Problemet med Waldorfpedagogiken

Då jag nu har ägnat mig så intensivt åt Solvikskolan och de tre dokumentärerna om densamma, De utvalda barnen, på SVT, så inser jag att mina argument kanske behöver klarifieras.

Redan på 70-talet läste jag Steiner och beslöt att han inte var en person som man behöver ta på allvar. Detta sa jag dock inte högt, för jag hade många kolleger och vänner som var urförtjusta och inte överhuvudtaget såg det jag såg. Det kändes genant att vara tvungen att föreläsa om elementära saker för dem, de var ju ändå helt bildade människor.

Så jag lämnade problematiken åt sitt öde och ägnade mig åt andra saker. Tänkte: De menar ju väl och det funkar väl någorlunda. Och det är ju bra med konst, måleri, dans och teater.

Nå, så kom då denna tredelade dokumentär av Jasper Lake, De utvalda barnen. En dokumentär som inte alls från början skulle bli särskilt kritisk. Killen älskade sin skola, men måste ge vika då så många berättade om helt andra saker, om övergrepp och mobbning, om maktfullkomlighet och undfallenhet.

Först måste jag säga att jag aldrig har sett nånting så gripande, sant och välformulerat.

Bildmässigt så är ju denna dokumentär en klippares mardröm. Hur många gånger måste vi köra med fladdrande gardiner och vyer uppifrån? Men det är en ”minor point”. Det funkar när man vänjer sig. Men jag som har jobbat med det där i många år frågar mig hur Jasper inte visste att han måste ta väldigt mycket fler bilder till bildsättning. Men det är verkligen en liten sak jämfört med hur väl han har förstått att han måste samla på sig otroliga mängder av intervjumaterial för att få ihop denna otroliga och aldrig tidigare berättade historia! För det har han gjort. Han har samlat ett helt otroligt omfattande material som ger honom en chans att berätta en sammanhängande historia. Jag är djupt imponerad. Detta är århundradets journalistiska bragd!

Men nu till problemet med Waldorfpedagogiken. Detta går att läsa ut ur dokumentären, men jag misstänker att många inte alls klarar operationen eftersom så många dimridåer hela tiden läggs för att blanda bort folk. Det är ju inte bara Skolinspektionen som blir lurad, föräldrar, barn och journalister blir lika förda bakom ljuset. Och väldigt många låter sig luras.

!. Pär Ahlbom säger upprepade gånger att hans mål är att hans elever ska förändra samhället. Det är en ganska tung börda att lägga på små barn. Och om de inte alls får lära sig hur det samhälle de ska förändra är beskaffat så blir uppgiften i mina ögon omöjlig.

2. Han säger också upprepade gånger att han aldrig har träffat ett barn som inte vill lära sig. Då blir man dubbelt konfunderad. Hur kommer det sig då att han skapar en skola där man inte har böcker, där man inte får lära sig att läsa och skriva och där man inte får vettiga avgångsbetyg? Där man i princip föraktar kunskap.

3. Det värsta är dock att man har en föreställning om idealbarnet, som man skulle skapa genom att utsätta barnet för waldorfpedagogiken. Ungen dög inte som hen var, hen skulle förändras genom waldorfpedagogiken. Vissa barn hade bättre förutsättningar än andra och kunde fungera som förebilder.

4. De där hopplösa, som inte motsvarade nånting av iden om idealbarnet, kunde man håna och mobba hur mycket som helst, de saknade existensberättigande. Mobbning är helt okej när det gäller dem. Det är ren fascism, säger jag ifall det har undgått någon.

5. Steiners karaktärstyper är ju inte hans eget påfund, de fanns redan på Hippokrates tid (påpekade min filosofiskt bildade brevvän). Det har alltid intresserat oss att kategorisera och dela folk i olika typer. Men att använda de fyra temperamenten som grund för en förment objektiv bedömning av små barn kan närmast betecknas som övergrepp, vilket dokumentären visade.

6. Idén om karma och reinkarnation är inte heller nånting som Steiner skapade. Begreppen är direkt knyckta från österländska religioner och vi vet ju vilka höjder av upplysning, rättvisa och jämlikhet de länder har nått som har anammat dessa tänkesätt (beklagar ironin). Tanken att vi lever många liv på jorden och att vi under varje liv måste sona de oförrätter och brott vi har begått i ett tidigare liv, är ju ett rent påhitt. Mig veterligen finns det inga som helst belägg eller bevis för att så är fallet. Men det är politiskt och socialt otroligt bekvämt. Olyckor sker av en orsak (tidigare förbrytelser). Man ska alltså inte hjälpa människor som råkar illa ut, för det är deras eget fel att de gör det, det är deras karma som bestämmer hur det går för dem i deras olika liv. Säkerhetsföreskrifter och försiktighetsmått är också onödiga, den som ska råka ut för en olycka gör det ändå, hur mycket vi än försöker förhindra det. Medlidande och empati är direkt kontraindicerade. Tvärtom, vi ska vända ryggen till. Det är väldigt underligt att detta tankesystem inte systematiskt utropas till fascism. Vi får ju bara tacka vår goda tur för att man inte allmänt lever efter de doktrinerna här i de upplysta nordiska länderna. Det finns ett skäl till att vi rankas som världens bästa länder. Skälet är att vi inte tror på den ideologi som steinerpedagogiken försöker förmedla. Vore det så småningom läge att förbjuda den i svensk skollag?

7. Lever man efter steinerpedagogiken så är det självklart helt rätt och mobba och håna barn som inte lever upp till idealen. Och detta gäller alla utopistiska doktriner. Kristendomen. Socialismen. M fl. Människan duger inte a priori som hon är, hon ska förändras, omskapas till idealet. Det är grunden för denna synnerligen misslyckade ideologi.

8. Det betyder ju inte att det inte finns nånting gott i Waldorfskolan. Man kan plocka russinen ur kakan, men då måste man sluta kalla den Waldorf.

Om den subtila sadismen inom psykvården

Fortsättning på resonemanget om de två människotyperna

Den unga vackra mamman kom till sommarfesten med sin tvååring på armen. Hon var en känd profil i byn eftersom hon ivrigt hade engagerat sig i djurskyddet. Hennes framtoning som empatisk, kärleksfull, intresserad och glad var det som de flesta visste om henne.

När tvååringen började gråta hände något märkligt.

Först hyssjade hon på honom och försökte fortsätta att konversera den hon pratade med. När barnet inte gav sig utan fortsatte att gråta satte hon honom resolut på marken och sa: Sluta genast! och fortsatte att prata med den andra vuxna. Nu skrek barnet för allt vad det var värt. Mamman avbröt konversationen för att säga: Ingen hör dig! ett par gånger varpå hon fortsatte att konversera och bokstavligen vände ryggen till barnet, skinande av sin egen rättrådighet och beslutsamhet.

De andra satt förstelnade. Mammans sadistiska grymhet var uppenbar för alla andra utom henne själv, men ingen visste hur man skulle ingripa.

Till sist slutade barnet gråta.

Den uppmärksamma läsaren märker att jag kallar mammans uppträdande för sadistisk grymhet. Att påpeka för en gråtande tvååring att ingen hör honom, inte heller hans egen mamma, är förvisso sadistiskt grymt. Det anmärkningsvärda är att alla ingalunda håller med mig. Mamman, till exempel, tyckte helt klart att hon handlade rättrådigt och med tanke på barnets bästa. Barnet måste lära sig att han inte är världens medelpunkt. Utgående ifrån föreställningen om att barnet tror att han är världens medelpunkt, en föreställning som odlas särskilt flitigt inom psykiatrin av psykodynamiska synsätt, börjandes med Freud och tesen om barnets omnipotens. Det handlar alltså om människosyn. Ingen har ännu lyckats leda i bevis att barnet känner sig omnipotent och tror att det är världens medelpunkt. Precis lika mycket belägg finns för att barnet är mycket medvetet om sin litenhet och sitt beroende, minsta faromoment får det att tro att döden står för dörren, att det ska uppslukas och försvinna.

Det är ju mycket sällan som vi får se eller höra autentiska inspelningar av terapisessioner. En av de mest spektakulära gångerna var Den fastspända flickan, som sändes i två delar 2013 och fortfarande finns att lyssna på på Sveriges Radios webb. I det fallet handlade det om att flickan själv i hemlighet hade bandat terapisessioner med sin psykiater. Det som därvid kom fram kan få vems nerver som helst att brista. Psykiatern uppträdde svinaktigt, elakt och grymt. Man tror inte sina öron. Men till det värsta hörde nog att många välmenande svenskar ville bötfälla flickan, patienten, för att hon olovandes hade bandat sessionen, då det är fullständigt uppenbart att ingen skulle ha trott henne om hon försökt berätta om situationen. Bandet var det enda som kunde fälla hennes läkare. Och han förtjänade att bli fälld, tycker vi som anser att han uppträdde helt olämpligt. Som av ovan framgår tycker alla inte det.

Det är heller inte alls länge sedan man kunde läsa i psykiatriska läroböcker att terapeutens uppgift är att lära mobbningsoffret att uppträda på ett annat sätt för att slippa mobbningen. En vägran att fastslå att mobbning är förkastligt och mycket skadligt för offret.

Det är inte att undra på eftersom flera psykiatriska skolor hyllar ett slags mobbning som terapeutisk metod. Detta gäller särskilt de psykodynamiska skolorna med psykoanalysen i spetsen, där man direkt avråder terapeuten från att uppträda empatiskt. Själva tigandet, som är en kungstanke inom samma skolor, är ett slags mobbning. Man försvarar sig med att man inte får ”stjäla” eller ”ta över” patientens känslor. Man glömmer att om man aldrig på något sätt stöder patienten så tar det naturligtvis jättelång tid för patienten att, på egen hand och famlande i det kompakta mörker som terapeutens tigande åstadkommer, ta sig framåt i sin utveckling. Betyder klirr i kassan. Det är svårt att inte drabbas av den tanken.

En annan aspekt som också förlänger kontakten är att aldrig bekräfta någonting som patienten säger och att alltid svara på ett överraskande sätt, aldrig helt enkelt bara hålla med eller bygga vidare på det patientens säger.

Det här har att göra med en av Freuds grundprinciper: patienten försöker alltid försköna bilden av sig själv och det ska motarbetas på alla sätt. Om patienten till exempel säger att hen saknar sin döda bror så ska terapeuten föreslå att det väl ändå är trevligt att vara av med en konkurrent?

Om patienten berättar att hen har väldigt många vänner som ringer och vill umgås, och att det är jobbigt, så ska terapeuten föreslå att hen skryter.

Om patienten försöker beskriva hur svåra vissa problem är så ska terapeuten vid lämpligt tillfälle föreslå att patienten tävlar om att ha de värsta problemen.

Det här låter väldigt bakvänt, men vem som helst som har gått till en psykodynamisk terapeut har varit med om detta. Om inte vore det intressant att höra.

Man ska aldrig tillfredsställa patientens ”infantila behov”. Att få bekräftelse och stöd är ”infantila behov”.

Och genom att hålla på på detta sätt har terapeuterna sorgfälligt undvikit att lära sig någonting om trauma. Av mina många terapeuter visste ingen någonting om mitt problem. Men det sa de inte till mig, de bara väjde varje gång jag med stor möda försökte föra saken på tal. Det var först under de allra senaste åren – på 2000-talet – som jag träffade terapeuter som utan vidare medgav att de inte hade en aning om vad jag talade om. Och så rekommenderade de mig psykodynamisk terapi som jag tyvärr visste inte skulle hjälpa mig.

När jag nu i efterskott blir tvungen att medge att jag gick i terapi av och till i trettio år och aldrig fick någon som helst hjälp med ett svårt trauma som jag genast lade på bordet första timmen hos varje terapeut, så tänker jag att de måste ha hatat mig. Varför de hatade mig har jag absolut ingen aning om, det är inte vanligt att jag blir hatad.

Det finns också andra förklaringar: enligt den psykodynamiska teorin så är patientens problem omedvetna. Det finns en romantisk föreställning, som terapeuterna särskilt omhuldar, om att patienten kommer i terapi utan den minsta aning om vad som fattas hen och efter åratal av intensivt terapiarbete hittas ett trauma, varpå patienten kan bli frisk.

Där kom jag med ett trauma som jag mycket väl kom ihåg och som jag genast lade fram. Det kunde ju på inga villkor vara betydelsefullt, tänkte kanske mina terapeuter. Så de hoppade över det. Med ödesdigra konsekvenser, måste jag tyvärr säga. Mitt trauma blev med tiden mycket infekterat, och om jag från början hade haft svårt att tala om det så blev jag helt oförmögen till slut. Jag lyckades med nöd klämma fram vad jag hade varit med om – ständigt lika förhoppningsfull: kanske skulle denna nya terapeut förstå att börja nysta, men si nej, ingen av mina många terapeuter sa ett enda vettigt ord, ja, faktiskt inte ett enda ord av något slag, om mitt trauma, de bara undvek det.

Det går att förstå också på ett annat sätt. Om de hade behandlat mitt trauma skulle det ha betytt mycket tårar och pina, tänderna skallrade i munnen på mig och hela kroppen skakade när jag försökte tala om det, och att släppa fram mina känslor skulle otvivelaktigt ha lett till våldsamma känsloutbrott. Och mina inkompetenta terapeuter klarade inte känsloutbrott. Alltså offrade de mig.

De hade säkert inte klart för sig hur illa de gjorde, hur dåligt jag mådde och hur nära självmordet jag kom så småningom. Därför envisas jag med att skriva om det. Det är min övertygelse att många, som kunde berätta det jag berättar, är döda eller kemiskt tystade.

Här måste jag upprepa det jag tidigare har berättat, det var en psykoanalytiker som bekräftade för mig att mitt trauma borde ha behandlats. Det skedde i elfte timmen. Jag kom krypande på alla fyra till honom för att fråga om råd. Han var redan så gammal att jag inte kunde hoppas på att få gå i terapi hos honom, men han ställde upp för konsultation. Då vände vinden för min del. Jag kunde småningom befria mig från de destruktiva spåren efter mina många okunniga terapeuter. Psykoanalytikern hette Veikko Tähkä. Han räddade utan tvivel mitt liv. En annan psykoanalytiker hade strax innan gjort väldiga ansträngningar att förstöra mitt liv. Så någon allmän slutsats till förmån för psykoanalysen kan man inte dra.

 

Om mobbning

Min vän Stina på Facebook skrev och undrade varför positiva och glada människor som kämpar för rättvisa och medmänsklighet ofta blir utsatta för hård kritik och till och med mobbning på arbetsplatsen.

Hon talade om sina erfarenheter från äldrevården och handikappvården. Den som ”daltade” med klienterna fick räkna med negativa påföljder.

Varför är det så? frågade hon.

Det är för länge sedan påvisat att det är just positiva och glada människor som blir utsatta för mobbning.

Men de måste ha en egenskap till för att de ska bli mobbningsoffer: de måste på något sätt vara försvarslösa.

Leif Wager berättade en gång i tiden för mig hur det var att komma som konstnärsbarn från Frankrike till Revan i Helsingfors. Han blev omedelbart utsatt för fullkomligt hänsynslös mobbning.

Föräldrarna gjorde stora ögon när han kom hem med de franska modekläderna sönderrivna och smutsiga.

– Herregud, vad har hänt?

– Dom jävlades med mig, sa den blonda lockiga kerubliknande gossen sakligt.

– Ojdå, det var väl förskräckligt!

– Nå inte var det så farligt, jag slog tillbaka så han hamnade på sjukhus, sa Leif.

Där slutade mobbningen. Den lämnade inga men för livet.

Där är faktiskt nyckeln till mobbningen. Den som kan försvara sig och gör det utan att blinka förskonas från mobbning. Mobbaren är nämligen en rysligt feg person. Hen ger sig bara på försvarslösa.

Försvarslös blir man av många skäl, ett skäl kan vara att det har hänt något väldigt allvarligt i ens närhet, en närstående har dött eller förolyckats, man har flyttat från trygghet till osäkerhet, föräldrarna har skilts edyl. Ett annat, faktiskt mycket vanligt, skäl är att man är väldigt lyckligt lottad och väldigt väluppfostrad. Man skulle aldrig hitta på att ”ge tillbaka” för det har man fått lära sig att är fel. Man har helt enkelt inte tillgång till de skitiga knep som mobbaren tillgriper utan att skämmas.

Det hemska är – och det funkar också i destruktiva parrelationer – att ju längre mobbningen eller misshandeln pågår desto mera knäckt blir offret. Till slut kan man helt enkelt gå med på att man är värdelös, ful, fet och töntig. Självkänslan försvinner helt, tills man tror att man aldrig haft något sådant som självkänsla. Och ändå kan den ha varit helt sund från början. Det är ofta just en sund självkänsla som gör mobbaren rasande och får honom att gå till angrepp.

Detta händer faktiskt också i terapirelationer, fast på ett mycket mer subtilt plan. Där är de klassiska mobbningsgreppen till och med inskrivna i metodologin. Att tiga är ett effektivt vapen om man vill tillintetgöra patienten. Att vägra bekräfta är en ännu mera sofistikerad utlöpare från samma fenomen. Enligt de klassiska teorierna ska terapi inte vara lätt. Patienten ska lida. Kommer det då en patient som har en ganska god grund att stå på och som varken är lättrogen, medgörlig eller okritisk så händer det att ”personkemin” inte fungerar, dvs terapeuten blir avundsjuk, arg, ovillig att hjälpa och då erbjuder de klassiska terapeutiska modellerna utmärkta möjligheter att knäcka patienten.

Man bara fnyser lätt, man är bara tyst när man borde bekräfta, man påtalar något fel hos patienten då man borde berömma någon god egenskap, man uppträder tvärtemot alla förväntningar och lyckas så göra patienten till en våt fläck och slipper sin egen avund.

För denna snuskiga hantering finns massor av försvar. Patienten sägs vara narcissistisk och måste knäckas först innan man alls kan börja jobba. Vem är ”man”? Och varför måste man göra så?

Det är svårt att svara på den sistnämnda frågan. Men resonemanget är en förklaring till att en massa patienter går år ut och år in utan att någonsin få behandla det som verkligen pinar dem. De har så fullt upp med att tackla terapeutens inbitna ideer.