Tillägg till Om vad en terapeut måste veta om trauma

Två saker behöver ännu tilläggas till traumadiskussionen ovan:

  1. Terapeuten bör veta att när ett traumaoffer stiger in genom dörren till mottagningsrummet aktiveras traumat. Det tog mig många år att inse detta eftersom ingen av mina terapeuter visste att det var det som hände. Jag visste bara att jag förvandlades, att jag började skaka, att jag plötsligt blev blyg och försagd och lättstött och hade svårt att tala. Det tog mig lång tid att koppla rätt: jag förvandlades till ett sörjande barn, en 11-åring som igår drabbats av katastrofen. Det första jag sa till varje ny terapeut var också just det: jag förklarade vad det var som hade hänt. När samtliga terapeuter lät bli att ta fasta på vad jag sa skämdes jag och trodde att de inte tyckte att det var viktigt. Jag återkom inte, för jag behövde hjälp för att kunna återkomma. Terapeuten borde varsamt och försiktigt ha uppmanat mig att berätta, att tala om mitt trauma. Men eftersom de inte gjorde det så talade jag lydigt om allt annat. I långa terapiförhållanden försökte jag ett par gånger tala om traumat, men då terapeuten inte gav någon respons gav jag upp. Till slut blev jag väldigt sjuk och försökte tvinga mina två sista terapeuter att reagera på något sätt. Den första blev förbannad och snäste åt mig att alla har väl problem, för fan… och den andra gjorde narr av mig. Det höll på att kosta mig livet.
  2. Om traumat ska behandlas så måste terapeuten bereda sig på många och långa timmar av mycket tårar och fruktansvärd pina. Patienten har aldrig fått tala med en enda människa om en mänsklig katastrof av monumentala proportioner. I alla fall var det så för mig. En av mina kvinnliga terapeuter fräste åt mig att ”våra största sorger sörjer vi med ganska lite tårar”. Jaha? Det stämde inte på mig. När jag en gång började gråta skulle man ha kunnat bevattna öknar med mina tårar. Men då hade jag kämpat i 20-30 år för att trots allt stå på benen. Och naturligtvis fortsatte jag att stå på benen. Terapeuterna tycks vara rädda för att patienten ska ramla ihop fullkomligt och inte klara av någonting. Det hände inte mig. Tårarna skvalade men nog infann jag mig på jobbet, nog betalade jag hyran och nog skötte jag mitt barn. Någon hjälp av någon enda terapeut fick jag inte, men jag fick hjälp av de självhjälpsmetoder jag hittade i litteraturen. Och idag njuter jag av livet. Tyvärr har jag inte så många år kvar att leva, eftersom mina terapeuter stal så många år med sin okunnighet. Jag är säker på att jag hör till överlevarna. Många många har gått under.