Om Zero Suicides

Igår var jag på en föreläsning på Helsingfors Uni. Gamla Uni, huvudbyggnaden, tredje våningen, sal 13, en av de större föreläsningssalarna. Där satt jag från 1964 till 1972 – ofta just i de där gamla föreläsningssalarna, där det är högt till tak, och kyrkbänkar att sitta på.

Föreläsningen handlade om en ny global rörelse inom psykologin och psykiatrin. En rörelse med det provocerande namnet Zero Suicides. Man påstår att det är möjligt att förhindra alla självmord.

Jag gick dit i ett tillstånd av skepsis, måste medges. Jag är utled på alla nya undergörande skolor inom psykiatrin. De lovar runt och håller tunt, det är min erfarenhet. Och för det mesta undviker de sorgfälligt att hjälpa patienterna. Vilket beror på en mångtusenårig religiös tradition som säger att människan är syndig och ond och gör allt för att slippa se sanningen i vitögat. Alltså går ”vården” ut på att tvinga patienterna att inse att allt är deras eget fel och att de ska ta sig i kragen och sluta gnälla och om det inte lyckas så ska de acceptera att de är sjuka. Klassiskt är Freuds exempel på den puckelryggiga mannen som i åratal gick i psykoanalys och analysens resultat var att han insåg att han var puckelryggig. Postulatet är alltså att vi människor är så inpiskat inbilska att vi förnekar sanningen så långt det går. När vi har manglats till att förstå det uppenbara är vi friska. (Inom parentes sagt kan man här finna en delförklaring till att människor som har slösat åratal på psykoanalys ofta är arroganta och snorkiga med en iögonenfallande brist på medkänsla för andra).

Eftersom den sk pratkuren hade så otroligt dålig framgång och slösade otroliga mängder av allmänna medel utan synbar effekt, lyckades den biologisk/kemiska psykiatrin ta överhanden någon gång på 80-talet då tredje generationens psykofarmaka lanserades och påstods vara så mycket bättre än dunderkurerna från förr.

Idag erbjuds man inte psykoterapi, man erbjuds mediciner om man dristar sig till att viska att man känner sig lite vissen. Ingen frågar varför man är vissen, ingen vill veta någonting om bakgrunden till ens bekymmer. Man ska äta mediciner, basta. Detta förhållningssätt baserar sig också på en uråldrig föreställning inom psykiatrin: människan är feg, okunnig och lat och vill inte bekväma sig till att lösa sina futtiga problem själv, alltså är hon sjuk och ska fås att acceptera sitt usla tillstånd. En psykiatrisk patient idag är inte bara sjuk, hen är också fattig och ensam och utstött. Ett direkt resultat av den grundläggande ideologin inom psykiatrin.

Så inte att undra på att jag gick till Uni med ett skeptiskt leende på mina läppar.

Det jag fick höra ingav mig nytt hopp och gladde mig kopiöst. Man har faktiskt inom vården kommit underfund med att man tidigare har gjort fel! Oj! Aldrig trodde jag att jag skulle höra det ur en professionell mun! Och varför har man kommit underfund med att man har gjort fel? Jo, för man har inte lyckats förhindra självmord. Vad man än har gjort och hur man än har ansträngt sig så har folk fortsatt att begå självmord. 60 % av alla som begår självmord globalt sett har under det senaste året haft kontakt med ”vården”. Det måste vara något fel på vården när de inte har fått hjälp.

Detta är sannerligen en revolution inom psykiatrin. Hittills har man gladeligen skyllt på patienterna. De är hopplösa, omöjliga att hjälpa, de gör motstånd mot all hjälp, de omintetgör personalens bästa avsikter och tar livet av sig på pin kiv eller för att hämnas.

Kritik har regelmässigt bemötts med en axelryckning och en snorkig kommentar: ”Vi kan inte hjälpa alla” eller ”Terapi passar inte alla.”  Den senare kommentaren hörde jag senast från en psykoanalytiker, som inte klarade av att höra min kritik.

Jag hade bara en enda invändning gentemot den fina föreläsningen som hölls på engelska av en man vid namn John Henden, ett namn att lägga på minnet: Även här glömdes kunskapen bort. Att en terapeut behöver kunskap.

John Henden talade varmt för empati, medkänskla och vänlighet, underbara begrepp för en patient som nästan uteslutande varit utsatt för kritik, ovänlighet och i bästa fall tigande, som man ju till slut lär sig att tolka som avvisande, men han sa inte ett ord om att terapeuten måste veta något också, inte bara ha åsikter.

Under mina många många år i terapi träffade jag inte en enda terapeut som visste något om trauma. Eftersom mitt problem var ett svårt trauma fick jag ingen hjälp alls. Och att inte få någon hjälp alls när man söker hjälp hos professionella är inte bara meningslöst, det är direkt farligt. För att nu inte tala om att det är ett fruktansvärt slöseri med allmänna medel, eller med patientens resurser. Än idag hör man sägas att psykoterapi i alla fall inte skadar (i motsats till medicinering som kan ha svåra följder). Det är lögn. Patienten blir svårt skadad av att inte bli förstådd, att bli nonchalerad så till den grad att terapeuten sitter och tiger och rullar tummarna timme ut och timme in medan hen tar riktigt präktiga gager, osv. Det är misshandel, subtil men dock misshandel. Sådant kan inte passera utan följder. Det är patienten som bär de följderna. Och om patienten klagar så kan responsen vara: ”Oj, inte visste jag att du var så sjuk!” (citat av en av mina terapeuter).

Mina två sista terapeuter erkände sent omsider att de inte hade någon kunskap. De bad inte om ursäkt för att de hade tillåtit mig att gå kvar fast de inte förstod vad jag talade om. Jag kunde inte genomskåda deras attityder. Jag trodde förstås att de förstod. Det var först efter en lång tid av utebliven hjälp som jag började misstänka att de offrade mig för att slippa medge att de var inkompetenta.

Men vad borde de då ha gjort? Jo, de borde ha tagit modell av somatiska läkare: Om de inte vet vad som fattas patienten så måste de remittera. Till någon som har den rätta expertisen. En allmänläkare som inte kan sköta mig remitterar genast, han är skyldig att göra det.

Detta händer så gott som aldrig inom psykiatrin. Det beror på att terapeuterna inte vet vem som har den rätta expertisen. De remitterar nog sina hopplösa patienter till sina vänner för att slippa dem, men de vet faktiskt inte vad de borde göra. En patient som dristar sig till att be om en remiss anses vara narcissistiskt störd. Hen ska ”minsann ha det bästa som finns, det duger inte med vem som helst”. Ja? Och vad är det för fel på det? En allmänläkare tycker inte att jag är oförskämd om jag vill gå till en hjärtspecialist med mina hjärtproblem. Jag måste få förlita mig på hans kunskap och omdöme. Det kan jag inte göra om jag går till en psykiater.

Så ledsamt är det. Det var underbart att höra John Henden säga att det faktiskt är något fel på vården om patienten inte blir hjälpt!

Amen!