Om vad en terapeut bör veta om trauma

Med anledning av en diskussion på sajten Bättre vård för psykisk ohälsa.

  1. Tiden läker inga sår. Traumat kvarstår i oförändrad form hela livet. Man lär sig att leva med det och man glömmer det till och med, men såret läks aldrig. Det som hjälper är att man får dela sin erfarenhet med någon som vet hur ont det gör.
  2. Om traumat är offentligt, om det alltså handlar om ond bråd död, så är det vanligt att omgivningen reagerar med 1. övergivande eller 2. överdriven omsorg. Bägge är outhärdliga för den drabbade. Men särskilt övergivandet är svårt att förstå. Om en populär familj plötsligt blir undviken och det tisslas och tasslas bakom ryggen och kastas menande blickar så fort någon av familjemedlemmarna visar sig – vilket är mycket vanligt – så har familjen svårt att förstå förändringen.
  3. Traumat i sig är förlamande och skapar en känsla av inkompetens inför livets vanliga krav. Att veta hur man ska klara av att stiga upp ur sängen, vad man ska ta på sig, att laga mat och äta blir plötsligt oöverstigligt svårt. Man tror att man plötsligt har blivit en ny och mycket sämre människa. Man tappar saker, man skrattar plötsligt och utan anledning, man snubblar, man glömmer, man stöter mot dörrposter och stolar och bord, man blir orimligt sårad för ingenting… Och sen när folk börjar anmärka på detta och kritiserar en för att man är slarvig och inkompetent – ja, då blir det cementerat. Man ÄR en dålig människa. För resten av livet.
  4. Konstellationerna i kamratkretsen förändras drastiskt. Det är vanligt att en sörjande blir utsatt för mobbning, ofta subtil och omärklig, men dock mobbning. Undvikande, kritik, elaka kommentarer. Och tvärtom: kamrater som aldrig har hört till umgänget börjar plötsligt närma sig, föreslår träffar och vill ses i olika sammanhang. Och blir väldigt sårade när den sörjande inte orkar inleda nya kontakter.
  5. Ingen vill höra talas om traumat. Genast som den sörjande försöker tala om vad som har hänt tystas hen ner. ”Tänk inte på det!” ”Nej, vi ska inte tala om det där” ”Nu måste du glömma” – det är ingen hejd på vad folk hittar på för att slippa ha någonting att göra med saken. Alla andra kan smita och fega ut, den drabbade kan inte göra det. Den drabbade måste leva med det som har hänt. Och dessutom – för omgivningens skull – låtsas att det inte har hänt. Om terapeuten då är precis lika okunnig och undvikande som hela omgivningen alltid har varit är det en upprepning av det ursprungliga traumat och om patienten dittills har orkat bära allt för sig själv så är det inte säkert att hen orkar bära också en professionell okunnighet. Det kan gå mycket illa.
  6. Det dummaste en drabbad kan göra är att försöka konfrontera omgivningen med de attityder som håller på att ta livet av hen. Omgivningen blånekar, omedelbart och häftigt. NEJDÅ, det är inte alls så där som du säger, det är DU som har blivit underlig. Och skammen ökar.
  7. När den drabbade kommer i terapi är det vanligt att terapeuten börjar försvara och förklara de där som övergav patienten från början. ”Ja, men förstås gick han över gatan, han var ju rädd för döden!” Jaha, är det han som går i terapi och får förståelse och stöd? Är det hans rädslor och oförmåga vi ska behandla? Klarar terapeuten inte av att se patientens situation? Patienten har vanligtvis från början begripit precis det som terapeuten förklarar. Patienten behöver reda ut SIN situation.
  8. Maktlöshet, och den drabbade är i grunden totalt maktlös, leder till förtvivlan, utmattning, ilska, vrede och allmän irritation. Vilket leder till problem med omgivningen. Om terapeuten inte tål vredesutbrott måste hen ovillkorligen remittera patienten. Det är ren misshandel att bestraffa patienten för följderna av traumat. Vreden avklingar när man har fått känna den fullt ut och fått dela den med en människa som fattar hur fruktansvärt ont det gör och att vreden är helt berättigad.
  9. Ofta hör man både terapeuter och lekmän säga att den drabbade inte har kunnat gråta och inte har kunnat sörja det som har hänt. Det är att flytta skulden på den sörjande. I min erfarenhet var det omgivningen som inte tålde vare sig sorg, tårar eller ledsenhet. Jag fick vara med precis som förut ifall jag inte sa ett enda ord om det som hade hänt. Jag minns den panik jag kände. Hur skulle jag någonsin orka vara tyst om det som tyngde mig varenda dag? Men situationen var sådan i all sin brutala grymhet. Endera teg jag eller så skulle jag uteslutas ur gemenskapen. Och när jag säger detta så hör jag kören av förnekanden. NEJDÅ, det var bara någonting jag inbillade mig. Självklart fick jag sörja… Här borde terapeuten veta att det är jag som har rätt. Här borde terapeuten ställa upp för MIG, inte för dem som övergav mig, men det är för mycket begärt av en terapeut som blir rysligt sårad av att jag understår mig att kritisera min omgivning som ju fick väldiga bekymmer av den olycka som hade drabbat mig.
  10. Utvecklingen avstannar på vissa väsentliga punkter hos den drabbade. Jag själv blev på vissa sätt inte äldre än 11 år. Det är pinsamt och plågsamt och kan inte åtgärdas förrän man förstår att det är det som har hänt. Jag fick kämpa i åratal med självhjälpsmetoder för att förstå det. Och sen var det Lena Olin som sa precis just det i sitt sommarprat 2013. Hon förlorade sin två år äldre bror när hon var fem år. ”Jag blev inte äldre än fem år på vissa punkter,” sa hon. Just så är det. Det måste en terapeut veta. Och inte ”konfrontera” patienten med det, som om patienten hade begått ett brott eller borde bli utskrattad…. Jag själv kände en kvinna som aldrig blev äldre än tre år på vissa punkter. Hela omgivningen, inklusive terapeuter och sakkunniga, var otroligt irriterade på henne och hade inga insikter i hennes predikament.

Det är tyvärr mycket som en terapeut måste veta och förstå när det gäller ett barndomstrauma. Det som jag här har framfört har jag sagt tusen gånger. Men vet man ingenting om trauma så förnekar man vad jag säger. Och irriterar sig på att jag ”anklagar” mina medmänniskor.

Nej, jag anklagar inte mina kamrater, inte mina föräldrar, absolut inte mina syskon, inte ens mina lärare för att de inte kunde annat än överge mig i nödens stund.

Men jag anklagar mina terapeuter för det är inte acceptabelt att en professionell person inte har en aning om trauma. Så ledsamt är det.