Om patientens situation

I artikeln om psykoterapi i Hbl 14.2. hänvisas till en undersökning gällande effekten av psykoterapi. Enligt den studien är det väsentliga för en lyckad terapi inte vilken skola terapeuten tillhör, dvs vilken formell utbildning hen har, utan hur terapeutens och klientens interaktion lyckas, dvs framgången beror i hög grad på det vi brukar benämna personkemi.

Om jag var terapeut skulle jag bli mycket oroad av ett sådant resultat. Man kan till exempel tolka det så att alla skolor är lika inkompetenta, det handlar om tur, inte om skicklighet. Men terapeuterna har tydligen dragit alldeles andra slutsatser. Argumenten gällande terapeutens kunskapsnivå förbigås med att kunskap saknar betydelse, det viktiga är att klienten kommer överens med terapeuten.

Patienterna får rådet att gå till minst tre terapeuter och jämföra dem. För det första: det kostar en hel del. För det andra: man ska inte vara särskilt illa däran om det förväntas att man själv ska avgöra terapeutens lämplighet.

I själva verket är detta råd, som enligt artikeln kommer från en person som utbildar terapeuter, ett skrämmande exempel på de attityder som patienterna måste stå ut med. Patienterna anses inte ha några problem att ta på allvar, de kan gå till vem som helst som de kommer överens med.

Ur patientens synvinkel ser det lite annorlunda ut: Patienten behöver hjälp och är inte i stånd att på egen hand orientera sig i ett utbud av sinsemellan motstridiga terapeutiska riktningar. Patienten behöver ovillkorligen en professionell evaluering och direkta råd om vilken terapeutisk skola som känner till just de problem som hen har. En patient som är angelägen om att förstå sina bevekelsegrunder ska absolut inte gå till en KBT-terapeut och en patient som vill bli av med sina besvär utan att fundera på orsakerna till dem ska absolut inte gå i psykodynamisk terapi. Vissa syndrom, exempelvis trauma, kräver specialistkunskaper. En vetenskap som är beroende av personkemi kan knappast göra anspråk på vetenskaplighet. (Här skulle man önska att journalisterna var mer pålästa och utförde sitt granskande jobb med större ambition.) Denna mening strök Hbl.

För fyra år sedan gav Duodecim ut en bok som heter Psykoterapiat och som presenterar de olika riktningar som finns i Finland. Boken går på drygt 350 sidor relativt krävande finska och beskriver ett tjugotal vedertagna terapiformer plus ett antal ”vilda” skolor. Ett mycket välkommet tillskott i psykiatrihyllan, men verkligen inte en bok man i första hand sätter i händerna på en hjälpsökande. En hjälpsökande behöver en rådgivande instans som behärskar hela det råddiga fältet och kan ge relevant information om patientens möjligheter att få hjälp. Tills vi har det får vi förlita oss på försök och misstag och personkemi.

Viveca Stenius

Borgå

Detta är en insändare som jag skrev med anledning av Husis artikel 14.2.16. Artikeln finns här: https://www.hbl.fi/artikel/letandet-efter-ratt-terapeut-borjar-pa-lakarmottagningen/#