Med anledning av Marcus Groth

”Den klump som fanns inuti honom var tung, svart och så fylld av smärta att det kom att ta tjugo år av hans vuxna liv att arbeta bort den. Men när den svåra processen var genomgången kom äntligen insikten om att livet är värt att leva.”

Detta är ett citat från Jeannette Björkqvists fina artikel om Marcus Groth. Artikeln finns på nätet under rubriken: Vägen mot ett liv värt att leva (Hbl 28.12.2015).

Citatet handlar om trauma. Det är en exakt beskrivning av hur livet gestaltar sig efter ett riktigt svårt trauma. Jag har personlig erfarenhet av det och jag sökte hjälp hos psykiatrin i trettio år utan att få någon hjälp alls. Okunnigheten var enorm i sgs samtliga psykiatriska läger. Om livet tidigare hade varit en kamp på liv och död så blev döden mycket aktuell och mycket hotfull under de många fruktlösa åren i terapi. Så för mig tog det 30 år innan jag lyckades överleva och känna att jag kunde lita på mig själv och mina egna krafter. Detta förhållandevis lysande resultat uppnådde jag genom självhjälp med Stettbacher/Jenson. Det är min smala lycka att jag råkade leva under en tid då först Konrad Stettbacher och sedan Jean Jenson kom ut med sina självhjälpsmetoder. Utan dem vore jag död idag, det är jag tyvärr ganska säker på, så nära var det att jag hade gått under tåget efter de många många åren av ren misshandel hos mina terapeuter. (Att inte få hjälp när man behöver hjälp är inte så oskyldigt som man i allmänhet tror. Det är direkt livsfarligt, faktiskt, därför kallar jag det misshandel).

En psykiatrisk skola ska jag dock nämna, psykoanalysen. Psykoanalytikern Veikko Tähkä kom ut med sin stora bok om psykoanalytisk vård 1996 i samma veva som Stettbacher och Jenson kom med sina självhjälpsmetoder. Jag lyckades utverka tillstånd att få intervjua Veikko Tähkä för Finlands television. Och naturligtvis frågade han mig varför jag var så intresserad av att intervjua honom och då sa jag att jag aldrig har fått hjälp trots upprepade och tidvis ganska långa terapier och sedan berättade jag kort om mitt trauma. Då sa han, den underbara gubben: ”Om patienten har ett så svårt trauma i sin anamnes så ska man tala om det och bara om det tills det inte finns någonting mer att tala om. Sedan kan man kolla om patienten fortfarande har några problem att tala om.” Av hans tonfall att döma drog jag den slutsatsen att han inte trodde att patienten skulle ha några ytterligare problem att tala om. Jag själv var ännu då så fylld av min stora svarta klump och min stora svarta smärta att jag hade all möda i världen med att hålla darrningarna, skakningarna och skriket och tårarna under kontroll, så jag vågade inte fråga om det var så han menade.

Hans ord bar mig under de långa mödosamma åren då jag på egen hand arbetade med att reda ut mitt trauma. Det tog mig sammanlagt åtta år. Ett extra svårt problem visade sig vara att komma över mina terapeuters okunniga dumheter. Ingen enda av dem hade den minsta lilla aning om hur man hanterar trauma. De ville nog väl, men flera tappade nerverna när deras okunnighet hade den effekten att jag blev sämre, klagade, uppträdde trotsigt, blev arg, och bara helt enkelt slutade (för att rädda mitt liv, nota bene, jag var ju inte där på skoj). Jag hade ett trauma när jag började gå i terapi, när jag slutade hade jag två, det andra var den sk vården. Fast det där stämmer inte riktigt. Jag gick kvar i terapi alla de år då jag samtidigt arbetade med Stettbacher/Jenson. Men jag hade gett upp allt hopp om att någon terapeut skulle begripa sig på mitt trauma, så den tiden gick jag hos en terapeut som hade specialiserat sig på att hålla folk på jobbet. Det var hon bra på och jag behövde verkligen hennes hjälp, för så mycket av min energi gick åt till självhjälpen, men hon sa uppriktigt att hon inte hade den minsta aning om trauma. Och vad jag vet skaffade hon sig inte någon kunskap heller. Hon fortsatte att ingenting veta i alla de år jag gick hos henne. Och när jag tänker på saken så vet jag inte riktigt var hon skulle ha skaffat sig någon kunskap, teorierna kring trauma var ännu på den tiden många och råddiga. Hur det ska förklaras med tanke på att psykiatrin som ”vetenskap” hade existerat i närmare hundra år redan är en svår fråga. Min förklaring är enkel: Freud hade grundat en skola som lärde ut att man aldrig skulle höra på patienten eftersom patienten ljög, smet, gjorde allt för att framstå som bättre än hen var, osv. Terapeutens hela yrkesskicklighet vilade på hur skickligt hen lyckades ”konfrontera” patienten med lögnerna och försöken att smita undan ansvar. Idag påstår många att Freud inte längre har någon betydelse. Det stämmer inte. Freuds ande svävar över psykiatrin just i form av misstro mot det som patienten säger. Uppläxandet, som vackert kallas konfrontation, är en vanlig metod. Om patienten protesterar upplyser man patienten om att en del patienter är så illa däran så de tål inte sanningen. (Veikko Tähkäs långa karriär bekräftar på sitt sätt detta. En journalist från Finlands television kunde han bestå med medhåll. Om jag hade varit hans patient är jag inte alls lika säker på att han hade visat sig förstående).

Traumaterapicentralen grundades 1997. Då hade jag redan gått flera år hos min arbetsterapeut, min ekonomi och min självkänsla var fortfarande kaos och jag vågade inte lita på att denna nygrundade central skulle ha någonting att komma med. Det tror jag inte att de hade heller. De flesta terapeutiska skolorna intresserar sig för fostrande verksamhet, och det finns ingenting som är så kontraproduktivt när det gäller trauma. Min sista terapeut var snäll. Hon visste ingenting om mitt problem, men hon var snäll och kom sällan med snusförnuftiga kommentarer. Det tackar jag henne för. Min första terapeut var också snäll, fast hon var okunnig, hon också. Två av mina sju terapeuter var alltså snälla och okunniga, de andra led av olika grader av hämndlystnad initierad av att jag inte blev hjälpt av deras okunnighet. De gjorde ju sitt allra bästa, det måste bero på något fel hos mig att jag inte blev hjälpt. Jag ville inte, jag gjorde motstånd, så då skulle de straffa mig med giftiga kommentarer, stramare tyglar osv. Att de själva var okunniga, tycktes inte falla dem in. Dessutom hade de fått lära sig att pratkuren inte dödar. Det är fel. Okunnighet dödar oavsett i vilken tappning den kommer.

Jag är idag så lycklig för artikeln om Marcus Groth. Han berättar om två svåra trauman som hade den ovan beskrivna effekten. Jag känner igen mig i varje stavelse. Just så var det.

Och så säger han att hans uppfattning om hurdan hans barndom före traumat var är att den var lycklig. Jag börjar gråta när jag läser det. Precis så var det för mig också, men det ska fan försöka övertyga andra människor om. Så grundligt har den psykiatriska ideologin lyckats misstänkliggöra allt som patienten säger. Vilken amatörpsykolog som helst är beredd att beslå mig med lögn om jag påstår att min barndom fram till katastrofen var helt bra, ja, till och med lycklig. Så KAN det ju inte vara. Det MÅSTE ha varit något fel på min familj från början. Och terapeuterna var inte sena att breda på. Det tog mig alla de trettio åren att förstå att mitt barndomshem var skäligen lyckligt och att mina föräldrar var skäligen lyckade människor. Man hittar fel på vem som helst om man börjar leta. Och jag förlåter aldrig professorn i psykiatri som på rak arm påstod att min barndomsfamilj var pervers. Människan hade ingen aning om någonting, hen bara sa, att det måste ha varit något fel på min barndomsfamilj. Det är sådant dessa charlataner förtjänar storkovan på. Patienten blir sjuk av terapin och måste gå där minst tio år för att överleva behandlingen… Den metoden bet inte på mig, det är min smala lycka.

Jag använder hårda ord? Ja, det gör jag.

Och i nästa artikel kommer jag att använda hårda ord om den gestaltterapi som Marcus Groth förespråkar.

”I dag, ett halvt liv senare, tillstår han att det i och för sig inte var ett problem att hans mamma dog.

– Livet är sådant, det händer saker som utmanar dig. Om stödet omkring dig finns i stunden så kan du rasa, sörja eller göra vad som behövs för att bearbeta det som händer. Men det stödet fick jag inte utan jag fick själv reda ut hur jag skulle hantera mammas död. Den sorgen och förlusten var för stor för mig som barn så jag tog omedvetet till en överlevnadsmetod där jag tryckte ner mina känslor. Och det är just det som är depression. Att omedvetet trycka ner sina känslor på en alldeles kroppslig nivå.”

Detta citat hör till de friserade halvsanningar som psykiatrins olika skolor strör omkring sig. ”…i och för sig inget problem att mamma dog”. Ja, så långt kan man tvingas vifta bort sina problem för att tillfredsställa sin terapeutiska skola. Därför kommer min nästa artikel att heta Om att vifta bort sina problem. Underrubrik: Om att tolka till terapeutens belåtenhet.