Om att inte få någon hjälp

Ofta tänker jag tillbaka på mina katastrofalt misslyckade försök att få hjälp av psykiatrin. Det känns som ett mysterium att jag inte fick någon hjälp – vilket tyvärr inte alls var ofarligt. Jag hade ett trauma när jag började i terapi och när jag slutade hade jag två, plus en inre övertygelse om att jag var värdelös och omöjlig som människa. Alla mina försök att göra mig hörd slutade med att jag blev dubbelt avvisad och ytterligare skuldbelagd. Endast ett fåtal mycket nära vänner stod mig bi och trodde på vad jag sa. De andra sa att jag hade missförstått mina terapeuter eller var missunnsam eller omöjlig i största allmänhet. Det tog mig lång tid att fatta det komiska i sådana påståenden. När det var som värst hade jag svårt med komik överhuvudtaget. Det är onekligen lite löjligt att det är patienten som ska förstå terapeuten och inte tvärtom. Men så är det bland psykiatrerna, en yrkeskår som tycks befolkas av människor som inte tål kritik eller ifrågasättande. De är verkligen på rätt plats i livet för det finns ingen som det är så lätt att krossa som den förhoppningsfulla och tillitsfulla patienten, som inte kan tro annat än att det finns hjälp att få och att allt terapeuten gör är ägnat att hjälpa. När den snarstuckna terapeuten förklarar, eller bara insinuerar, att patienten smiter, flyr, ljuger, flyttar skulden på andra osv, så tror patienten att det handlar om en yrkeskunnig specialists väl motiverade och avvägda utlåtande, inte om en skärrad terapeuts hastiga hämnd för utebliven uppskattning.

Jag har kanske sagt detta förr, men det tål att upprepas: I bok efter bok står det och har stått alltsedan urminnes tider, att svåra trauman kan ge psykiska besvär. Och ganska tidigt dök det upp listor på vad som kunde betraktas som svåra trauman. Krigsupplevelser. Misshandel. Incest. Svåra olyckor. Ögonvittne till svåra olyckor. Våld i hemmet. Våldsamma dödsfall i hemmet.

Å, jag platsade! Så bra! Kanske var det därför jag mådde så dåligt? Jag skulle säkert få hjälp, snabbt och insiktsfullt.

Dit gick jag och stjälpte ur mig mitt trauma, det första jag gjorde.

Reaktionen överraskade och förstummade mig. Det hade inte stått i någon av dessa böcker att ingen hade den minsta aning om vad de skulle ta sig till när det kom en patient med ett svårt trauma. De hade inte berättat att de tänkte tiga ihjäl patienten och tala om allt annat bara inte detta trauma.  Det framgick ingenstans att det enda terapeuten hade att tillgå var några fördomar och vanligt bondförstånd och dessa talade om för terapeuten att patienten sjåpade sig, försökte smita och skylla på andra och skulle läxas upp och förändras. Dessutom sa Freud att patienter av detta slag inte hade kunnat sörja, så det var bara att tala om för patienten att orsaken till svårigheterna var patientens egna tillkortakommanden. Alla andra kan sörja, så det så. Om patienten undrade varför hen inte fick tala om sin olycka så var det bara att upplysa om att andra klarar sådana där motgångar i livet. Vi har alla våra trauman. Patienten trodde sig vara unik och gjorde sig märkvärdig.

Om patienten riktigt satte hårt mot hårt så kunde man alltid hänvisa till den sjuka ursprungsfamiljen. Ingen talade om för mig att det inte fanns en enda ursprungsfamilj som ansågs tillräckligt bra. Och till slut – om inte ens det hjälpte – så hade man alltid arvet att tillgå.

Om patienten protesterade berodde det på narcissism eller andra karaktärslyten.

Jag är lycklig över att jag var så envis att jag inte lät dem krossa mig. Det var mycket nära att det hade lyckats.

Jag vet att många många har gått under. Idag – med alla mediciner – är det värre än någonsin. Jag är stolt och glad över att jag orkade slåss. Och jag är mycket glad för att det finns många som också orkar slåss.

Om patientens situation

I artikeln om psykoterapi i Hbl 14.2. hänvisas till en undersökning gällande effekten av psykoterapi. Enligt den studien är det väsentliga för en lyckad terapi inte vilken skola terapeuten tillhör, dvs vilken formell utbildning hen har, utan hur terapeutens och klientens interaktion lyckas, dvs framgången beror i hög grad på det vi brukar benämna personkemi.

Om jag var terapeut skulle jag bli mycket oroad av ett sådant resultat. Man kan till exempel tolka det så att alla skolor är lika inkompetenta, det handlar om tur, inte om skicklighet. Men terapeuterna har tydligen dragit alldeles andra slutsatser. Argumenten gällande terapeutens kunskapsnivå förbigås med att kunskap saknar betydelse, det viktiga är att klienten kommer överens med terapeuten.

Patienterna får rådet att gå till minst tre terapeuter och jämföra dem. För det första: det kostar en hel del. För det andra: man ska inte vara särskilt illa däran om det förväntas att man själv ska avgöra terapeutens lämplighet.

I själva verket är detta råd, som enligt artikeln kommer från en person som utbildar terapeuter, ett skrämmande exempel på de attityder som patienterna måste stå ut med. Patienterna anses inte ha några problem att ta på allvar, de kan gå till vem som helst som de kommer överens med.

Ur patientens synvinkel ser det lite annorlunda ut: Patienten behöver hjälp och är inte i stånd att på egen hand orientera sig i ett utbud av sinsemellan motstridiga terapeutiska riktningar. Patienten behöver ovillkorligen en professionell evaluering och direkta råd om vilken terapeutisk skola som känner till just de problem som hen har. En patient som är angelägen om att förstå sina bevekelsegrunder ska absolut inte gå till en KBT-terapeut och en patient som vill bli av med sina besvär utan att fundera på orsakerna till dem ska absolut inte gå i psykodynamisk terapi. Vissa syndrom, exempelvis trauma, kräver specialistkunskaper. En vetenskap som är beroende av personkemi kan knappast göra anspråk på vetenskaplighet. (Här skulle man önska att journalisterna var mer pålästa och utförde sitt granskande jobb med större ambition.) Denna mening strök Hbl.

För fyra år sedan gav Duodecim ut en bok som heter Psykoterapiat och som presenterar de olika riktningar som finns i Finland. Boken går på drygt 350 sidor relativt krävande finska och beskriver ett tjugotal vedertagna terapiformer plus ett antal ”vilda” skolor. Ett mycket välkommet tillskott i psykiatrihyllan, men verkligen inte en bok man i första hand sätter i händerna på en hjälpsökande. En hjälpsökande behöver en rådgivande instans som behärskar hela det råddiga fältet och kan ge relevant information om patientens möjligheter att få hjälp. Tills vi har det får vi förlita oss på försök och misstag och personkemi.

Viveca Stenius

Borgå

Detta är en insändare som jag skrev med anledning av Husis artikel 14.2.16. Artikeln finns här: https://www.hbl.fi/artikel/letandet-efter-ratt-terapeut-borjar-pa-lakarmottagningen/#

Tillägg till Om vad en terapeut måste veta om trauma

Två saker behöver ännu tilläggas till traumadiskussionen ovan:

  1. Terapeuten bör veta att när ett traumaoffer stiger in genom dörren till mottagningsrummet aktiveras traumat. Det tog mig många år att inse detta eftersom ingen av mina terapeuter visste att det var det som hände. Jag visste bara att jag förvandlades, att jag började skaka, att jag plötsligt blev blyg och försagd och lättstött och hade svårt att tala. Det tog mig lång tid att koppla rätt: jag förvandlades till ett sörjande barn, en 11-åring som igår drabbats av katastrofen. Det första jag sa till varje ny terapeut var också just det: jag förklarade vad det var som hade hänt. När samtliga terapeuter lät bli att ta fasta på vad jag sa skämdes jag och trodde att de inte tyckte att det var viktigt. Jag återkom inte, för jag behövde hjälp för att kunna återkomma. Terapeuten borde varsamt och försiktigt ha uppmanat mig att berätta, att tala om mitt trauma. Men eftersom de inte gjorde det så talade jag lydigt om allt annat. I långa terapiförhållanden försökte jag ett par gånger tala om traumat, men då terapeuten inte gav någon respons gav jag upp. Till slut blev jag väldigt sjuk och försökte tvinga mina två sista terapeuter att reagera på något sätt. Den första blev förbannad och snäste åt mig att alla har väl problem, för fan… och den andra gjorde narr av mig. Det höll på att kosta mig livet.
  2. Om traumat ska behandlas så måste terapeuten bereda sig på många och långa timmar av mycket tårar och fruktansvärd pina. Patienten har aldrig fått tala med en enda människa om en mänsklig katastrof av monumentala proportioner. I alla fall var det så för mig. En av mina kvinnliga terapeuter fräste åt mig att ”våra största sorger sörjer vi med ganska lite tårar”. Jaha? Det stämde inte på mig. När jag en gång började gråta skulle man ha kunnat bevattna öknar med mina tårar. Men då hade jag kämpat i 20-30 år för att trots allt stå på benen. Och naturligtvis fortsatte jag att stå på benen. Terapeuterna tycks vara rädda för att patienten ska ramla ihop fullkomligt och inte klara av någonting. Det hände inte mig. Tårarna skvalade men nog infann jag mig på jobbet, nog betalade jag hyran och nog skötte jag mitt barn. Någon hjälp av någon enda terapeut fick jag inte, men jag fick hjälp av de självhjälpsmetoder jag hittade i litteraturen. Och idag njuter jag av livet. Tyvärr har jag inte så många år kvar att leva, eftersom mina terapeuter stal så många år med sin okunnighet. Jag är säker på att jag hör till överlevarna. Många många har gått under.

Om vad en terapeut bör veta om trauma

Med anledning av en diskussion på sajten Bättre vård för psykisk ohälsa.

  1. Tiden läker inga sår. Traumat kvarstår i oförändrad form hela livet. Man lär sig att leva med det och man glömmer det till och med, men såret läks aldrig. Det som hjälper är att man får dela sin erfarenhet med någon som vet hur ont det gör.
  2. Om traumat är offentligt, om det alltså handlar om ond bråd död, så är det vanligt att omgivningen reagerar med 1. övergivande eller 2. överdriven omsorg. Bägge är outhärdliga för den drabbade. Men särskilt övergivandet är svårt att förstå. Om en populär familj plötsligt blir undviken och det tisslas och tasslas bakom ryggen och kastas menande blickar så fort någon av familjemedlemmarna visar sig – vilket är mycket vanligt – så har familjen svårt att förstå förändringen.
  3. Traumat i sig är förlamande och skapar en känsla av inkompetens inför livets vanliga krav. Att veta hur man ska klara av att stiga upp ur sängen, vad man ska ta på sig, att laga mat och äta blir plötsligt oöverstigligt svårt. Man tror att man plötsligt har blivit en ny och mycket sämre människa. Man tappar saker, man skrattar plötsligt och utan anledning, man snubblar, man glömmer, man stöter mot dörrposter och stolar och bord, man blir orimligt sårad för ingenting… Och sen när folk börjar anmärka på detta och kritiserar en för att man är slarvig och inkompetent – ja, då blir det cementerat. Man ÄR en dålig människa. För resten av livet.
  4. Konstellationerna i kamratkretsen förändras drastiskt. Det är vanligt att en sörjande blir utsatt för mobbning, ofta subtil och omärklig, men dock mobbning. Undvikande, kritik, elaka kommentarer. Och tvärtom: kamrater som aldrig har hört till umgänget börjar plötsligt närma sig, föreslår träffar och vill ses i olika sammanhang. Och blir väldigt sårade när den sörjande inte orkar inleda nya kontakter.
  5. Ingen vill höra talas om traumat. Genast som den sörjande försöker tala om vad som har hänt tystas hen ner. ”Tänk inte på det!” ”Nej, vi ska inte tala om det där” ”Nu måste du glömma” – det är ingen hejd på vad folk hittar på för att slippa ha någonting att göra med saken. Alla andra kan smita och fega ut, den drabbade kan inte göra det. Den drabbade måste leva med det som har hänt. Och dessutom – för omgivningens skull – låtsas att det inte har hänt. Om terapeuten då är precis lika okunnig och undvikande som hela omgivningen alltid har varit är det en upprepning av det ursprungliga traumat och om patienten dittills har orkat bära allt för sig själv så är det inte säkert att hen orkar bära också en professionell okunnighet. Det kan gå mycket illa.
  6. Det dummaste en drabbad kan göra är att försöka konfrontera omgivningen med de attityder som håller på att ta livet av hen. Omgivningen blånekar, omedelbart och häftigt. NEJDÅ, det är inte alls så där som du säger, det är DU som har blivit underlig. Och skammen ökar.
  7. När den drabbade kommer i terapi är det vanligt att terapeuten börjar försvara och förklara de där som övergav patienten från början. ”Ja, men förstås gick han över gatan, han var ju rädd för döden!” Jaha, är det han som går i terapi och får förståelse och stöd? Är det hans rädslor och oförmåga vi ska behandla? Klarar terapeuten inte av att se patientens situation? Patienten har vanligtvis från början begripit precis det som terapeuten förklarar. Patienten behöver reda ut SIN situation.
  8. Maktlöshet, och den drabbade är i grunden totalt maktlös, leder till förtvivlan, utmattning, ilska, vrede och allmän irritation. Vilket leder till problem med omgivningen. Om terapeuten inte tål vredesutbrott måste hen ovillkorligen remittera patienten. Det är ren misshandel att bestraffa patienten för följderna av traumat. Vreden avklingar när man har fått känna den fullt ut och fått dela den med en människa som fattar hur fruktansvärt ont det gör och att vreden är helt berättigad.
  9. Ofta hör man både terapeuter och lekmän säga att den drabbade inte har kunnat gråta och inte har kunnat sörja det som har hänt. Det är att flytta skulden på den sörjande. I min erfarenhet var det omgivningen som inte tålde vare sig sorg, tårar eller ledsenhet. Jag fick vara med precis som förut ifall jag inte sa ett enda ord om det som hade hänt. Jag minns den panik jag kände. Hur skulle jag någonsin orka vara tyst om det som tyngde mig varenda dag? Men situationen var sådan i all sin brutala grymhet. Endera teg jag eller så skulle jag uteslutas ur gemenskapen. Och när jag säger detta så hör jag kören av förnekanden. NEJDÅ, det var bara någonting jag inbillade mig. Självklart fick jag sörja… Här borde terapeuten veta att det är jag som har rätt. Här borde terapeuten ställa upp för MIG, inte för dem som övergav mig, men det är för mycket begärt av en terapeut som blir rysligt sårad av att jag understår mig att kritisera min omgivning som ju fick väldiga bekymmer av den olycka som hade drabbat mig.
  10. Utvecklingen avstannar på vissa väsentliga punkter hos den drabbade. Jag själv blev på vissa sätt inte äldre än 11 år. Det är pinsamt och plågsamt och kan inte åtgärdas förrän man förstår att det är det som har hänt. Jag fick kämpa i åratal med självhjälpsmetoder för att förstå det. Och sen var det Lena Olin som sa precis just det i sitt sommarprat 2013. Hon förlorade sin två år äldre bror när hon var fem år. ”Jag blev inte äldre än fem år på vissa punkter,” sa hon. Just så är det. Det måste en terapeut veta. Och inte ”konfrontera” patienten med det, som om patienten hade begått ett brott eller borde bli utskrattad…. Jag själv kände en kvinna som aldrig blev äldre än tre år på vissa punkter. Hela omgivningen, inklusive terapeuter och sakkunniga, var otroligt irriterade på henne och hade inga insikter i hennes predikament.

Det är tyvärr mycket som en terapeut måste veta och förstå när det gäller ett barndomstrauma. Det som jag här har framfört har jag sagt tusen gånger. Men vet man ingenting om trauma så förnekar man vad jag säger. Och irriterar sig på att jag ”anklagar” mina medmänniskor.

Nej, jag anklagar inte mina kamrater, inte mina föräldrar, absolut inte mina syskon, inte ens mina lärare för att de inte kunde annat än överge mig i nödens stund.

Men jag anklagar mina terapeuter för det är inte acceptabelt att en professionell person inte har en aning om trauma. Så ledsamt är det.

Om att dela och inte dela

(Marcus Groth del 2)

Det tycks finnas två olika människotyper.

Den ena tänker att livets mening är att dela erfarenheter med andra, växa tillsammans, hjälpa och stöda varandra när det behövs i ömsesidig växelverkan. Idag är jag svag, då hjälper du, i morgon är du svag och då hjälper jag. Vi ordnar det så bra vi kan och räknar inte på vem som ger mest – eller minst för den delen. Alla förväntas bidra efter förmåga. Alla förväntas VILJA bidra efter förmåga, med andra ord kan man räkna med att förmågan växer vid träning, och att den skänker mening och trivsel i livet.

Den andra typen tänker att man ska sköta sig själv och i princip strunta i andra, i alla fall så mycket som möjligt. Att dom som behöver hjälp bara klagar i onödan och vill dra nytta av andra. Att allt de säger till sitt försvar är undanflykter som ingen människa orkar höra på. Att det bästa är att vända ryggen till och låta dem ta sig fram bäst de behagar. Då slutar de nog att klaga och tar sig i kragen. Kanske lär de sig en läxa och slutar vara energitjuvar.

Den första människotypen tänker att vi alla är i behov av hjälp någon gång i livet och att det jämnar ut sig så småningom, och om det inte jämnar ut sig så har de lyckligt lottade råd att hjälpa. Poliklinikavgiftens princip baserar sig på detta tänkesätt: alla betalar lite, helt oavsett skada får alla hjälp för samma pris.

Den andra människotypen framhåller gärna att det är självklart att de som verkligen behöver hjälp ska få hjälp. Men de som klagar är inte de som verkligen behöver hjälp. De som verkligen behöver hjälp klagar inte. De lägger manken till och klarar sig själva. Alltså behöver de inte hjälp. De är ett föredöme för andra. Att behöva hjälp är skamligt i dessa kretsar.

Men det är väl att märka att det gäller bara neråt. Bland jämlikar är det helt klart att man har både fallskärmar och drulleavtal och hemliga sällskap för inbördes assistans.

Den första människotypen uppfattas av den andra som dum, lat och naiv, ibland som idealistisk och allmänt vilseförd. Den andra uppfattas av den första som gemen, elak och ogin, ibland som okunnig och vilseförd.

Det är lätt att se att dessa tänkesätt i princip motsvarar vänster och höger i politiken.

Läkare, psykiatrer och terapeuter hör ofta till den andra människotypen. Patienterna ofta till den första. Det är visserligen skamligt att behöva hjälp, men det är den första människotypen som kommer över skammen och tänker att det är skäl att söka hjälp eftersom det finns människor som har utbildning att hjälpa.

Därav kommer det sig att det är ganska normalt att en terapeut föreslår för patienten att patienten har svårt att visa sig svag. Detta är ett enkelt exempel men patienten blir ställd och förvånad och känner sig missförstådd. Hen har ju minsann visat sig svag – annars vore hen inte där. Hen har modigt blottat sina svagheter och talat om problem av ytterst personlig art. Vad vill terapeuten med sin fråga?

Det är också mycket normalt att terapeuten utgår ifrån att det måste vara något fel på patienten om hen behöver hjälp.

Det är mycket normalt att terapeuter uttrycker sig på följande sätt: ”Vi har alla våra motgångar i livet.” Eller: ”Livet är ju inte problemfritt.” Eller: ”Alla är någon gång med om saker som är utmanande.”

Dessa utlåtanden är i grunden osanna. Men de blir förstås sanna ifall man jämställer ett sår i fingret med ett amputerat ben. Om man överhuvudtaget inte graderar ”motgångarna” och ”utmaningarna” så är det förstås alldeles sant att alla någon gång råkar ut för problem.

Men hur mångas mamma dog när barnet var nio år? Hur mångas pappa begick självmord när barnet var elva år? Hur många har vuxit upp ensamma med en bror eller en syster som knappt var vuxen?

Hur mångas bror dog under oklara omständigheter när syskonet var elva år? Hur mångas mamma går på gatan?

Om man till en patient som har ett så svårt trauma i bagaget säger att alla människor någon gång i livet råkar ut för utmaningar så är man i min vokabulär bara fruktansvärt grym, känslokall och direkt elak.

Och det är det jag har emot gestaltterapin och dess föregångare psykoanalysen. Dessa terapiformer kan naturligtvis utövas med omtanke och konstruktivitet, beroende på vem utövaren är. Det är bara det att det i grundideologin för bägge riktningarna ingår en arrogant och nedlåtande syn på patienterna.

Att förlora en nära anhörig tidigt i livet är ett svårt trauma helt oavsett hur mycket hjälp man får omedelbart efter förlusten.

Om terapeuten då vräker sig i stolen och frågar: ”Jaha, så nu vill du att jag ska tycka synd om dig?” så har hen faktiskt skrivit under sin egen avskedsansökan – i alla fall till den patienten.

Eller om hen spärrar upp ögonen när patienten plågat berättar att brodern blev begravd i en grop i marken och frågar: ”Begrep du inte att han var död?”

Eller om hen förnekar att man behöver veta något särskilt beträffande traumatiska dödsfall för att kunna vara terapeut för en patient som varit med om det.

Dessa enkla exempel är hjärtlösa just därför att terapeuterna är okunniga. De har inte en aning om vad som händer med en människa vars familj oförhappandes drabbas av ond bråd död. Och vad värre är – de tycker inte heller att de behöver veta. De enkla tabeller som psykiatrin tillhandahåller (typ: Chock, Förnekande, Vrede, Accepterande) är i stort sett vad de vet. Traumatiska dödsfall för med sig betydligt mera mångfacetterade och komplicerade utmaningar.

Och då de flesta terapeutiska riktningar är uppbyggda så att patienten talar och terapeuten upplyser hen om vad det är för fel på hen, blir inhämtandet av ny kunskap väldigt mödosamt och ineffektivt. Terapeutens påflugenhet och beredskap att diagnosticera och tillvita patienten alla möjliga underliga egenskaper på basis av en ganska slarvig utfrågning gör patienten illa, patienten börjar kanske protestera, är kanske inte så medgörlig längre, vill inte tala mera, och så berättar terapeuten att patienten gör motstånd och låter förstå att patienten flyr undan terapeutens sanningar och att denna feghet hindrar patienten från att bli frisk. Den terapeutiska fällan slår igen, patienten sitter i ett skruvstäd och anses inte vilja bli frisk. Det finns helt enkelt inte tid eller ork eller intresse för patientens sida av saken. Det är förmodligen orsaken till så många fullkomliga misslyckanden inom psykiatrin. Någon gång måste man börja reagera på att vi efter 100 år av psykiatri har ett rekordantal människor förtidspensionerade av psykiska skäl. Borde det inte vara tvärtom ifall psykiatrin har så mycket på fötterna som det påstås?

”Du ska alltid ha det på ditt sätt,” sa en av våra mest kända psykoanalytiker till mig när jag stammande och pinad berättade att folk gick över till andra sidan gatan när de såg mig några dagar efter att den stora katastrofen hade inträffat i mitt liv. ”Och får du det inte på ditt sätt så blir du arg,” tillade han med den belåtna minen hos en katt som nyss hade svalt en kanariefågel. Och med samma min iakttog han min totala bestörtning.

Jag gick inte tillbaka till den mannen. Jag försökte förklara men jag tror inte att jag lyckades

Med anledning av Marcus Groth

”Den klump som fanns inuti honom var tung, svart och så fylld av smärta att det kom att ta tjugo år av hans vuxna liv att arbeta bort den. Men när den svåra processen var genomgången kom äntligen insikten om att livet är värt att leva.”

Detta är ett citat från Jeannette Björkqvists fina artikel om Marcus Groth. Artikeln finns på nätet under rubriken: Vägen mot ett liv värt att leva (Hbl 28.12.2015).

Citatet handlar om trauma. Det är en exakt beskrivning av hur livet gestaltar sig efter ett riktigt svårt trauma. Jag har personlig erfarenhet av det och jag sökte hjälp hos psykiatrin i trettio år utan att få någon hjälp alls. Okunnigheten var enorm i sgs samtliga psykiatriska läger. Om livet tidigare hade varit en kamp på liv och död så blev döden mycket aktuell och mycket hotfull under de många fruktlösa åren i terapi. Så för mig tog det 30 år innan jag lyckades överleva och känna att jag kunde lita på mig själv och mina egna krafter. Detta förhållandevis lysande resultat uppnådde jag genom självhjälp med Stettbacher/Jenson. Det är min smala lycka att jag råkade leva under en tid då först Konrad Stettbacher och sedan Jean Jenson kom ut med sina självhjälpsmetoder. Utan dem vore jag död idag, det är jag tyvärr ganska säker på, så nära var det att jag hade gått under tåget efter de många många åren av ren misshandel hos mina terapeuter. (Att inte få hjälp när man behöver hjälp är inte så oskyldigt som man i allmänhet tror. Det är direkt livsfarligt, faktiskt, därför kallar jag det misshandel).

En psykiatrisk skola ska jag dock nämna, psykoanalysen. Psykoanalytikern Veikko Tähkä kom ut med sin stora bok om psykoanalytisk vård 1996 i samma veva som Stettbacher och Jenson kom med sina självhjälpsmetoder. Jag lyckades utverka tillstånd att få intervjua Veikko Tähkä för Finlands television. Och naturligtvis frågade han mig varför jag var så intresserad av att intervjua honom och då sa jag att jag aldrig har fått hjälp trots upprepade och tidvis ganska långa terapier och sedan berättade jag kort om mitt trauma. Då sa han, den underbara gubben: ”Om patienten har ett så svårt trauma i sin anamnes så ska man tala om det och bara om det tills det inte finns någonting mer att tala om. Sedan kan man kolla om patienten fortfarande har några problem att tala om.” Av hans tonfall att döma drog jag den slutsatsen att han inte trodde att patienten skulle ha några ytterligare problem att tala om. Jag själv var ännu då så fylld av min stora svarta klump och min stora svarta smärta att jag hade all möda i världen med att hålla darrningarna, skakningarna och skriket och tårarna under kontroll, så jag vågade inte fråga om det var så han menade.

Hans ord bar mig under de långa mödosamma åren då jag på egen hand arbetade med att reda ut mitt trauma. Det tog mig sammanlagt åtta år. Ett extra svårt problem visade sig vara att komma över mina terapeuters okunniga dumheter. Ingen enda av dem hade den minsta lilla aning om hur man hanterar trauma. De ville nog väl, men flera tappade nerverna när deras okunnighet hade den effekten att jag blev sämre, klagade, uppträdde trotsigt, blev arg, och bara helt enkelt slutade (för att rädda mitt liv, nota bene, jag var ju inte där på skoj). Jag hade ett trauma när jag började gå i terapi, när jag slutade hade jag två, det andra var den sk vården. Fast det där stämmer inte riktigt. Jag gick kvar i terapi alla de år då jag samtidigt arbetade med Stettbacher/Jenson. Men jag hade gett upp allt hopp om att någon terapeut skulle begripa sig på mitt trauma, så den tiden gick jag hos en terapeut som hade specialiserat sig på att hålla folk på jobbet. Det var hon bra på och jag behövde verkligen hennes hjälp, för så mycket av min energi gick åt till självhjälpen, men hon sa uppriktigt att hon inte hade den minsta aning om trauma. Och vad jag vet skaffade hon sig inte någon kunskap heller. Hon fortsatte att ingenting veta i alla de år jag gick hos henne. Och när jag tänker på saken så vet jag inte riktigt var hon skulle ha skaffat sig någon kunskap, teorierna kring trauma var ännu på den tiden många och råddiga. Hur det ska förklaras med tanke på att psykiatrin som ”vetenskap” hade existerat i närmare hundra år redan är en svår fråga. Min förklaring är enkel: Freud hade grundat en skola som lärde ut att man aldrig skulle höra på patienten eftersom patienten ljög, smet, gjorde allt för att framstå som bättre än hen var, osv. Terapeutens hela yrkesskicklighet vilade på hur skickligt hen lyckades ”konfrontera” patienten med lögnerna och försöken att smita undan ansvar. Idag påstår många att Freud inte längre har någon betydelse. Det stämmer inte. Freuds ande svävar över psykiatrin just i form av misstro mot det som patienten säger. Uppläxandet, som vackert kallas konfrontation, är en vanlig metod. Om patienten protesterar upplyser man patienten om att en del patienter är så illa däran så de tål inte sanningen. (Veikko Tähkäs långa karriär bekräftar på sitt sätt detta. En journalist från Finlands television kunde han bestå med medhåll. Om jag hade varit hans patient är jag inte alls lika säker på att han hade visat sig förstående).

Traumaterapicentralen grundades 1997. Då hade jag redan gått flera år hos min arbetsterapeut, min ekonomi och min självkänsla var fortfarande kaos och jag vågade inte lita på att denna nygrundade central skulle ha någonting att komma med. Det tror jag inte att de hade heller. De flesta terapeutiska skolorna intresserar sig för fostrande verksamhet, och det finns ingenting som är så kontraproduktivt när det gäller trauma. Min sista terapeut var snäll. Hon visste ingenting om mitt problem, men hon var snäll och kom sällan med snusförnuftiga kommentarer. Det tackar jag henne för. Min första terapeut var också snäll, fast hon var okunnig, hon också. Två av mina sju terapeuter var alltså snälla och okunniga, de andra led av olika grader av hämndlystnad initierad av att jag inte blev hjälpt av deras okunnighet. De gjorde ju sitt allra bästa, det måste bero på något fel hos mig att jag inte blev hjälpt. Jag ville inte, jag gjorde motstånd, så då skulle de straffa mig med giftiga kommentarer, stramare tyglar osv. Att de själva var okunniga, tycktes inte falla dem in. Dessutom hade de fått lära sig att pratkuren inte dödar. Det är fel. Okunnighet dödar oavsett i vilken tappning den kommer.

Jag är idag så lycklig för artikeln om Marcus Groth. Han berättar om två svåra trauman som hade den ovan beskrivna effekten. Jag känner igen mig i varje stavelse. Just så var det.

Och så säger han att hans uppfattning om hurdan hans barndom före traumat var är att den var lycklig. Jag börjar gråta när jag läser det. Precis så var det för mig också, men det ska fan försöka övertyga andra människor om. Så grundligt har den psykiatriska ideologin lyckats misstänkliggöra allt som patienten säger. Vilken amatörpsykolog som helst är beredd att beslå mig med lögn om jag påstår att min barndom fram till katastrofen var helt bra, ja, till och med lycklig. Så KAN det ju inte vara. Det MÅSTE ha varit något fel på min familj från början. Och terapeuterna var inte sena att breda på. Det tog mig alla de trettio åren att förstå att mitt barndomshem var skäligen lyckligt och att mina föräldrar var skäligen lyckade människor. Man hittar fel på vem som helst om man börjar leta. Och jag förlåter aldrig professorn i psykiatri som på rak arm påstod att min barndomsfamilj var pervers. Människan hade ingen aning om någonting, hen bara sa, att det måste ha varit något fel på min barndomsfamilj. Det är sådant dessa charlataner förtjänar storkovan på. Patienten blir sjuk av terapin och måste gå där minst tio år för att överleva behandlingen… Den metoden bet inte på mig, det är min smala lycka.

Jag använder hårda ord? Ja, det gör jag.

Och i nästa artikel kommer jag att använda hårda ord om den gestaltterapi som Marcus Groth förespråkar.

”I dag, ett halvt liv senare, tillstår han att det i och för sig inte var ett problem att hans mamma dog.

– Livet är sådant, det händer saker som utmanar dig. Om stödet omkring dig finns i stunden så kan du rasa, sörja eller göra vad som behövs för att bearbeta det som händer. Men det stödet fick jag inte utan jag fick själv reda ut hur jag skulle hantera mammas död. Den sorgen och förlusten var för stor för mig som barn så jag tog omedvetet till en överlevnadsmetod där jag tryckte ner mina känslor. Och det är just det som är depression. Att omedvetet trycka ner sina känslor på en alldeles kroppslig nivå.”

Detta citat hör till de friserade halvsanningar som psykiatrins olika skolor strör omkring sig. ”…i och för sig inget problem att mamma dog”. Ja, så långt kan man tvingas vifta bort sina problem för att tillfredsställa sin terapeutiska skola. Därför kommer min nästa artikel att heta Om att vifta bort sina problem. Underrubrik: Om att tolka till terapeutens belåtenhet.