Om att dela och inte dela

(Marcus Groth del 2)

Det tycks finnas två olika människotyper.

Den ena tänker att livets mening är att dela erfarenheter med andra, växa tillsammans, hjälpa och stöda varandra när det behövs i ömsesidig växelverkan. Idag är jag svag, då hjälper du, i morgon är du svag och då hjälper jag. Vi ordnar det så bra vi kan och räknar inte på vem som ger mest – eller minst för den delen. Alla förväntas bidra efter förmåga. Alla förväntas VILJA bidra efter förmåga, med andra ord kan man räkna med att förmågan växer vid träning, och att den skänker mening och trivsel i livet.

Den andra typen tänker att man ska sköta sig själv och i princip strunta i andra, i alla fall så mycket som möjligt. Att dom som behöver hjälp bara klagar i onödan och vill dra nytta av andra. Att allt de säger till sitt försvar är undanflykter som ingen människa orkar höra på. Att det bästa är att vända ryggen till och låta dem ta sig fram bäst de behagar. Då slutar de nog att klaga och tar sig i kragen. Kanske lär de sig en läxa och slutar vara energitjuvar.

Den första människotypen tänker att vi alla är i behov av hjälp någon gång i livet och att det jämnar ut sig så småningom, och om det inte jämnar ut sig så har de lyckligt lottade råd att hjälpa. Poliklinikavgiftens princip baserar sig på detta tänkesätt: alla betalar lite, helt oavsett skada får alla hjälp för samma pris.

Den andra människotypen framhåller gärna att det är självklart att de som verkligen behöver hjälp ska få hjälp. Men de som klagar är inte de som verkligen behöver hjälp. De som verkligen behöver hjälp klagar inte. De lägger manken till och klarar sig själva. Alltså behöver de inte hjälp. De är ett föredöme för andra. Att behöva hjälp är skamligt i dessa kretsar.

Men det är väl att märka att det gäller bara neråt. Bland jämlikar är det helt klart att man har både fallskärmar och drulleavtal och hemliga sällskap för inbördes assistans.

Den första människotypen uppfattas av den andra som dum, lat och naiv, ibland som idealistisk och allmänt vilseförd. Den andra uppfattas av den första som gemen, elak och ogin, ibland som okunnig och vilseförd.

Det är lätt att se att dessa tänkesätt i princip motsvarar vänster och höger i politiken.

Läkare, psykiatrer och terapeuter hör ofta till den andra människotypen. Patienterna ofta till den första. Det är visserligen skamligt att behöva hjälp, men det är den första människotypen som kommer över skammen och tänker att det är skäl att söka hjälp eftersom det finns människor som har utbildning att hjälpa.

Därav kommer det sig att det är ganska normalt att en terapeut föreslår för patienten att patienten har svårt att visa sig svag. Detta är ett enkelt exempel men patienten blir ställd och förvånad och känner sig missförstådd. Hen har ju minsann visat sig svag – annars vore hen inte där. Hen har modigt blottat sina svagheter och talat om problem av ytterst personlig art. Vad vill terapeuten med sin fråga?

Det är också mycket normalt att terapeuten utgår ifrån att det måste vara något fel på patienten om hen behöver hjälp.

Det är mycket normalt att terapeuter uttrycker sig på följande sätt: ”Vi har alla våra motgångar i livet.” Eller: ”Livet är ju inte problemfritt.” Eller: ”Alla är någon gång med om saker som är utmanande.”

Dessa utlåtanden är i grunden osanna. Men de blir förstås sanna ifall man jämställer ett sår i fingret med ett amputerat ben. Om man överhuvudtaget inte graderar ”motgångarna” och ”utmaningarna” så är det förstås alldeles sant att alla någon gång råkar ut för problem.

Men hur mångas mamma dog när barnet var nio år? Hur mångas pappa begick självmord när barnet var elva år? Hur många har vuxit upp ensamma med en bror eller en syster som knappt var vuxen?

Hur mångas bror dog under oklara omständigheter när syskonet var elva år? Hur mångas mamma går på gatan?

Om man till en patient som har ett så svårt trauma i bagaget säger att alla människor någon gång i livet råkar ut för utmaningar så är man i min vokabulär bara fruktansvärt grym, känslokall och direkt elak.

Och det är det jag har emot gestaltterapin och dess föregångare psykoanalysen. Dessa terapiformer kan naturligtvis utövas med omtanke och konstruktivitet, beroende på vem utövaren är. Det är bara det att det i grundideologin för bägge riktningarna ingår en arrogant och nedlåtande syn på patienterna.

Att förlora en nära anhörig tidigt i livet är ett svårt trauma helt oavsett hur mycket hjälp man får omedelbart efter förlusten.

Om terapeuten då vräker sig i stolen och frågar: ”Jaha, så nu vill du att jag ska tycka synd om dig?” så har hen faktiskt skrivit under sin egen avskedsansökan – i alla fall till den patienten.

Eller om hen spärrar upp ögonen när patienten plågat berättar att brodern blev begravd i en grop i marken och frågar: ”Begrep du inte att han var död?”

Eller om hen förnekar att man behöver veta något särskilt beträffande traumatiska dödsfall för att kunna vara terapeut för en patient som varit med om det.

Dessa enkla exempel är hjärtlösa just därför att terapeuterna är okunniga. De har inte en aning om vad som händer med en människa vars familj oförhappandes drabbas av ond bråd död. Och vad värre är – de tycker inte heller att de behöver veta. De enkla tabeller som psykiatrin tillhandahåller (typ: Chock, Förnekande, Vrede, Accepterande) är i stort sett vad de vet. Traumatiska dödsfall för med sig betydligt mera mångfacetterade och komplicerade utmaningar.

Och då de flesta terapeutiska riktningar är uppbyggda så att patienten talar och terapeuten upplyser hen om vad det är för fel på hen, blir inhämtandet av ny kunskap väldigt mödosamt och ineffektivt. Terapeutens påflugenhet och beredskap att diagnosticera och tillvita patienten alla möjliga underliga egenskaper på basis av en ganska slarvig utfrågning gör patienten illa, patienten börjar kanske protestera, är kanske inte så medgörlig längre, vill inte tala mera, och så berättar terapeuten att patienten gör motstånd och låter förstå att patienten flyr undan terapeutens sanningar och att denna feghet hindrar patienten från att bli frisk. Den terapeutiska fällan slår igen, patienten sitter i ett skruvstäd och anses inte vilja bli frisk. Det finns helt enkelt inte tid eller ork eller intresse för patientens sida av saken. Det är förmodligen orsaken till så många fullkomliga misslyckanden inom psykiatrin. Någon gång måste man börja reagera på att vi efter 100 år av psykiatri har ett rekordantal människor förtidspensionerade av psykiska skäl. Borde det inte vara tvärtom ifall psykiatrin har så mycket på fötterna som det påstås?

”Du ska alltid ha det på ditt sätt,” sa en av våra mest kända psykoanalytiker till mig när jag stammande och pinad berättade att folk gick över till andra sidan gatan när de såg mig några dagar efter att den stora katastrofen hade inträffat i mitt liv. ”Och får du det inte på ditt sätt så blir du arg,” tillade han med den belåtna minen hos en katt som nyss hade svalt en kanariefågel. Och med samma min iakttog han min totala bestörtning.

Jag gick inte tillbaka till den mannen. Jag försökte förklara men jag tror inte att jag lyckades