WHY RESISTANCE? – VARFÖR MOTSTÅND?

To my great delight I see that my blog has readers as far away as the United States. Not many, of course, since I have been writing in Swedish. So now let´s try English and a bilingual blog. Because today I have something very important to say, something that is new even to myself, at least partly.

My first bilingual blog will dwell on the wellknown concept of resistance.

As long as I can remember all therapists of all times have excused their own failures by telling the world that the patient resists treatment.

Why on earth would the patient do that?

Sigmund Freud knew why. Because the patient doesn´t actually want to be cured. To be cured entails too much pain, too much effort, too much humiliation, to much adult responsibility. The patient CHOOSES not to grow up, the patient chooses to thwart the therapist´s ambitions, because the patient is jealous and envious and full of unconscious hatred. Modern ISTDP-therapists confirm this notion and talk extensively of ”treatment-resistant” patients.

http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Freachingthroughresistance.com%2Fwp-content%2Fuploads%2F2015%2F02%2F81excerpt.pdf&h=7AQFi28Mi

Who am I to dispute that?

Freud built a bulletproof system to protect his methods and explain his failures. If the patient didn´t improve – and most of his patients did not – it was because the patient resisted treatment, was scared to death of the truth about his shortcomings, felt guilt because of his oedipal hatred, and his oedipal defeat, did not want to confess to his murderous rage etc etc.

So when I a good hundred years later said that I got no help from psychiatry, anybody in the street could diagnose me with treatment resistance. With a sad, condescending, patronizing smile. If I showed how hurt I was by this it was further proof of my incompetence and unfitness for therapy of any higher order. ”Therapy is hard work,” one of my oldest friends sadly instructed me, which to me meant that she had swallowed the therapist saving ideology line, hook and sinker.

I read nine of the twelwe volumes of the complete works of Sigmund Freud when they came in Swedish in the 90´ in a new modern edition. To me it was blatantly clear that Freud never bothered to ask his patients, he just decided that they were afraid of getting well and that explained everything. The very thought that there could be something wrong with the treatment obviously never even occurred to him. He certainly strove to refine his methods, but that the core of the method could be wrong – of course not. The patients were scared of the truth, period.

And so it goes on and on until the modern day. Almost all schools of treatment repeat treatment resistance. Without asking the patients.

And I say: as long as they go on harping on the treatment resistance they will go nowhere. It is a dead end.

Treatment resistance exists. Of course. If the therapist asks you to put you finger in the candle flame and keep it there you will resist. He may tell you a hundred times that you´ll be fine. You won´t believe him. And you are right. And he is wrong.

When you leg is broken and he comes right up to you and gives you a sturdy kick on that leg you will scream with pain. He may smile and point his finger at you oversensitivity, it won´t help one bit.

And the more he tries to attack your ”treatment resistance” the more you will withdraw, much to his annoyance.

This is what treatment resistance is about. Brutal AND harmful AND ignorant treatment will produce an enormous and presistent resistance. At the patient`s expense, of course. In addition to his original trauma he will now have a second trauma – the treatment trauma.

And some people will find his sad appearance somewhat comical. And tell him all about how much better off he would be if he understood the therapist instead of putting up a fuss.

In the above linked excerpt the patients are subjected to interrogation of the third degree without any chance of giving the right answer. All is wrong with the patient, nothing is wrong with the heartless treatment.

VARFÖR MOTSTÅND?

Till min stora förtjusning ser jag att min blogg har läsare långt borta i USA. Inte många, förstås, eftersom jag har skrivit på svenska. Så låt oss pröva på engelska och en tvåspråkig blogg. För idag har jag nånting mycket viktigt att säga, någonting som är nytt till och med för mig själv, i alla fall delvis. Min första tvåspråkiga blogg kommer att dröja vid det välkända begreppet motstånd.

Så långt tillbaka jag kan minnas har alla terapeuter i alla tider ursäktat sina misslyckanden genom att berätta för världen att patienten gör motstånd mot behandlingen.

Varför i hela friden skulle en patient göra det?

Sigmund Freud visste varför. För att patienten egentligen inte vill bli botad. Att bli botad innefattar alldeles för mycket smärta, för mycket ansträngning, för mycket förödmjukelse, för mycket vuxenansvar. Patienten VÄLJER att inte växa upp, patienten väljer att motarbeta terapeutens ambitioner, för patienten är svartsjuk och avundsjuk och full av omedvetet hat. Moderna ISTDP-terapeuter bekräftar denna tanke och talar omständligt om ”behandlingsresistenta” patienter.

http://www.com/l.php?u=http%3A%2F%2Freachingthroughresistance.com%2Fwp-content%2Fuploads%2F2015%2F02%2F81excerpt.pdf&h=2AQEWOImA

Vem är jag att ifrågasätta det?

Freud byggde upp ett skottsäkert system för att skydda sina metoder och förklara sina misslyckanden. Om patienten inte blev bättre – och de flesta av hans patienter blev inte det – berodde det på att patienten gjorde motstånd mot behandlingen, var dödsrädd för sanningen om sina tillkortakommanden, kände skuld på grund av sitt oidipala hat, och sitt oidipala nederlag, vägrade att erkänna sitt mordiska hat, etc, etc.

Så när jag drygt hundra år senare sa att jag inte hade fått någon hjälp från psykiatrin så kunde vem som helst på gatan diagnosticera mig med motstånd mot behandlingen. Med ett sorgset, förklenande och nedlåtande leende. Om jag visade hur sårad jag blev så var det ytterligare ett bevis på min inkompetens och min olämplighet för någon kvalificerad terapi. ”Det är hårt jobb att gå i terapi,” tillrättavisade mig en av mina äldsta vänner med ett ledset leende, vilket för mig betydde att hon hade svalt hela den terapeutskyddande ideologin.

Jag läste nio av de tolv volymerna av Sigmund Freuds samlade verk när de kom på svenska på 90-talet i en ny modern upplaga. För mig var det helt uppenbart att Freud aldrig besvärade sig med att fråga sina patienter. Han bara beslöt att de var rädda för att bli friska och det förklarade allt. Själva tanken att det kunde vara något fel på behandlingen föll honom tydligen aldrig in. Visst, han strävade efter att förfina sina metoder, men att grunden för metoden kunde vara fel – naturligtvis inte. Patienterna var rädda för sanningen, punkt, slut. Och så fortsätter det än idag. Nästan alla terapeutiska skolor upprepar motståndet mot behandlingen.

Och jag säger: Så länge som dom fortsätter att tjata om motståndet mot behandlingen kommer de inte att komma någon vart. Det är en återvändsgränd.

Motstånd mot behandlingen finns. Naturligtvis. Om terapeuten ber dig att sätta fingret i en ljuslåga och hålla det där kommer du att göra motstånd. Han kan säga hundra gånger att det inte skadar dig. Du tror honom inte. Och du har rätt. Och han har fel.

När du har brutit benet och han kommer rakt fram till dig och ger dig en redig spark på detta ben då skriker du av smärta. Han kan le och peka finger åt din överkänslighet, det hjälper inte ett skvatt.

Och ju mera han försöker angripa ditt ”motstånd” desto mera kommer du att dra dig tillbaka, till hans förtret.

Det här är vad motstånd mot behandlingen handlar om. Brutal OCH skadlig OCH okunnig behandling åstadkommer ett enormt och ihållande motstånd. På patientens bekostnad, givetvis. I tillägg till hans ursprungliga trauma kommer han nu att ha ett andra trauma – behandlingstraumat.

En del människor kommer att tycka att hans trista uppenbarelse är något komisk. Och tala om för honom hur mycket bättre han skulle klara sig om han började samarbeta i stället.

I utdraget som jag länkade till här ovan utsätts patienterna för tredje gradens förhör utan en chans att komma med det rätta svaret. Allt är fel på patienten, ingenting på den hjärtlösa behandlingen.