Humanistiska terapiformer

”Gemensamt för de humanistiska terapiformerna är att de ser psykisk ohälsa som en följd av svårigheter att leva väl i en komplicerad värld. För att leva väl krävs nämligen att man kan relatera väl till andra, kan hantera besvikelser, göra rättvisa åt sina gåvor, vet vad man vill och kan finna meningsfulla sysslor och anknytningar. Detta bygger i sin tur på att man ser sina möjligheter och sina  frihetsgrader och, givet omständigheterna, kan och är beredd att ta ansvar för sina möjligheter. När livet förändras behöver man ha utvecklat tålighet och hållbarhet, behöver förmå lägga saker bakom sig, gå vidare och acceptera tidens gång och livets förgänglighet. Frågor om ”andlighet”, dvs djupa värden som styr klientens inriktning, val och anknytningsstilar är viktiga inslag i humanistisk terapi.”

Ur De humanistiska terapiernas kunskapsbas (evidensgrund) av D Stiwne 2014.

Än en gång en av dessa förföriska texter om hur vi bör vara som människor.

”Psykisk ohälsa som en följd av svårigheter att leva väl i en komplicerad värld”.

Och så följer en lång utläggning om hur man är när man kan leva i en komplicerad värld, med präktiga ideal som bl a innefattar att man kan lägga saker bakom sig och gå vidare med en ”andlighet” som styr ”klientens” inriktning.

Rörande grötmyndigt och storartat i sin naivitet.

Och redan i ett stycke lite längre fram får vi veta att fokus inte ska ligga på symptom och svårigheter, trots att de kan vara viktiga att bearbeta, utan på ”långa mål”, dvs på vad man ska göra sedan när symptomen inte är lika pressande. Klienten ska skapa sin tillvaro i stället för att vänta på att den ska ordnas av någon annan eller av ett gynnsamt öde.

På en enda sida har vi redan fått veta mycket om hur terapeuterna ser på sina ”klienter”.

Att behandla trauma är det tills vidare inte alls tal om, vilket tycks vara något som en del anhängare tror att det ska handla om.

Resten av denna skrift ägnas åt att berätta att de humanistiska terapierna har lika goda resultat som KBT och ett antal andra skolor. Jaha, och hur effektiva är då alla dessa terapier? Enligt siffror i slutet av artikeln avbryter 25%  påbörjad terapi och hela 35% får återfall inom ett år. Inte så bra, kan man tycka. I slutet av artikeln sägs tydligt att den psykiska hälsan i Sverige inte generellt förbättrats, trots stora insatser från samhällets sida. Jag dristar mig till att påstå att något är grundläggande fel i samtliga terapiriktningars grunder. Vad? Det brådskar att ta reda på det.

Vad beträffar den humanistiska inriktning som här är aktuell är det väldigt lätt att sätta fingret på de dubbla budskapen. Det sägs uttryckligen att klienten inte får klandras, men varje sida andas klander, som redan framgått av första sidan. Längre fram i artikeln poängteras ”terapeutens förmåga att få klienten att vara en aktiv part i samarbetet och inte bli passivt väntande på terapeutiska underverk.” Jaha, såna klienter tycks det också finnas.

Men sen kommer faktiskt en mycket viktig upplysning: terapeuternas effektivitet och kompetens varierar väldigt mycket enligt en stor studie från 2003. De mest effektiva terapeuterna klarade av att få goda resultat på 6-7 sessioner, medan de dåliga terapeuterna kunde behöva 97 sessioner för att uppnå samma resultat. I många fall försämrades klienternas tillstånd. I det ljuset är det mycket märkligt att all kritik från patienternas sida regelmässigt avvisas och påstås bero på patienternas tillkortakommanden.

PS. Resultat från Helsinki Psychotherapy Study ger vid handen att c 50 % av psykoterapipatienterna får dålig eller ingen hjälp. Detta gäller oavsett behandlingsform.

PS2. För att begripa vad humanistisk terapi går ut på ska man läsa standardverket Humanistic Psychotherapies. Handbook of Research and Practice (2001). Klienter inom psykoterapi blir med tiden studerat folk. Det har jag blivit, kunde ta en doktorsexamen, antar jag. Ämnet är svårt, förvisso, men fullt så svårt ska det inte vara att behöva hjälp med psykiska bekymmer, kan man tycka.