Om att inte få någon hjälp

Ofta tänker jag tillbaka på mina katastrofalt misslyckade försök att få hjälp av psykiatrin. Det känns som ett mysterium att jag inte fick någon hjälp – vilket tyvärr inte alls var ofarligt. Jag hade ett trauma när jag började i terapi och när jag slutade hade jag två, plus en inre övertygelse om att jag var värdelös och omöjlig som människa. Alla mina försök att göra mig hörd slutade med att jag blev dubbelt avvisad och ytterligare skuldbelagd. Endast ett fåtal mycket nära vänner stod mig bi och trodde på vad jag sa. De andra sa att jag hade missförstått mina terapeuter eller var missunnsam eller omöjlig i största allmänhet. Det tog mig lång tid att fatta det komiska i sådana påståenden. När det var som värst hade jag svårt med komik överhuvudtaget. Det är onekligen lite löjligt att det är patienten som ska förstå terapeuten och inte tvärtom. Men så är det bland psykiatrerna, en yrkeskår som tycks befolkas av människor som inte tål kritik eller ifrågasättande. De är verkligen på rätt plats i livet för det finns ingen som det är så lätt att krossa som den förhoppningsfulla och tillitsfulla patienten, som inte kan tro annat än att det finns hjälp att få och att allt terapeuten gör är ägnat att hjälpa. När den snarstuckna terapeuten förklarar, eller bara insinuerar, att patienten smiter, flyr, ljuger, flyttar skulden på andra osv, så tror patienten att det handlar om en yrkeskunnig specialists väl motiverade och avvägda utlåtande, inte om en skärrad terapeuts hastiga hämnd för utebliven uppskattning.

Jag har kanske sagt detta förr, men det tål att upprepas: I bok efter bok står det och har stått alltsedan urminnes tider, att svåra trauman kan ge psykiska besvär. Och ganska tidigt dök det upp listor på vad som kunde betraktas som svåra trauman. Krigsupplevelser. Misshandel. Incest. Svåra olyckor. Ögonvittne till svåra olyckor. Våld i hemmet. Våldsamma dödsfall i hemmet.

Å, jag platsade! Så bra! Kanske var det därför jag mådde så dåligt? Jag skulle säkert få hjälp, snabbt och insiktsfullt.

Dit gick jag och stjälpte ur mig mitt trauma, det första jag gjorde.

Reaktionen överraskade och förstummade mig. Det hade inte stått i någon av dessa böcker att ingen hade den minsta aning om vad de skulle ta sig till när det kom en patient med ett svårt trauma. De hade inte berättat att de tänkte tiga ihjäl patienten och tala om allt annat bara inte detta trauma.  Det framgick ingenstans att det enda terapeuten hade att tillgå var några fördomar och vanligt bondförstånd och dessa talade om för terapeuten att patienten sjåpade sig, försökte smita och skylla på andra och skulle läxas upp och förändras. Dessutom sa Freud att patienter av detta slag inte hade kunnat sörja, så det var bara att tala om för patienten att orsaken till svårigheterna var patientens egna tillkortakommanden. Alla andra kan sörja, så det så. Om patienten undrade varför hen inte fick tala om sin olycka så var det bara att upplysa om att andra klarar sådana där motgångar i livet. Vi har alla våra trauman. Patienten trodde sig vara unik och gjorde sig märkvärdig.

Om patienten riktigt satte hårt mot hårt så kunde man alltid hänvisa till den sjuka ursprungsfamiljen. Ingen talade om för mig att det inte fanns en enda ursprungsfamilj som ansågs tillräckligt bra. Och till slut – om inte ens det hjälpte – så hade man alltid arvet att tillgå.

Om patienten protesterade berodde det på narcissism eller andra karaktärslyten.

Jag är lycklig över att jag var så envis att jag inte lät dem krossa mig. Det var mycket nära att det hade lyckats.

Jag vet att många många har gått under. Idag – med alla mediciner – är det värre än någonsin. Jag är stolt och glad över att jag orkade slåss. Och jag är mycket glad för att det finns många som också orkar slåss.