttala mig om vad Freud egentligen menade, men jag kan uttala mig om de förödande konsekvenserna som hans tankegångar har haft.

Alice Miller citerar ett tragikomiskt fall där en pappa brukade hjälpa barnen att smeka varandra sexuellt i den vällovliga avsikten att framhjälpa en sund sexualitet (s 159. Miller 1983).

Den som närmare vill bekanta sig med den psykiatriska litteraturens groteskerier i denna fråga kan på vilket allmänt bibliotek som helst låna Donald W Winnicotts bok Pyret.

Jag citerar:

”Jag (Winnicott): Du börjar bli lite rädd att tänka på att du ska få ha pappa alldeles för dig själv i tåget, särskilt när du tänker på vad du vill göra med honom, eftersom du vill göra samma sak med pappa som du gjorde med hunden, när du tog stoppningen ur den. När du tycker om mig får det dig att vilja äta upp min snopp.”

Detta är ett citat från den tolfte konsultationen med Pyret (Gabrielle) som då var en flicka på fyra år. Winnicott var 69 år gammal.

Lite senare breder han på på följande sätt:

”Jag: Om du var man kunde du stoppa din snopp i hålet som finns under kjolen.

Gabrielle: Vet du att jag ska få äppeljuice på tåget? Pappa sa att vi måste spara lite till Susan.”

I marginalen kommenterar Winnicott att Gabrielles svar tyder på ångest och defensiv regression till idéer. Och citerar vidare:

”Jag: Du känner dig lite rädd när du har mig alldeles för dig själv. När du är ensam med mig eller pappa låter du snoppen åka in och göra barn, för då behöver du inte förstöra den och ta ut stoppningen, och då känns det inte så hemskt, men du vet att Susan blir avundsjuk för att det känns så gott.”(s 116ff. Winnicott 1991/1975).

Det som Winnicott här talar om för Gabrielle är att hon är och har all anledning att vara rädd för sina destruktiva impulser vilka hon försöker motverka genom sexuella fantasier, så som vuxna människor använder kärleken som motvikt mot destruktiviteten.

För läsaren blir det mycket oklart vad Gabrielle egentligen hade för ovanliga och svåra problem som drev hennes föräldrar att söka hjälp. Hon tycks ha varit ledsen och ”deprimerad”. Något mera får vi inte veta. Men till vår förskräckelse får vi höra att hon efter analysen har lärt sig att förstå att hon har fel och brister och hon har också lärt sig att ta sina egna tillkortakommanden med humor. Ett femårigt barn. Hon är också glad och energisk och besvärar inte sina föräldrar med ledsenhet, depression eller problem.

Gabrielle torde vid det här laget vara kring 40 år gammal. Man får förmoda att hon har överlevt och att hon inte har fått allvarliga skador av konversationen. Sällan blir man ju skadad av vänlig konversation hur många konstigheter den än innehåller.

Det som är lätt konsternerande är att fru Winnicott och Gabrielles föräldrar oupphörligen enligt citaten i boken prisar den åldrande analytikern och kallar honom genialisk och på allt sätt underbar. Föräldrarna var hela tiden informerade om vad som försiggick under sessionerna (de fick sig tillsänt utskrifter av doktorns anteckningar) och de protesterade inte på något sätt om man nu inte ska tolka moderns brev efter just tolfte sessionen som försök till protest. Hon skriver att Gabrielle säger att hon får hemska mardrömmar efter att hon har varit hos farbror Winnicott och att hon oroar sig för farbror Winnicotts snopp. Mamman skyndar sig att linda in sin kritik i översvallande tacksägelser, och bedyrar att hon påpekade för flickan att mardrömmarna kanske kunde lära henne något (om hennes egen destruktivitet).

En annan omständighet som Winnicott till läsarens förvåning helt förbigår är att Gabrielle kom till den tolfte sessionen försenad pga att tåget hon och hennes pappa åkte i hade börjat brinna. Hon leker med leksakståg under hela början av sessionen och talar om något svart, men Winnicott envisas med att tala om hennes egna destruktiva impulser och om sex och noterar varje gång Gabrielle vidrör honom.

Donald Winnicott citeras flitigt och beundras allmänt i den litteratur jag har läst, också av Alice Miller, och jag är själv snar att framhålla hans många förtjänster, bl a hans vänliga teori om föräldraskapet. Det räcker, säger Winnicott, att föräldrarna är ”good enough” (tillräckligt bra) – ett uttalande som har hjälpt och tröstat alla dem som har blivit uppfostrade till att tro att inte ens det perfekta är gott nog. Det var alltså med en viss förväntan jag gav mig på att läsa denna bok av ”den världsberömda analytikern” (enligt bakpärmen), första gången utgiven på svenska 1991 av bokförlaget Natur och Kultur. Man frågar sig vad som fick förlaget att ge ut den sexton år efter engelska originalets publicering. Själva analysen försiggick i mitten av 1960-talet, från Gabrielles tredje till sjätte år. Som kulturhistoriskt dokument är den givetvis intressant, men som introduktion till Winnicott, som enligt bakpärmen har ”haft ett epokgörande inflytande på modern psykoanalys och barnpsykoterapi”, är det tveksamt vad den har för verkan, såvida avsikten inte är att utpeka honom som en fjant, eller rentav snuskhummer.

I den på sin tid mycket berömda boken Summerhill eller Fria barn – lyckliga människor, som den upplaga heter som jag har, berättar A S Neill hur han hjälpte ett olyckligt barn genom att förklara för det hur barn blir till. Summerhill är en engelsk internatskola som tillämpar radikala metoder, bl a full frihet för barnen att välja om de vill delta i undervisningen eller inte. A S Neill var skolans grundare och föreståndare. Skolan finns fortfarande och leds numera av Neills dotter Zoe.

Lilla Billie, sju år gammal, lämnades på Summerhill av sina föräldrar, som påstod att han var en tjuv.

På Summerhill har han inte hunnit vara längre än en vecka då han stjäl en klocka, som han dessutom slår sönder. När han blir tillfrågad om saken ljuger han.

A S Neill ”förstår” genast vad som är pojkens problem.

– Vet du varifrån små barn kommer? frågar han.

Jodå, Billie vet mycket väl att de kommer från himlen.

När A S Neill berättar sanningen för honom svarar Billie genom att medge att han har stulit klockan.

Han har nämligen inget behov av klockan längre, nu när han vet sanningen, förklarar A S Neill. När han stal klockan försökte han stjäla sanningen (s 208f. Neill 1972/1961).

Vid läsningen av den intressanta och överlag sympatiska och kloka boken passerar historien om Billie som åtminstone plausibel. Det kan framstå som hårklyveri att protestera mot tolkningen genom att framhålla att Billie svarade på uppriktighet genom att själv vara uppriktig. Han hade plötsligt fått ett rättesnöre: man kan vara uppriktig och god, det är helt i sin ordning.

Att hans föräldrar hade ljugit för honom om var barnen kommer ifrån var säkert sant, men de kan ha ljugit om andra saker också. De kan ha underlåtit att stöda honom i hans sociala och vänliga strävanden överhuvudtaget, de kan ha undanhållit honom sin kärlek och sin respekt. Han svarade genom att stjäla, inte bara sanningen utan också kärlek och respekt. Eller: han kanske stal av samma skäl som andra sjuåringar stjäl: för att han inte visste att man inte får stjäla. Det faktum att hans föräldrar lämnade honom på Summerhill och kallade honom tjuv – ett sjuårigt barn – visar på en rätt grundmurad oförståelse och grymhet.

Att han hade slagit sönder klockan kan ha varit tecken på något helt annat än att han symboliskt ville veta vad som finns inuti en kvinna. När allt kommer omkring visste ju Billie mycket väl att barnen kommer från himlen – varför skulle han betvivla det? Det allra mest sannolika är att Billie slog sönder klockan för att få den att sluta ticka. Han förvarade den i en kappsäck och jag kan livligt föreställa mig att klockans tickande lät som ett dundrande i den lille pojkens öron. Det är också möjligt att han ville ta reda på vad det var som tickade.

Vad jag vill säga med Billies exempel är att så starkt är Freuds inflytande på alla plan inom det psykologiska tänkandet att även innovativa och självständiga tänkare som A S Neill låter sig dras in i dess trollkrets.

A S Neill berättar att Billies ansikte förlorade sitt oroliga uttryck och han ”blev lyckligare”. Säkert. Det är orsaken vi är oeniga om.

Vad gör det då om den rätta orsaken blir förbigången? Huvudsaken är väl att det fungerar, som pragmatikerna brukar säga.

Problemet är att om den riktiga orsaken inte blir uppdagad så blir barnet manipulerat, det blir inte hjälpt.

Vad gör det då?

Egentligen ingenting annat än att manipulation är förödmjukande och därför försvårar strävan efter det ultimata målet, autonomi. Autonomi bygger på att barnet har ett stöd inom sig självt.

För att riktig hjälp ska komma till stånd måste någon höra på barnets historia, bekräfta barnets upplevelse och hjälpa barnet att komma till rätta med den.

Berättelsen om Billie handlar om välmenande manipulation. A S Neill gör en freudiansk gissning och Billie svarar ”rätt” på gissningen. A S Neill tror att saken har något med sexuella frågor att göra, då det kanske handlar om vanlig enkel medmänsklig hygglighet som finner en omedelbar genklang hos lilla sjuåriga Billie.

Barnet tillfrågades inte om sina bekymmer. Om det hade skett skulle barnet kanske ha sagt:

– Jo, det är nog intressant att veta varifrån barnen kommer, men snälla, hjälp mig, tala om för mig hur jag ska få mamma och pappa att bry sig om mig. Och trösta mig om du kan för mitt hjärta håller på att brista av förtvivlan – inte för att jag inte vet varifrån barnen kommer, utan för att de vuxna i min omgivning är så oförstående. De grälar och skäller och kallar mig för tjuv och allt möjligt annat fult och jag vet varken ut eller in. Hjälp mig om du kan med att komma till rätta med mina svåra upplevelser för jag skulle så gärna vara glad och energisk.

Det må vara mig förlåtet om jag inte kan hjälpa att jag vid läsningen av olika fallstudier väldigt ofta tänker på den här lilla pojken och sänder patienterna medlidsamma tankar.

Där ska de sitta och höra på den ena idiotiska tolkningen efter den andra medan deras själ törstar efter sanning och hugsvalelse, mänsklig förståelse och gemenskap.

Har de tur får de gemenskapen utan tolkningarna, som Billie, men förr eller senare får de tolkningarna också – som Billie om han senare läser boken.

Lika kontroversiell som de ovanstående berättelserna är Veikko Tähkäs mordimpulshistoria om den 15-åriga schizofrena flickan, som var hans patient på ett mentalsjukhus. Flickan möter honom en dag när han kommer till avdelningen med att förklara att hela golvet är täckt av flugor och både hon och han måste akta sig för att trampa på flugorna ”för de måste få leva”. Tähkä tolkar ”vänligt och lugnt” situationen så att flugorna representerar Tähkäs barn, som flickan vill skydda mot sin egen mordlust. Orsaken till att flickan vill mörda barnen är att Tähkä varje dag går hem till sina barn i stället för att stanna hos patienten. Flickan lugnar sig genast när hon får höra tolkningen och slutar med sina försök att skydda flugor. Men hon blir inte friskare (s 376ff. Tähkä 1996/1993).

Tähkäs raljerande sätt att tala om de flugor hon skyddar talar om för oss att han helt enkelt vägrar att leva sig in i den oerhörda ensamhet en 15-åring på ett mentalsjukhus måste stå ut med. Han frågar sig inte vems liv som i den förhandenvarande situationen de facto är i fara, vem som de facto behöver hjälp och skydd och inte får trampas på. Han skriver att han vet att flickan är det minst omtyckta barnet i en stor familj. Hon har tidigt förlorat sin far och hennes mor gav henne som fosterbarn till en annan familj när hon var sex år gammal. Av detta tillsammantaget med det faktum att Tähkä går hem till sina barn varje dag och lämnar flickan ensam på sjukhuset drar Tähkä den slutsatsen att hennes mordlust måste vara stor, och att den dessutom riktar sig mot hans egna barn, vilket han meddelar flickan.

Jag menar att det är rätt så allvarligt. Juridiskt sett skulle det kunna leda till rättsliga följder. Ärekränkning. Falska anklagelser. Missfirmelse. Förtal. Det håller psykiatrerna på med, också välrenommerade och kloka män. Och vi läsare och vanligt folk har gått på det. Ingen har lyft ett finger för att försvara patienterna. För vi tror att vi alla innerst inne är sådana: mördare.

Jag hävdar att det är mycket mera sannolikt att flugorna är flickan själv för vars liv och överlevnad hon nu förgäves vädjar. Flugorna – de är ju värdelösa – precis lika värdelösa som hon själv, men de borde också få leva… eller? Konfronterad med Tähkäs tolkning som förser henne med en mordlust som hon kanske inte överhuvudtaget känner igen, eller som hon tolkar så att blotta det faktum att hon själv lever är likamed mordhot mot andra, en tolkning som är väl fotad i hennes livshistoria, ger hon helt enkelt upp sitt försök att kommunicera, det blir med ens både skamligt och dumt, hon försöker överleva medan hon sitter på sängkanten i ett tillstånd av liknöjd förlamning, som Tähkä tolkar som nöjdhet.

Här kan man invända att jag inte har de insikter som Tähkä har om det aktuella fallet. Det är sant. Men det är inte det aktuella fallet jag uttalar mig om, jag uttalar mig om en tolkning, och den har Tähkä rätt noggrant presenterat i sin bok. Även om flickan skulle ha sagt att hon önskar Tähkäs barn dit pepparn växer – vilket inte framgår att hon skulle ha sagt – är det enligt mitt sätt att se på människorna ett grovt fel att i så fall påstå att hon i själ och hjärta är en mördare. Det blir så mycket mera fatalt som det är möjligt att hon kan ha slagits av tanken att hon önskar att Tähkäs barn inte fanns så att han kunde stanna hos henne. Men det är verkligen inte samma sak som mordlust. Skuldkänslor får hon först i det ögonblick psykiatern påstår att hon verkligen vill mörda.

Det handlar om människosyn. Jag kan inte leda i bevis att jag har rätt.

Tähkä beklagar i sin kommentar till fallet att han utsatte flickan för tolkningen för tidigt. Han borde ha väntat med tolkningen tills hon kunde ta emot den. Orsaken till att flickan inte blev friskare var att tolkningen kom för tidigt, inte att den var felaktig.

Jag kan inte förmås att tro att flickan i sin utsatthet hade den minsta tilltro till att Tähkä skulle bry sig mera om henne om hans egna barn inte fanns. En 15-åring förstår att en läkare sköter ett jobb. Han går hem när jobbet är slut för dagen helt oavsett om några barn väntar på honom hemma. Att hon eller någon annan borde eller skulle kunna få Tähkäs barn att försvinna föll henne troligtvis inte ens in.

Oavsett om det är min eller Tähkäs tolkning som är den korrekta så ligger fokus i Tähkäs tolkning fel. Flickans problem är inte att hon eventuellt önskar döden på Tähkäs barn, hennes problem är att hon befinner sig en situation där sådana skrämmande tankar kanske tycks vara enda utvägen. Hon ska inte serveras dessa tankar, hon ska få hjälp i sin skriande nöd, hon ska inte påföras en skuld som inte är hennes.

I motsats till Tähkä påstår jag att det är friska och starka och synnerligen levnadsglada personer som kan kosta på sig att önska livet ur någon. Och därifrån är det ännu mycket långt till mordlust och därefter mycket långt till mord.

Men det finns ju folk som begår mord, kan man invända. Jovisst, antalet mord i Finland är kring hundra per år, antalet självmord tio gånger fler, c tusen. I ett land där det årligen begås över 700 000 brott varav c 200 000 är trafikförseelser är det ett försvinnande litet antal personer som begår mord. I det ljuset är det häpnadsväckande att psykiatrin envisas med att kalla oss alla för mördare. Samtidigt har vi belägg för att människor som faktiskt har begått mord har sökt hjälp hos psykiatrin innan och sagt i klartext vad de ämnar göra och inte blivit trodda. Det går inte ihop. Hur vill psykiatrin ha det?

Det är min åsikt att Veikko Tähkä på väsentliga punkter har utvecklat psykoanalysen i en human och generativ riktning och således nått längre än psykoanalytiker i gemen och jag är beredd att skriva under på en stor del av hans teorier. Men på den här punkten ser jag honom som lika blind som de som gladeligen skuldbelägger offret.

Det värsta är att det är så bestickande, precis som Freud är bestickande i sin förmenta vetenskaplighet. Psykiatrer är i allmänhet inte så råa och ohyfsade att de säger som en som jag läste om i en amerikansk hatbok om psykoanalysen:

– Erkänn att du vill knulla din morsa i arslet!

Vad ifrågavarande patient hade för problem minns jag inte, men önskan att knulla morsan i arslet hörde inte till dem.

Följande är ett citat ur Jagets teatrar av Joyce McDougall:

”Med tanke på hans många oralerotiska och oralsadistiska fantasier om kvinnor uppmuntrar jag honom att se var han är i förhållande till sin far.

P: Det är för hemskt – jag ser mig själv suga blod från min pappas penis; den har ett mycket levande ollon, den ser levande ut. Jag står inte ut med det (han håller för sina ögon med händerna); bilden gör mig yr och jag måste sänka blicken. Det strålar ut sperma – jag kan inte hejda dessa bilder. Vad är det som händer med mig?” (s 208. McDougall 1988).

Joyce McDougalls patienter går på så där för jämnan. Denna patient P hade en pappa som var som en vampyr. Skickligt och nästan utan att det märks lotsar terapeuten bort patienten från de farliga vattnen – där relationen till pappan hade kommit i fokus – och uppmuntrar patienten att suga blod ur faderns penis i stället. Det skulle krävas en hel doktorsavhandling för att blottlägga implikationerna i Joyce McDougalls tankebygge, någon borde ta sig för att skriva en sådan.

I den svenska barnläkaren Lars H Gustafssons bok Barnapappa finns ett insiktsfullt kapitel om Oidipus/Elektrakomplexet. Barnets förälskelse i föräldern av motsatt kön är ett faktum och har förälskelsens alla kännetecken, bara inte de sexuella. Förförelseförsöket finns där, tydligt och klart, men gud nåde den förälder som svarar på övningsförförelsen med vuxen sexualitet. Det förekommer, Gustafsson berättar om sådana fall. ”Jag blev faktiskt förförd!” berättar den vuxna mannen (s 53ff. Gustafsson 1991). Han blev alltså förförd av ett fyraårigt barn. Och barnet fick skador för livet för att den vuxna inte såg det uppenbara: att han hade med ett barn att göra.

Barnets förförelseförsök är kanske sexuellt betingade – barnet har ju inom sig början till alla mänskliga egenskaper – men deras kärna handlar om accepterande, omhuldande, existensberättigande, längtan efter kärlek och uppmuntran. Att se förförelseförsöken som kompatibla med vuxnas sexualitet är patogent, precis lika patogent som att bryskt avvisa dem.

En av stötestenarna i den freudianska psykoanalysen är att den förbigår det faktum att barnet kan ha anledning att reagera på ett ”sjukt” sätt, dvs att barnet verkligen har blivit skadat. Freud uppnår den effekten genom att skapa en teori som förklarar den patogena påverkan som normal. Bäst ser vi hur det går till om vi tar oidipuskrisen som exempel. Eftersom barnet enligt Freud verkligen vill gifta sig med föräldern av motsatt kön och döda den av samma kön är det självklart att barnets perversa strävanden måste stäckas.

Om man däremot förstår att barnet behöver bekräftelse på att det är värt att älskas och att bägge föräldrarna besvarar dess häftiga känslor av kärlek, på ett åldersadekvat sätt, dvs genom värme och ömhet, ja, då kan barnet vinna den oidipala kampen. Pappa och mamma hör visserligen ihop sinsemellan, men de hör också ihop med barnet och gör det sålunda möjligt för barnet att vidga sina revir och söka sig andra och nya källor till tillfredsställelse, vända sig ut till jämnåriga och andra vuxna. Barnet ska inte behöva komma över någon förödmjukelse pga av ”obesvarad” kärlek till föräldern av motsatt kön, tvärtom: barnet ska få veta att dess kärlek är besvarad (inte genom sexuella handlingar för sådan kärlek är det inte fråga om från barnets sida) och då kan barnet gå vidare i livet och utvecklingen, luttrat och stärkt.

M a o  är det en katastrof när en förälder och i förlängningen en psykiater sviker och hånar den spirande förälskelsen i övertygelsen om att barnet/patienten har ovärdiga motiv.

 

Med anledning av Marcus Groth

”Den klump som fanns inuti honom var tung, svart och så fylld av smärta att det kom att ta tjugo år av hans vuxna liv att arbeta bort den. Men när den svåra processen var genomgången kom äntligen insikten om att livet är värt att leva.”

Detta är ett citat från Jeannette Björkqvists fina artikel om Marcus Groth. Artikeln finns på nätet under rubriken: Vägen mot ett liv värt att leva (Hbl 28.12.2015).

Citatet handlar om trauma. Det är en exakt beskrivning av hur livet gestaltar sig efter ett riktigt svårt trauma. Jag har personlig erfarenhet av det och jag sökte hjälp hos psykiatrin i trettio år utan att få någon hjälp alls. Okunnigheten var enorm i sgs samtliga psykiatriska läger. Om livet tidigare hade varit en kamp på liv och död så blev döden mycket aktuell och mycket hotfull under de många fruktlösa åren i terapi. Så för mig tog det 30 år innan jag lyckades överleva och känna att jag kunde lita på mig själv och mina egna krafter. Detta förhållandevis lysande resultat uppnådde jag genom självhjälp med Stettbacher/Jenson. Det är min smala lycka att jag råkade leva under en tid då först Konrad Stettbacher och sedan Jean Jenson kom ut med sina självhjälpsmetoder. Utan dem vore jag död idag, det är jag tyvärr ganska säker på, så nära var det att jag hade gått under tåget efter de många många åren av ren misshandel hos mina terapeuter. (Att inte få hjälp när man behöver hjälp är inte så oskyldigt som man i allmänhet tror. Det är direkt livsfarligt, faktiskt, därför kallar jag det misshandel).

En psykiatrisk skola ska jag dock nämna, psykoanalysen. Psykoanalytikern Veikko Tähkä kom ut med sin stora bok om psykoanalytisk vård 1996 i samma veva som Stettbacher och Jenson kom med sina självhjälpsmetoder. Jag lyckades utverka tillstånd att få intervjua Veikko Tähkä för Finlands television. Och naturligtvis frågade han mig varför jag var så intresserad av att intervjua honom och då sa jag att jag aldrig har fått hjälp trots upprepade och tidvis ganska långa terapier och sedan berättade jag kort om mitt trauma. Då sa han, den underbara gubben: ”Om patienten har ett så svårt trauma i sin anamnes så ska man tala om det och bara om det tills det inte finns någonting mer att tala om. Sedan kan man kolla om patienten fortfarande har några problem att tala om.” Av hans tonfall att döma drog jag den slutsatsen att han inte trodde att patienten skulle ha några ytterligare problem att tala om. Jag själv var ännu då så fylld av min stora svarta klump och min stora svarta smärta att jag hade all möda i världen med att hålla darrningarna, skakningarna och skriket och tårarna under kontroll, så jag vågade inte fråga om det var så han menade.

Hans ord bar mig under de långa mödosamma åren då jag på egen hand arbetade med att reda ut mitt trauma. Det tog mig sammanlagt åtta år. Ett extra svårt problem visade sig vara att komma över mina terapeuters okunniga dumheter. Ingen enda av dem hade den minsta lilla aning om hur man hanterar trauma. De ville nog väl, men flera tappade nerverna när deras okunnighet hade den effekten att jag blev sämre, klagade, uppträdde trotsigt, blev arg, och bara helt enkelt slutade (för att rädda mitt liv, nota bene, jag var ju inte där på skoj). Jag hade ett trauma när jag började gå i terapi, när jag slutade hade jag två, det andra var den sk vården. Fast det där stämmer inte riktigt. Jag gick kvar i terapi alla de år då jag samtidigt arbetade med Stettbacher/Jenson. Men jag hade gett upp allt hopp om att någon terapeut skulle begripa sig på mitt trauma, så den tiden gick jag hos en terapeut som hade specialiserat sig på att hålla folk på jobbet. Det var hon bra på och jag behövde verkligen hennes hjälp, för så mycket av min energi gick åt till självhjälpen, men hon sa uppriktigt att hon inte hade den minsta aning om trauma. Och vad jag vet skaffade hon sig inte någon kunskap heller. Hon fortsatte att ingenting veta i alla de år jag gick hos henne. Och när jag tänker på saken så vet jag inte riktigt var hon skulle ha skaffat sig någon kunskap, teorierna kring trauma var ännu på den tiden många och råddiga. Hur det ska förklaras med tanke på att psykiatrin som ”vetenskap” hade existerat i närmare hundra år redan är en svår fråga. Min förklaring är enkel: Freud hade grundat en skola som lärde ut att man aldrig skulle höra på patienten eftersom patienten ljög, smet, gjorde allt för att framstå som bättre än hen var, osv. Terapeutens hela yrkesskicklighet vilade på hur skickligt hen lyckades ”konfrontera” patienten med lögnerna och försöken att smita undan ansvar. Idag påstår många att Freud inte längre har någon betydelse. Det stämmer inte. Freuds ande svävar över psykiatrin just i form av misstro mot det som patienten säger. Uppläxandet, som vackert kallas konfrontation, är en vanlig metod. Om patienten protesterar upplyser man patienten om att en del patienter är så illa däran så de tål inte sanningen. (Veikko Tähkäs långa karriär bekräftar på sitt sätt detta. En journalist från Finlands television kunde han bestå med medhåll. Om jag hade varit hans patient är jag inte alls lika säker på att han hade visat sig förstående).

Traumaterapicentralen grundades 1997. Då hade jag redan gått flera år hos min arbetsterapeut, min ekonomi och min självkänsla var fortfarande kaos och jag vågade inte lita på att denna nygrundade central skulle ha någonting att komma med. Det tror jag inte att de hade heller. De flesta terapeutiska skolorna intresserar sig för fostrande verksamhet, och det finns ingenting som är så kontraproduktivt när det gäller trauma. Min sista terapeut var snäll. Hon visste ingenting om mitt problem, men hon var snäll och kom sällan med snusförnuftiga kommentarer. Det tackar jag henne för. Min första terapeut var också snäll, fast hon var okunnig, hon också. Två av mina sju terapeuter var alltså snälla och okunniga, de andra led av olika grader av hämndlystnad initierad av att jag inte blev hjälpt av deras okunnighet. De gjorde ju sitt allra bästa, det måste bero på något fel hos mig att jag inte blev hjälpt. Jag ville inte, jag gjorde motstånd, så då skulle de straffa mig med giftiga kommentarer, stramare tyglar osv. Att de själva var okunniga, tycktes inte falla dem in. Dessutom hade de fått lära sig att pratkuren inte dödar. Det är fel. Okunnighet dödar oavsett i vilken tappning den kommer.

Jag är idag så lycklig för artikeln om Marcus Groth. Han berättar om två svåra trauman som hade den ovan beskrivna effekten. Jag känner igen mig i varje stavelse. Just så var det.

Och så säger han att hans uppfattning om hurdan hans barndom före traumat var är att den var lycklig. Jag börjar gråta när jag läser det. Precis så var det för mig också, men det ska fan försöka övertyga andra människor om. Så grundligt har den psykiatriska ideologin lyckats misstänkliggöra allt som patienten säger. Vilken amatörpsykolog som helst är beredd att beslå mig med lögn om jag påstår att min barndom fram till katastrofen var helt bra, ja, till och med lycklig. Så KAN det ju inte vara. Det MÅSTE ha varit något fel på min familj från början. Och terapeuterna var inte sena att breda på. Det tog mig alla de trettio åren att förstå att mitt barndomshem var skäligen lyckligt och att mina föräldrar var skäligen lyckade människor. Man hittar fel på vem som helst om man börjar leta. Och jag förlåter aldrig professorn i psykiatri som på rak arm påstod att min barndomsfamilj var pervers. Människan hade ingen aning om någonting, hen bara sa, att det måste ha varit något fel på min barndomsfamilj. Det är sådant dessa charlataner förtjänar storkovan på. Patienten blir sjuk av terapin och måste gå där minst tio år för att överleva behandlingen… Den metoden bet inte på mig, det är min smala lycka.

Jag använder hårda ord? Ja, det gör jag.

Och i nästa artikel kommer jag att använda hårda ord om den gestaltterapi som Marcus Groth förespråkar.

”I dag, ett halvt liv senare, tillstår han att det i och för sig inte var ett problem att hans mamma dog.

– Livet är sådant, det händer saker som utmanar dig. Om stödet omkring dig finns i stunden så kan du rasa, sörja eller göra vad som behövs för att bearbeta det som händer. Men det stödet fick jag inte utan jag fick själv reda ut hur jag skulle hantera mammas död. Den sorgen och förlusten var för stor för mig som barn så jag tog omedvetet till en överlevnadsmetod där jag tryckte ner mina känslor. Och det är just det som är depression. Att omedvetet trycka ner sina känslor på en alldeles kroppslig nivå.”

Detta citat hör till de friserade halvsanningar som psykiatrins olika skolor strör omkring sig. ”…i och för sig inget problem att mamma dog”. Ja, så långt kan man tvingas vifta bort sina problem för att tillfredsställa sin terapeutiska skola. Därför kommer min nästa artikel att heta Om att vifta bort sina problem. Underrubrik: Om att tolka till terapeutens belåtenhet.

Om Freuds filosofi

Jag har nyss läst en otroligt intressant bok om filosofi och psykoanalys. Jussi Kotkavirta: Tuhkaa ja timanttia (ntamo 2015). Ja, det är mycket riktigt samma namn som Andrzej Wajdas film från 1958. Boken har inte med Wajda att göra, namnet är bara vackert, om jag förstod författaren rätt.

Jag hoppas kunna återkomma till boken närmare, senare, men för att jag ska kunna ge ett övertänkt helhetsomdöme måste jag läsa den en gång till, så det får bli en annan gång.

Kotkavirta är från början filosof och undervisade länge i filosofi vid Jyväskylä universitet. Sedan gick han av personliga skäl i psykoanalys och som så många andra blev han fascinerad och förtjust och utbildade sig till psykoanalytiker. Boken handlar om och analyserar hans glidning från filosofin till psykoanalysen.

Boken innehåller många och långa lärda utläggningar om bägge disciplinerna. Den vetgiriga och filosofiskt intresserade får garanterat svar på många av sina frågor. Jag fick det.

För min del stod det till slut klart att Freud måste beskrivas som filosof, inte som vetenskapsman. Bokens författare tvekar på den frågan, men utnämner ändå Freud till vetenskapsman.

Vad är då skillnaden mellan en filosof och en vetenskapsman? undrade jag för mig själv och var tvungen att läsa på.

En filosof ska man förvisso ta lika mycket på allvar som en vetenskapsman, men en filosof behöver i princip inte bevisa någonting, tvärtom kan han sätta sig ner och grubbla på vad ett bevis egentligen är för något. En filosof kan bara helt enkelt påstå saker, som t ex att vårt liv är en illusion eller att vi själva bara är skuggor på grottväggen. Sedan läser vi i filosofins historia om vad han har påstått och trott. Filosofin skiljer sig från tron genom sin frånvaro av förkunnelse.

Vetenskapen däremot följer strikta traditionella regler, dess påståenden måste kunna verifieras, det räcker inte med att någon tror på dem, det måste finnas ett kvalitativt och/eller kvantitativt underlag osv.

Skillnaden mellan upptäckt och uppfinning är i sin tur att man upptäcker något som finns från förut, men man uppfinner något som inte finns.

Man kan med rätta säga att Freud uppfann psykoanalysen på basis av påståenden, som han också uppfann eller utvecklade ifrån världens myter och trosföreställningar om hurdan människan är.

I det ljuset blir det både intressant och lite kusligt att hans genomslagskraft har varit och fortfarande är så stor.

Spädbarnet är, säger Freud, polymorft perverst och omnipotent. Melanie Klein utvecklade tanken vidare och påstod att spädbarnet drivs av en måttlös avund gentemot modern, som äger det goda bröstet.

Det lite äldre barnet hatar föräldern av samma kön och hänger sig åt fantasier om att mörda denna och måste utveckla en föreställning om sin egen godhet för att kamouflera sina onda önskningar. Syskon lever farligt i närheten av det mordiska barnet, som i sin måttlösa driftstillfredsställelse anser att världen ska dansa efter dess minsta nyck. Joyce McDougall utvecklade tanken vidare och kallade helt sonika en treårig flicka för ”den lilla mörderskan”. Gustav Schulman försäkrade i en tv-intervju år 2002 att vuxna mördare inte har lärt sig att tygla sina mordiska lustar som tvååringar.

Vad har en vettig människa att sätta emot det där? Ingenting. Nå. det finns nog dom som har försökt. Alice Miller, redan totalt bortglömd stor freudkritiker på 80-talet, Lars Gustafsson, svensk barnläkare. Och många många fler. Det geniala med psykoanalysen är att den tar avstamp i påståenden om spädbarnet – som vi faktiskt inte kan veta så mycket om. Om vi har lust kan vi tolka spädbarnets totala hjälplöshet och beroende som omnipotens och avund. Som tur är så är det inte så många som har lust med det.

Men hur har freudianerna lyckats få folk att svälja teserna?

Svårt att veta, men det ligger ganska nära till hands att associera till religionen, arvssynden och människans eviga förtappelse.

Varje söndag ser vi människor sitta i kyrkan och låta sig matas med föreställningar om en oerhörd skuld som bara den allsmäktiga Fadern av nåd allenast kan frälsa de eländiga syndarna ifrån.

Det handlar om rena påhitt, filosofiska försök att tolka människans belägenhet i världen, inte sällan kopplat till ekonomisk vinning.

Rena påhitt var också ”kylskåpsmödrarna” som ansågs vara skuld till autistiska barns autism. Gunilla Bergström, Alfons Åbergs skapare, har i offentligheten vittnat om hur det var att vara den skyldiga till sitt barns autism.

Det var inte Freud själv som kom på det där med kylskåpsmödrarna, det var enligt mina källor en psykiater vid namn Leo Kanner, på 40-talet. Ännu på 70-talet råkade mammor ut för denna fruktansvärda dom. Jag minns tydligt hur detta påhitt fritt florerade. Mammor skuldbelades och fick sitt och barnets liv förstörda utan någon som helst orsak. En av dem som på ett avgörande sätt spred dessa lögner var Bruno Bettelheim, vars karisma och världsberömmelse tystade alla protester. En förtvivlad pappa till ett autistiskt barn tog upp kampen, skrev en bok, grundade ett forskningsinstitut, men lyckades inte bryta Bettelheims makt. Idag vet vi att den förtvivlade pappan hade helt rätt. Påminner om förlossningsläkaren Ignaz Semmelweis (1818 -1865) som dog på ett mentalsjukhus i Österrike efter att fåfängt ha försökt övertyga ledande läkarkretsar om hygienens betydelse i sjukvården. När han hade dött, utbuad och hånad, och möjligen efter att ha blivit misshandlad av mentalvårdarna på sjukhuset, blev han snabbt upprättad. På Wikipedia läser vi än i denna dag att han nog skulle ha lyckats om han hade varit lite mera effektiv och låtit bli att förarga etablissemanget.

Ännu ett påhitt: homosexualitet är en sjukdom som kan botas. Det var inte Freud som hittade på det heller, men han hade grundlagt en lära som tolererade fria och arbiträra tolkningar utan att behöva bevisa någonting och då var det fritt fram för vilka hypoteser som helst.

Det som Freud däremot hittade på var hela det intrikata systemet med motståndet och sjukdomsvinsten i terapisituationen. Patienten vill inte bli frisk, patienten klamrar sig fast vid sina symptom med alla sina krafter och gör ihärdigt motstånd mot terapeuten.

Det skulle kräva en hel avhandling för att påvisa det groteska och bisarra i dessa påståenden. Här får det räcka med att konstatera att om patienten inte blir frisk av den hjälp som terapeuten kommer med så är den första logiska tanken att det måste finnas en brist eller ett fel i terapeuten insatser. Eller att terapeuten har bristande kunskaper. Eller hur?

Groteskt och bisarrt? Allt beror ju på människosyn. Det är det som vi måste förstå när vi studerar bl a Sigmund Freud.

Så mycket tankar väckte Jussi Kotkavirtas bok Tuhkaa ja timanttia (ntamo 2015) som jag hoppas ha möjlighet att återkomma till.

Den lilla mörderskan :

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OM IDEALISERINGEN AV PRATKUREN

Kampen mot medikaliseringen av psykiatrin pågår överallt i världen utan synbar effekt. I Big Pharmas (läkemedelsindustrins) förlovade land USA ger man psykofarmaka till spädbarn redan. För tankarna till romarrikets fall. Var det inte så att bly (eller någon annan kemisk substans) i dricksvattnet gjorde de forna hjältarna svaga och dementa? Skapade en kemisk obalans som ledde till utarmning av befolkningen. I Rom skedde det ofrivilligt.
Så vitt vi nu kan se går Big Pharma systematiskt in för att skapa en kemisk obalans hos befolkningen i USA och fortsätter – om de inte stoppas – i resten av världen så fort de hinner.
Om och om igen förklarar världens experter att det inte finns någon grund för läkemedelsindustrins påståenden om att psykisk ohälsa beror på en kemisk obalans i hjärnan. Alltså finns det ingen vetenskaplig grund för att ta alla dessa miljoner piller som Big Pharma producerar och säljer till allt friskare personer. Det som händer är att det skapas en kemisk obalans i hjärnan. Som måste repareras med fler piller.
Saken blir ju inte bättre av att många av dessa läkemedel trots allt fungerar, fast man inte riktigt vet varför de fungerar. Många patienter vittnar om att pillren har hjälpt dem. Många vittnar om att de inte skulle kunna leva utan sina mediciner. Och så länge inget annat står till buds så vore det oansvarigt att ta bort medicinerna från de patienter som upplever att de har hjälp av dem.
Men det är chockerande hur alternativlös den vanliga patienten är inom psykiatrin idag. Citatet är från Mad in America och gäller USA, men jag tror att många hos oss känner igen sig.
”Realiteten för många av oss är att vårt liv och vårt välbefinnande har blivit påverkade på djupet – inte bara av dålig vetenskap men också av läkemedelsföretagens och läkarnas extremt skickliga marknadsföring. Varje dag får vi som är på fel sida om skranket höra välmenande professionella inom mentalvården säga att vi måste vara ärliga och se sanningen i vitögat om vi hoppas på att återfå vår plats i den mänskliga gemenskapen. Och ändå, ifall vi är ärliga – och ärligt försöker redovisa vår erfarenhet att behandlingen som vanligt gör oss mera ont än gott – blir vi ofta förbigångna, avvisade och varnade för att detta är vår ´sjukdom´ och vårt ´förnekande´. – – –
Upp till 90 % av oss inom det offentliga mentalvårdssystemet är överlevande efter trauma. Och ändå: i det våldsammaste landet i världen ser vi mötesrum fulla av folkvalda utan den minsta aning om vapenkontroll lyssna trollbundna till en oändlig rad av sk experter som ´vet´ att ´mentalsjuka´ måste ´se sanningen i vitögat´ och ´ta medicin´ för att skydda allmänheten. Oavsett vår personliga historia, oavsett vad vi har varit med om, insisterar dessa experter på att vårt problem sitter i hjärnan och ska skötas med deras medicin. Hur illa dessa kemikalier än gör oss anser dessa experter dessutom att lösningen är att höja dosen. – – –
En vän berättade att den mentalvårdsenhet där han får vård nyligen skickade en räkning på 120 dollar till Medicare för ett rutinbesök hos psykiater. Besöket bestod i att psykiatern träffade honom fem minuter, ställde några enkla frågor, och tryckte på en knapp för att printa ett förnyat recept för de många läkemedel han tar under psykiaterns ledning. Han är orolig för att medicinerna skadar hans hälsa och vill få hjälp med att trappa ner. Men varje gång han frågar sin psykiater om detta får han svar som ´du är inte redo ännu´ eller ´vi kan tala om det nästa månad´ eller ´vi kan trappa ner på den där men då måste du öka på något annat´. Oviljan att arbeta med honom enligt hans enkla, raka begäran ökar hans misstro mot professionella och vårdsystemet överhuvudtaget, skapar ökad stress och förbättrar inte hans mentala hälsa.”
Citaten från: http://www.madinamerica.com/2015/11/treatment-survivors-speak-out-against-the-murphy-bill-h-r-2646
Hand i hand med den hårda kritiken mot medikaliseringen går en likaså svartvit idealisering av psykoterapi, alltså den sk pratkuren. Där gäller samma sak: många får hjälp, men nästan 40 % får inte hjälp. Och att inte få hjälp är inte ofarligt, tvärtom. Eftersom jag själv hör till den kategorin vet jag hur svårt det vara att låta bli att gå under tåget. Med andra ord får vi förmoda att många som kunde säga det jag säger är döda, eller annars tystade. Principerna inom psykoterapin avviker inte särskilt från principerna inom den biologiska psykiatrin.
I själva verket är det så att attityden är ett arv från Sigmund Freud, som för övrigt var en av dem som trodde att medikaliseringen skulle vara välsignelsebringande. På Freuds tid fanns det inga läkemedel att tala om, men han trodde att en vacker dag skulle ett piller ersätta pratkuren.
Kanske berodde det på att Freud själv ganska tidigt förstod psykoanalysens uppenbara begränsningar. Den lämpade sig enbart för neuroser, inte för svårare patologier, patienten skulle vara både rik och stabil för att uthärda flera års mangling på divanen osv.
Men traditionen att inte höra på patienten annat än för att få fast hen för felaktiga föreställningar och tillrättavisa och ordinera det ena och det andra och framförallt under inga omständigheter låta patienten bestämma någonting gällande vården – den attityden kommer från Freud.
Jag minns för evigt vad en bekant psykoanalysfrälst person sa till mig en gång. Jag hade nyss konsulterat en psykoanalytiker och var djupt oroad och undrade om jag borde börja eller inte. Jag sa: ”Jag förstår inte riktigt hur han agerar. Han verkar inte tro att jag har en enda egen tanke, eller en enda egen erfarenhet. Han hör inte på och han viftar bort allt jag säger.” – ”Nå, så klart, ” sa bekanten som hade gått tio år i psykoanalys och var helt övertygad om att det var det enda rätta. ”Vad fan tror du att du fattar? Han vet nog att han ska skita i dina små funderingar.” Där avgjorde hon mitt problem, jag gick inte tillbaka till den psykoanalytikern och inte till någon annan psykoanalytiker heller.
Men det hjälpte inte så mycket, för Freuds attityd var på den tiden vida spridd i alla terapeutiska skolor. Patienten fick tala sig hes och försöka förklara hur mycket som helst. Allt förbigicks, smålogs åt, tegs ihjäl, eller viftades bort, eller – det värsta – tolkades konsekvent till patientens nackdel.
Det ansågs vara höjden av professionalism att aldrig ta patienten på allvar, att alltid komma med en tolkning som var så grotesk att det var omöjligt att motsäga den. Helt i klass med Freuds fantastiska teorier om det omnipotenta barnet som inte vill annat än mörda föräldern av samma kön. Typ.
Och den som tror att denna attityd är utdöd idag tar fel. Nu har den bara dessutom flyttat ut på gatan. Vem som helst tar sig rätten att diagnosticera och tillrättavisa en psykiatrisk patient och tillskriva hen otrevliga egenskaper. Och le åt det hen berättar.
Allt beror på patientens ”sjukdom” och ”förnekande”.

KAN JAG FÅ HJÄLP ELLER SKA JAG FÖRÄNDRAS?

När jag i tiderna sökte hjälp hos psykiatrin så sökte jag hjälp för att mitt liv var så tungt och svårt, tyngre och svårare än det behövde vara, tänkte jag.
Den psykiatriska litteraturen lovade guld och gröna skogar. Jag skulle få förståelse och nya insikter och hjälp att läka mina sår.
I bok efter bok läste jag att svåra trauman kan göra livet mycket svårt för den som drabbas och att det är klokt att söka hjälp från professionella.
I bok efter bok hittade jag traumalistor och traumaskattningar. Ju svårare trauma desto högre upp på listan. Mitt trauma platsade i den övre ändan av dessa listor.
Ofta kommer hjälpsökande in alldeles för sent, stod det också i böckerna, ofta lider de i ensamhet alldeles för länge.
Ja, det gjorde jag också. När jag äntligen kom var jag utmattad och snubblade in över tröskeln. Med skallrande tänder beskrev jag min situation och tillfrågad om min tidigare historia berättade jag om min familj och naturligtvis med stor smärta och vånda om mitt svåra trauma.
I denna dag kan jag inte fatta att inte en enda av mina terapeuter reagerade. Mellan åren 1976 och 2007 gick jag hos sju olika terapeuter och ingen av dem reagerade på ett svårt trauma som jag talade om den första timmen. Ingen reaktion alls, alltså. Jag fick ingen hjälp. Inte heller blev jag remitterad.
Till slut blev jag ganska tokig. Den femte terapeuten trodde nog att jag inte var riktigt klok – jag agerade ut min sorg i dramatiska gester och försökte få honom att fatta att jag borde få tala om detta trauma. Ingen reaktion. Han hoppade över det, han som alla andra. Jag kände mig som en urbota idiot som överhuvudtaget hade hoppats på något annat.
Det var då jag insåg att jag måste rädda livet på mig genom att hjälpa mig själv, jag höll definitivt på att gå under. Den sjunde terapeuten gick jag till för att hon var specialiserad på att hålla folk på jobbet. Jag behövde stöd medan jag räddade livet på mig genom att själv bearbeta traumat – som vid det laget hade antagit groteska proportioner.
Dessutom hade jag vid det laget två trauman. Det andra var den så kallade vården.
Jämsides med terapierna och självhjälpen studerade jag också psykiatri sedan många år. Studier som intensifierades allteftersom den uteblivna hjälpen gjorde mig mer och mer förtvivlad.
Till min häpnad hade böckerna slutat tala om förståelse och hjälp. I stället talade man ivrigt om hur patienten måste förändras.
I svåra traumafall betyder det i klartext att det är något fel på den som behöver hjälp med ett trauma. Dessutom är det något allvarligt fel på den familj som drabbas av traumatiska händelser. Det tänkesättet är särskilt förödande eftersom en följd av trauma är att familjen börjar anklaga sig själv, vanligtvis helt orealistiskt. Om terapeuten då öser på med insinuationer om familjens otillräcklighet och bristande resurser blir situationen lätt övermäktig.
Det är patienten som tror att traumat har betydelse, det har det egentligen inte, enligt de moderna sätten att se på saken. ”Vi har alla våra motgångar. Allt beror på hur vi hanterar dem!” är sloganen.
Tänk att jag inte kände en enda människa som hade varit med om min sorts ”motgång”. Några kände jag i vuxen ålder som hade varit med om liknande saker. Var var alla de där motgångarna som vi ”alla” hade.
Nå, det är ointressant numera, eftersom jag lyckades hjälpa mig själv med de mycket tuffa metoder som Stettbacher och Jenson lär ut (faktiskt nästan identiska med den metod Kristian S Nibe lär ut i sin bok Reconnect to your Core, 2015). Dessa metoder är inte direkt anpassade för traumafall, men för mig fungerade de perfekt ändå. Antagligen för att strävan är att nå den innersta kärnan, oavsett vad den består av.

Men jag vore mycket intresserad av att förstå hur psykiatrin resonerar i fråga om svåra trauman. Är det meningen att uppfostra drabbade att glömma traumat? Eller kan man hoppas på hjälp? För det var absolut hjälp jag behövde, varsam och insiktsfull hjälp. I stället för de självupptagna bufflarnas hurtiga felfinnarstrategier: ”Jaha, goddag på dig, och vad är det för fel på dig?”-typ.

WHY RESISTANCE? – VARFÖR MOTSTÅND?

To my great delight I see that my blog has readers as far away as the United States. Not many, of course, since I have been writing in Swedish. So now let´s try English and a bilingual blog. Because today I have something very important to say, something that is new even to myself, at least partly.

My first bilingual blog will dwell on the wellknown concept of resistance.

As long as I can remember all therapists of all times have excused their own failures by telling the world that the patient resists treatment.

Why on earth would the patient do that?

Sigmund Freud knew why. Because the patient doesn´t actually want to be cured. To be cured entails too much pain, too much effort, too much humiliation, to much adult responsibility. The patient CHOOSES not to grow up, the patient chooses to thwart the therapist´s ambitions, because the patient is jealous and envious and full of unconscious hatred. Modern ISTDP-therapists confirm this notion and talk extensively of ”treatment-resistant” patients.

http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Freachingthroughresistance.com%2Fwp-content%2Fuploads%2F2015%2F02%2F81excerpt.pdf&h=7AQFi28Mi

Who am I to dispute that?

Freud built a bulletproof system to protect his methods and explain his failures. If the patient didn´t improve – and most of his patients did not – it was because the patient resisted treatment, was scared to death of the truth about his shortcomings, felt guilt because of his oedipal hatred, and his oedipal defeat, did not want to confess to his murderous rage etc etc.

So when I a good hundred years later said that I got no help from psychiatry, anybody in the street could diagnose me with treatment resistance. With a sad, condescending, patronizing smile. If I showed how hurt I was by this it was further proof of my incompetence and unfitness for therapy of any higher order. ”Therapy is hard work,” one of my oldest friends sadly instructed me, which to me meant that she had swallowed the therapist saving ideology line, hook and sinker.

I read nine of the twelwe volumes of the complete works of Sigmund Freud when they came in Swedish in the 90´ in a new modern edition. To me it was blatantly clear that Freud never bothered to ask his patients, he just decided that they were afraid of getting well and that explained everything. The very thought that there could be something wrong with the treatment obviously never even occurred to him. He certainly strove to refine his methods, but that the core of the method could be wrong – of course not. The patients were scared of the truth, period.

And so it goes on and on until the modern day. Almost all schools of treatment repeat treatment resistance. Without asking the patients.

And I say: as long as they go on harping on the treatment resistance they will go nowhere. It is a dead end.

Treatment resistance exists. Of course. If the therapist asks you to put you finger in the candle flame and keep it there you will resist. He may tell you a hundred times that you´ll be fine. You won´t believe him. And you are right. And he is wrong.

When you leg is broken and he comes right up to you and gives you a sturdy kick on that leg you will scream with pain. He may smile and point his finger at you oversensitivity, it won´t help one bit.

And the more he tries to attack your ”treatment resistance” the more you will withdraw, much to his annoyance.

This is what treatment resistance is about. Brutal AND harmful AND ignorant treatment will produce an enormous and presistent resistance. At the patient`s expense, of course. In addition to his original trauma he will now have a second trauma – the treatment trauma.

And some people will find his sad appearance somewhat comical. And tell him all about how much better off he would be if he understood the therapist instead of putting up a fuss.

In the above linked excerpt the patients are subjected to interrogation of the third degree without any chance of giving the right answer. All is wrong with the patient, nothing is wrong with the heartless treatment.

VARFÖR MOTSTÅND?

Till min stora förtjusning ser jag att min blogg har läsare långt borta i USA. Inte många, förstås, eftersom jag har skrivit på svenska. Så låt oss pröva på engelska och en tvåspråkig blogg. För idag har jag nånting mycket viktigt att säga, någonting som är nytt till och med för mig själv, i alla fall delvis. Min första tvåspråkiga blogg kommer att dröja vid det välkända begreppet motstånd.

Så långt tillbaka jag kan minnas har alla terapeuter i alla tider ursäktat sina misslyckanden genom att berätta för världen att patienten gör motstånd mot behandlingen.

Varför i hela friden skulle en patient göra det?

Sigmund Freud visste varför. För att patienten egentligen inte vill bli botad. Att bli botad innefattar alldeles för mycket smärta, för mycket ansträngning, för mycket förödmjukelse, för mycket vuxenansvar. Patienten VÄLJER att inte växa upp, patienten väljer att motarbeta terapeutens ambitioner, för patienten är svartsjuk och avundsjuk och full av omedvetet hat. Moderna ISTDP-terapeuter bekräftar denna tanke och talar omständligt om ”behandlingsresistenta” patienter.

http://www.com/l.php?u=http%3A%2F%2Freachingthroughresistance.com%2Fwp-content%2Fuploads%2F2015%2F02%2F81excerpt.pdf&h=2AQEWOImA

Vem är jag att ifrågasätta det?

Freud byggde upp ett skottsäkert system för att skydda sina metoder och förklara sina misslyckanden. Om patienten inte blev bättre – och de flesta av hans patienter blev inte det – berodde det på att patienten gjorde motstånd mot behandlingen, var dödsrädd för sanningen om sina tillkortakommanden, kände skuld på grund av sitt oidipala hat, och sitt oidipala nederlag, vägrade att erkänna sitt mordiska hat, etc, etc.

Så när jag drygt hundra år senare sa att jag inte hade fått någon hjälp från psykiatrin så kunde vem som helst på gatan diagnosticera mig med motstånd mot behandlingen. Med ett sorgset, förklenande och nedlåtande leende. Om jag visade hur sårad jag blev så var det ytterligare ett bevis på min inkompetens och min olämplighet för någon kvalificerad terapi. ”Det är hårt jobb att gå i terapi,” tillrättavisade mig en av mina äldsta vänner med ett ledset leende, vilket för mig betydde att hon hade svalt hela den terapeutskyddande ideologin.

Jag läste nio av de tolv volymerna av Sigmund Freuds samlade verk när de kom på svenska på 90-talet i en ny modern upplaga. För mig var det helt uppenbart att Freud aldrig besvärade sig med att fråga sina patienter. Han bara beslöt att de var rädda för att bli friska och det förklarade allt. Själva tanken att det kunde vara något fel på behandlingen föll honom tydligen aldrig in. Visst, han strävade efter att förfina sina metoder, men att grunden för metoden kunde vara fel – naturligtvis inte. Patienterna var rädda för sanningen, punkt, slut. Och så fortsätter det än idag. Nästan alla terapeutiska skolor upprepar motståndet mot behandlingen.

Och jag säger: Så länge som dom fortsätter att tjata om motståndet mot behandlingen kommer de inte att komma någon vart. Det är en återvändsgränd.

Motstånd mot behandlingen finns. Naturligtvis. Om terapeuten ber dig att sätta fingret i en ljuslåga och hålla det där kommer du att göra motstånd. Han kan säga hundra gånger att det inte skadar dig. Du tror honom inte. Och du har rätt. Och han har fel.

När du har brutit benet och han kommer rakt fram till dig och ger dig en redig spark på detta ben då skriker du av smärta. Han kan le och peka finger åt din överkänslighet, det hjälper inte ett skvatt.

Och ju mera han försöker angripa ditt ”motstånd” desto mera kommer du att dra dig tillbaka, till hans förtret.

Det här är vad motstånd mot behandlingen handlar om. Brutal OCH skadlig OCH okunnig behandling åstadkommer ett enormt och ihållande motstånd. På patientens bekostnad, givetvis. I tillägg till hans ursprungliga trauma kommer han nu att ha ett andra trauma – behandlingstraumat.

En del människor kommer att tycka att hans trista uppenbarelse är något komisk. Och tala om för honom hur mycket bättre han skulle klara sig om han började samarbeta i stället.

I utdraget som jag länkade till här ovan utsätts patienterna för tredje gradens förhör utan en chans att komma med det rätta svaret. Allt är fel på patienten, ingenting på den hjärtlösa behandlingen.